söndag, december 11

Min bästa "Blackbird"

Example

Tidigare i höstas hörde jag David Crosby och Graham Nash sjunga Paul McCartneys "Blackbird". Igår kväll hörde jag kompositören sjunga den livs levande, i en av få finstämda och icke-brötiga stunder på Globen. Men ingen av dem kan konkurrera ut mitt livs mest betydelsefulla version.

McCartney bad igår de i publiken som försökt lära sig spela "Blackbird" att räcka upp handen. Upp flög tusentals händer som prövat sig på de där ackorden. "You can guess how that makes me feel" sa han på scen, han med ursprungshänderna. Det känns inte alltid uppriktigt när McCartney ska säga något känslosamt, men det där verkade faktiskt betyda något för honom. Att ha påverkat människor blir så konkret när det är förhårdnader på deras fingrar.

Om hon var där så räckte hon väl upp handen, hon som spelade den mest minnesvärda versionen. Det var i ett klassrum i Mats Knutsskolan i Borlänge, cirka 1989/90. Jag gick i mellanstadiet och var plugghäst. Mitt musikintresse sträckte sig ännu inte särskilt långt bortom Neneh Cherry, Orup och titellåtar ur Bondfilmer. Jag hade givit upp kommunala musikskolans saxofonlektioner efter en termin, utan att någonsin fatta det där med melodistämma och andrastämma.

Då fick vi en ung musiklärare som hette Leena Kalliokoski. (Tja, hon heter så fortfarande och är tydligen bl.a. sångpedagog.) Hon tyckte inte att musiklektioner bara behövde innebära körsång och rytmövningar. I stället laddade hon kassettbandspelaren med funk och Van Halen. "Hör ni hur han får gitarren att PRATA!"

Och så spelade hon själv "Blackbird" där i klassrummet. Hon klarade sig igenom de kluriga bitarna på gitarrhalsen, men inte utan svårighet, och kanske är det därför jag minns det. Jag tror jag insåg något om hur svårt det är att spela ett instrument, men att folk ändå enträget övar och gnetar. Det där man hör på skiva är inte bara ihopslängt.

Dessutom var nog jag (från ett hem där pappa och syster möjligen plinkade lite trevande på pianot) väldigt ovan att sitta så nära någon som kunde spela så bra på akustisk gitarr. Någon som i nästa stund pratade entusiastiskt om George Clinton eller om det var Bootsy Collins.

Några veckor senare fick vi tillbaka vår ordinarie musiklärare, för Leena Kalliokoski var så klart vikarie. Men en vikarie som jag minns över 20 år senare. Därför är "Blackbird" i Globen mindre betydelsefull än "Blackbird" i Mats Knutsskolan.

1 kommentar:

Stefan sa...

Populärmusik från Borlänge!