Om man heter Naima Bock, då är det väl självklart att den musik man ska göra är flippad folk, med delar jazz och bossa och så en vals om en husbil inslängd som bonus. Och en hel del saxofon, oundvikligt om man heter Naima.
Förut kallade hon sig Naima Jelly och gjorde mer postpunkig musik i Goat Girl, men i år kom solodebuten "Giant Palm". Där blandar brittisk/brasiliansk/grekiska Naima Bock ambitiöst stilar, som alla var och en säkert hade kunnat byggas ut till ett album som varit fint, men tråkigare.
Det låter som en samlingsskiva från Numero Group med en förbisedd självutgiven sjuttiotalsartist som sedan gav upp, blev byggnadsvårdare och nu är pensionär. Men så är det ju inte. "Instrumental" är heller inte - trots titeln - en mindre vimsig outtake från Arthur Russells "Instrumentals"-projekt.
Jag är så glad att sådan här musik görs även här och nu. Vartåt Naima Bock är på väg härnäst är omöjligt att gissa, men jag vill hänga med och höra.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar