söndag, februari 10

Kulturkonsumtion

Bok: ”Mutationer av Anna-Greta Leijon” av Pär Thörn
Den längsta delen av den här boken, ”Medborgarna”, är korta berättelser i första person. Från Stalin, Ulrike Meinhof och Muhammed Atta till Irene Katsler (”...det är ett tysk namn. Men det är det ingen som tänker på. Utan alla sammankopplar namnet med livsmedel kassler.”) och Pär Thörn. Den delen var bra, så fruktansvärt skönt att läsa efter att i rad ha klämt Stieg Larsson-trilogin och ”Snabba cash”. Jag är däremot inte så intresserad av att läsa en avskrift av allt som kommer tv:n under en eftermiddags zappande. Eller av vad Pär Thörn kom fram till när han sökte lite på Wikipedia utifrån vissa siffror. Det tycker inte jag är särskilt tankeväckande eller innovativ prosa, om det nu är vad det är tänkt att vara.

Film: ”Ping-Pongkingen”
Ännu en berättelse som påminner om hur hemskt det var i mellan- och högstadieåldern. Men inte bara ännu en mobbingfilm, det här var bättre. Oförutsägbart var det så klart inte. Ett gevär, en vak, två väldigt olika bröder, en bil, you do the math.

Konsert: The Cure, Hovet
Tre timmar visade sig vara för mycket. Trots att hela hösten i princip var en enda uppladdning inför den här konserten, innan jag ens visste att de skulle komma hit och spela. Visst var ”A Forest” och ”Pictures of You” och tja, alla de där (hela setlistan här), de var fina, men annars, som sagt, viss träsmak och lite trötthet på brötet.

Talande är att vi efteråt, i kylan utanför Hovet, eftersnackade några minuter om själva framträdandet (huvudpoäng: hela det här med att avsluta konserter med att spela en trött version av sin debutsingel... när ska det ta slut?) och sedan mer än en kvart om hur publiken dansade. För här släpptes det loss bland trettiofyraåringarna som mindes sin ungdomstid. Här skulle dansas till alla låtar. Och alla Curelåtar går faktiskt inte att dansa till. Speciellt inte om man dansar likadant hela tiden. Men för mig som inte hade en rumpa-på-väckelsemöte precis i ansiktet var det helt okej att då och då, när Robert Smith spelade något jag inte brydde mig om, kunna vända blicken mot lite lättsam dansunderhållning.

TV: ”The Mighty Boosh”
Som uppladdning inför the Cure tittade jag förstås på skämt om hur världens starkaste hårspray, Goth Juice, tillverkas av Robert Smiths tårar. Och så hur månen sjunger ”Love Cats”.

Återkomst: El Perro Del Mar
Jag trodde inte att jag saknat henne så här mycket. Men det krävdes inte mer än ett enkelt PSL-klipp för att inse att jag inte kan värja mig mot sånt här, en nedkokt version av Goffin&King, en minimalistisk version av Laura Nyros ”It’s Gonna Take a Miracle”-skiva. Med nervös förväntan kommer jag nu lyssna på albumet ”From the Valley to the Stars”.

2 kommentarer:

Stefan Thungren sa...

En märklig detalj apropå Mighty Boosh och Goth Juice.. Det är nån som jobbar på den där tvålaffären Lush i Götgatsbacken som har Mighty Boosh-humor. För dom säljer just Goth Juice gjord på Robert Smiths tårar. Plus att dom har en hårspray som heter King of the mods. Och det är inget spex, det är helt sant. Är det inte ett lite oväntat ställe att ha just en sån humor? Eller så är det bara jag som hänger för lite på Lush för att haja deras storhet...

Jonas sa...

Det här stödjer allt mer att de har döpt sig efter shoegazingbandet.