tisdag, december 18

Julkalendern: The xx

Förväntningarna var enorma när the xx skulle släppa sin uppföljare. Skulle trion bli mer kommersiella? Skulle de bli mer "klubbiga"? Vad skulle de förändra?

Svaret blev: ingenting.

Precis som i debuten så stod rösterna i mitten av "Coexist", bara svagt inrutade av trummor, gitarr och bas.

Och så tystnaden: mitt i "Missing" blir det helt öde i mer än fyra sekunder. Räkna: ett... två... tre... fyra... Det är en evighet i en popsång.

Det här korthuset är så precist byggt att det inte går att ta bort eller lägga till något utan att det kollapsar. Det visas inte minst av alla misslyckade remixar. Många har under året försökt sig på att ge the xx en extra knuff, men det går inte ihop. (Möjligen med Four Tet och John Talabot som undantagen.)

Kanske kommer the xx aldrig att utvecklas. Det är troligt att Oliver Sim bara kan sjunga så där som han gör. Det är möjligt att Romy Madley-Croft aldrig kommer kunna spela gitarr på något annat sätt, som senast i covern på "Last Christmas". Det verkar som om Jamie Smith aldrig kommer tröttna på oljefat.

Se det som ett hot om stagnation. Eller ett löfte om fortsatta storverk.

Inga kommentarer: