söndag, december 23

Julkalendern: Böcker

Example

Kan jag verkligen utse 2012 års bästa bok? Jag är ju inte helt i takt med samtidslitteraturen.

Jag har varken läst Zadie Smith, Hilary Mantel, Eija Hetekivi Olsson, Erdrich, Eggers, Strömquist, Ramkvist, Rosenberg eller Anyuru. Eller "Fifty Shades of Grey".

Om jag räknat rätt så har jag i år läst nio böcker som gavs ut under 2012, det mesta svenskt. Om man dessutom räknar böcker som kom ut i svensk översättning först i år, vilket kanske inte är orimligt att göra, så ökar summan till femton.

Till exempel kom David Foster Wallaces ofullbordade skatteverksroman "The Pale King" i en ful svensk utgåva i år, men jag läste den amerikanska och tänker fortfarande på den. Inte bara för att jag också arbetar i statlig byråkrati, fast på ett helt annat sätt än de i boken. Hur fruktansvärt sorgligt att inte få veta hur David Foster Wallace hade tänkt sig hela historien. Hur fruktansvärt sorgligt att det kommer pocketutgåvor med "ytterligare bonusmaterial".

Michael Chabons "Telegraph Avenue" är en mer normal berättelse, nästan linjär men spretig. Som vanligt väver Chabon in osannolika händelser bland alldagliga och får dem att verka troliga. De är synd att en del av skivorna och filmerna är fiktiva.

Tom Wolfes "Back to Blood" hade sina ögonblick, men det var en besvikelse att så mycket av de "samtidsfenomen" han observerat var gamla. Som att tunnhåriga män rakar av sig allt hår eller att reality-tv är fejkad.

Men jag försöker ju inte enbart läsa vita män från Amerika. I somras gick jag till exempel till biblioteket och lånade svenska romandebutanter: Malin Nords "Stilla havet", Sara Beischers "Jag ska egentligen inte jobba här" och Katarina Fägerskiölds "Åsen". Det var bara den sistnämnda som satte några avtryck. Den som vill ha en arbetsplatsskildring från omsorgen borde i stället för Beischer läsa de lågmälda och vardagssurrealistiska serienoveller i Pelle Forsheds "De anhöriga".

En av de mest uppmärksammade svenska romanerna var Jonas Gardell "Torka aldrig tårar utan handskar. 1: Kärleken". Den var ju fin, särskilt är Gardell lysande på att beskriva kärleken och oron mellan barn och föräldrar. Varför berättelsen ska vara uppdelad i tre förstår jag däremot inte alls.

Dessutom hamnade Gardells hiv-historia i skuggan av den bästa bok jag läst i år. Det vill säga, utanför de femton som gavs ut i år. Andrew Hollerans "Dancer from the Dance" gavs ut 1978 och skildrar New Yorks gayvärld i parentesen mellan Stonewall och aids. De allra första diskoteken, överdådiga temafester på Fire Island, dold kärlek, reaktionen i kroppen till de inledande trummorna i Patti Jos "Make Me Believe In You", rädslan för att bli gammal. Allt oerhört vackert berättat.

I sin bok upprepar den tillbakablickande Gardell, som ett omkväde, att de inte kunde ana att snart skulle flera i kretsen vara döda. När Holleran skrev 1978 visste han inte vad som var på väg, men det finns där ändå. Förkrossande.

Inga kommentarer: