fredag, maj 17

Knivigt mellanläge

Example

The Knife har nått en väldigt särskild position i svenskt musikliv, mitt emellan smalt och brett, och den här våren ser de till att utnyttja den. De släpper en svår konstskiva men får ändå utrymme på kvällstidningarnas nöjessidor såväl som på kultursidorna. De tar chansen att säga något om samhället.

Och de ordnar konserter som får formen av minifestivaler. Som i Hangaren i Alby igår kväll och just nu i skrivande stund. Biljetterna säljs slut direkt och förväntningarna är höga.

Även The Knifes sena fullängdsdebut som liveartister på Berns mars 2006 var ett uttalat försök att göra något annat än en konsert, något mer. Påkostade projektioner skulle ge en "audiovisual experience". Å andra sidan är det ju precis vad de flesta konserter är, eller rättare sagt blir om allt går rätt.

Karin Dreijers Fever Ray på konsertscen var ett aningen mer konventionellt liveband, men lyckades förvandla till och med ett eventkliniskt tält på Way Out West till en pulserande, shamanistisk lägereldsfest med laser och masker.

Nu går The Knife längre än bara masker. De hyr in tio dansare att framföra konserten, att spela ett band. Till en början är det en så stark illusion att vi tror att hon där vid mikrofonen, i huvan, upplyst bakifrån, att det verkligen är Karin Dreijer. Att någon annan är Olof Dreijer. Att de andra faktiskt spelar på instrument, även om väl ingen i publiken tro att inget av musiken är förinspelat.

Vanan av att se musik framföras är däremot så ingrodd att publiken applåderar efter ett solo som "spelas" på ett blåsinstrument, korrekt beskrivet av Stefan Thungren i SvD som inlånat från Mos Eisley.

Dansarna byts av vid mikrofonerna. Det går upp för oss att ingen av dem är Karin Dreijer, men en sjungande man dyker upp på en projektionsduk och det tror jag var hon. Fast vänta, andra tror att hon faktiskt var med på scenen. Vill tro att hon var med på scenen. Huvorna har i alla fall åkt av, rekvisitainstrumenten tas bort undan för undan och illusionen ska blekna bort långsamt. 

Mot slutet framträder två av dansarna på en scen-på-scenen, medan de andra som publik, så att scenkantens gräns mellan ett vi och ett dom suddas ut. Vi ska bli en enda dansade folksamling, som en sömlös övergång till det efterföljande technodansgolvet.

Ja, här hittar jag alltså på en programförklaring för de typer av tankar som jag utgår från ligger bakom hur föreställningen är upplagd. Eller "föreställningen", jag vet inte, den här kvällen hamnar mitt emellan olika beteckningar. Vad var det egentligen?

Var det ett framträdande som en del av en klubbkväll? I så fall var det väldigt påkostat och snyggt, framför allt rekvisitan. Dessutom var det ju ljudet bra, en rejäl bas skakade dammet från tusentals Converse. Jag har "Silent Shout" på hjärnan hela tunnelbaneresan hem.

Var det ett examensarbete från en dansakademi? I så fall välrepeterat, väl framfört och bitvis effektfullt.

Var det en ny typ av konsert från ett band med väldigt fritt spelrum? Nja.

Example

Inga kommentarer: