Olika generationer som umgås, eller åtminstone vistas i samma lokal. I en Springsteen-publik finns lika många Mats och Agneta som det finns Mattias och Jenny. Till och med några Kevin och Natalie har hittat till Friends Arena.
Däremot var det väldigt få Mohammed och Nour i publiken.
Kanske hade Mohammed och Nour fått insidertips om att "Born to Run" skulle spelas från början till slut och därför valt lördagskonserten i stället, när "Darkness on the Edge of Town" fick samma behandling. (Eller nästa lördag, när det antagligen blir hela "Born in the USA"-albumet.)
Då gjorde de eventuellt rätt. För även om "Born to Run" är ett klassiskt album så hade nog Springsteen och the E Street Band ändå spelat titellåten och "Thunder Road". Och jag vet inte om just "Meeting Across the River" gör sig i arenamiljön. Då vill jag hellre höra "Racing in the Street" eller "Candy's Room". Å andra sidan: är det något Springsteen-album man ska höra framföras i följd så är det väl just "Born to Run". Det är så noga upplagt, en tonårsopera, så att få höra det i just den formen var en upplevelse.
Dessutom spelade de även på fredagen flera låtar från "Darkness..." och tidigt i showen rev de av "Spirit in the Night".
Det är omöjligt att inte imponeras av Springsteens uthållighet och showmanship, trots att jag hade höga förväntningar. Mannen ser helt overkligt vältränad ut. Om jag har en sån rumpa när jag är 63 kommer jag också vilja skaka mina höfter inför tusentals applåderande människor.
Springsteen har heller ingen avgränsad del av konserten som heter "interagera med publiken". Från första till sista minuten är han nere vid de uppsträckta händerna, räcker över mikrofonen, springer fram och tillbaka längs staketet. Responsen från de längst fram är också - självklart - fantastisk och fanatisk. Där står unga män som sjunger med i varenda ord, till och med i tråkiga nya sånger som "Death to My Hometown".
Jag ser deras munrörelser på tv-skärmarna från min plats längre bak, där fanatismnivån som jämförelse kan exemplifieras av några Agnetor som småpratar sig igenom hela "Tenth Avenue Freeze-Out". Blåssektionen klarade sig ändå oskadd igenom "fredagskväll med tjejerna!" fram till mina öron och lät helt lysande.
Springsteen har i fyrtio år gett allt för publiken och gett publiken allt de vill ha. Åtminstone det en minsta gemensamma nämnare av 50 000 människor vill ha. Han spelar en önskelåt per konsert också, utvald från publikens gulliga kartongskyltar som visar hela spektrat av hur man kan gilla Bruce. (Om du bara får önska EN ENDA låt av Bruce Springsteen, varför väljer du då "Cadillac Ranch"?!?)
På fredagskonserten valde han "Mountain of Love", en låt från 1960 av onehitwondret Harold Dorman. Det var den enda sång som framfördes ensam med akustisk gitarr. Det var väldigt, väldigt långt till att få höra något från "Nebraska".
Det finns inga önskningsskyltar om de nya låtarna. Jag såg inga kartongbitar som bad om något senare än "Back in Your Arms" från 1995. Till och med det stack ut som ett modernt val. Kanske för att man vet att Springsteen ändå kommer spela en väldigt massa nytt, det är så han kan komma undan beskyllningar om att enbart vara en nostalgiker, ett coverband för egna låtar.
Kvällens sista låt är däremot "Twist and Shout" med inslag av "La Bamba". Som sagt: den minsta gemensamma nämnare av vad folk vill ha.
Nu avslutar jag den här Bruce-fokuseringen, som den senaste tiden nästan varit som en studiecirkel med mig själv. En studieprick, en studiepunkt. Och nu: punkt slut.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar