Den förhoppningsvis nu avslutade "debatten" om vad den numera medelålders Håkan Hellström borde sjunga om, den kommer inte upp om Bruce Springsteen. Jens Liljestrand kommer inte be honom skriva en rocklåt om hur det är att ha en dotter som är olympisk ryttare.
För en sådan dotter har han ju.
Springsteen har fyllt sina skivor med så mycket fiktion, ofta berättat i första person, att ingen längre förväntar sig att det ska handla om honom. Inte ens när det faktiskt gör det.
Som "Tunnel of Love", ofta kallad ett "skilmässoalbum" men inspelad och släppt långt innan Springsteen och Julianne Phillips lämnade in pappren. Nu följde jag inte diskussionerna 1987, men om folk läst in att det var Springsteen som var sångens "Cautious Man" så hade de väl inte blivit förvånade när han sedan fick ihop det med sin körsångerska?
Var det för att Springsteen redan innan dess sjungit så mycket om smågangsters, fabriksarbetare, byggarbetare, Vietnamveteraner, seriemördare, motorvägspoliser och annat löst folk?
Springsteen är inget av det, har aldrig varit, inte ens fabriksarbetare. Han är faktiskt inte ens "born to run", trots några omtalade bilresor över hela kontinenten. Som han sa till Andres Lokko 1998:
"Jag har skrivit enormt mycket om att ställa sig upp och bara åka i väg, springa i väg, fly och lämna allt. Men under den största delen av mitt liv har jag ändå bott i New Jersey, ungefär tio minuter från mitt barndomshem. Så jag har alltid känt mig som en del av båda sidorna av historierna i de här sångerna."
Även utan en förmaning från Jens Liljestrand fick Springsteen på "Tunnel of Love" för sig att han på något sätt måste kommentera sin nyfunna rikedom och samtidigt få in budskapet att materiella tillgångar inte är allt. Albumet inleds därför med "I Ain't Got You", den där han äger en utländsk bil och en Rembrandt, men ändå inte är lycklig.
I David Remnicks New Yorker-artikel berättar Steve Van Zandt att den låten ledde till ett av barndomsvännernas största gräl:
“I’m, like, ‘What the fuck is this?’ And he’s, like, ‘Well, what do you mean, it’s the truth. It’s just who I am, it’s my life.’ And I’m, like, ‘This is bullshit. People don’t need you talking about your life. Nobody gives a shit about your life. They need you for their lives. That’s your thing. Giving some logic and reason and sympathy and passion to this cold, fragmented, confusing world—that’s your gift. Explaining their lives to them. Their lives, not yours.’ And we fought and fought and fought and fought. He says ‘Fuck you,’ I say ‘Fuck you.’ I think something in what I said probably resonated.”
Jo, kanske tog Bruce till sig något. Förväntar er därför inga sånger om Jessica Springsteens banhoppning och var tacksamma för det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar