Det var i en specialutgåva, av den sorten som alla Beyoncés album också har ompaketerats till. Så förutom albumets förkrossande hitparad av "Say My Name", "Bills Bills Bills", "Jumpin' Jumpin'" och "Bug A Boo" fick man en bonus-CD:n med bland annat "No, No, No Part 2" och "Independent Women Part 1". Totalt täckte den här skivan alltså låtar med nästan tre års mellanrum. Det var en Greatest Hits So Far.
Det måste alltså ha varit vintern 2000/01. Jag tror att jag köpte skivan när jag var på Expert för att fylla på mitt lager av tomma Minidisc-skivor. Expert! Minidisc! Jag minns mitt millenieskifte! (och hur det brukade ta p... what, we're not doing that anymore?)
Jag köpte inte mycket hiphop eller r'n'b just då, om jag någonsin kan sägas ha gjort det. Den här skivan kände jag däremot tydligen att jag måste äga i fysisk form. Redan med "Say My Name" hade Destiny's Child skrivit in sig permanent i pophistorien, och sedan kom "Independent Women". Kanske trodde jag att det här skulle bli ett Greatest Hits Punkt Slut. Att Destiny's Child hade gjort allt de skulle och likt ett En Vogue försvinna.
Det där med att två medlemmar sparkats och bytts ut mot en ny, det visste man om. Att den feta klisterlappen på omslaget gjorde gruppen till en trio, det var kanske ingen slump.
Däremot tror jag att man vid den här tiden fortfarande hade rätt vaga begrepp om att hon som stod längst fram, det var Beyoncé Knowles, om att hon skulle kunna gå vidare och bli solosuperstjärna. Kanske kom det när "Survivor" släpptes, våren 2001.
Jag minns i alla fall tydligt att vi då någon gång diskuterade hur hennes namn uttalades. En del hade läst det utan accent och hävdade att det skulle vara "Bejåns".
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar