Jag har ju tidigare under hans karriär skrivit om att Håkan Hellström ständigt är ute efter revansch, gör en underlig comeback om och om igen, och att han inte verkar kunna känna sig trygg med sin framgång. "Parkbänken är aldrig långt borta" och allt det där. Han verkar faktiskt vara en 39-åring med ett tappat självförtroende.
Så jag tror faktiskt att det varken är en pose eller en arbetsmetod utifrån en insikt, som Jens Liljestrand och Sara Martinsson menar i sina artiklar. Två artiklar som kom till väldigt olika slutsatser och som ju egentligen handlade om annat än Hellströms senaste skiva. Jens Liljestrand vill ha musik om medelåldern och Sara Martinsson är trött på podcastmännen.
Men även om man som jag - eventuellt lite naivt - tror att Hellström inte gör sig till ens lite grann, så kan man ändå tycka att självömkan och tonårsberättelser blir tröttsamt i längden. Att Helltröm borde akta sig för att bli en Birro. Vilket väl var vad Hanna Fahl framförde i sin fina DN-recension (ej på nätet).
Men hur ska Håkan Hellström i så fall kunna kombinera att vara en självutlämnande artist och en väldigt hemlighetsfull artist? Vill han ha sitt nuvarande liv i fred, då blir han ju tvungen att gräva vidare i ungdomen.
Förresten, på ett sätt har jag lyssnat tillräckligt på nya skivan för att se hur den passar in i mönstret: den ger en öppning för dem som vill kritisera Hellström genom att inte vara den bästa han gjort. Eller hade en Håkan-backlash kommit oavsett?
FÖR ÖPPENHETENS SKULL: Ni vet redan att jag är vän med Sara Martinsson, eller hur?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar