När jag ville läsa min första Springsteen-biografi frågade jag på Facebook och Twitter om Peter Ames Carlins nya "Bruce" var något att ha. Eftersom sådana experter som Markus Larsson, Kristofer Andersson, Veronica Larsson och Tom Pyl alla gav tummen upp så slog jag till.Och jag kan bara skicka vidare rekommendationen. Det är en heltäckande, välbalanserad och välskriven biografi. Springsteens liv och utveckling dissekeras musikaliskt, politiskt, affärsmässigt, familjemässigt, personligt. Men det verkar vara väldigt svårt att få fram särskilt mycket om skilsmässan från Julianne Phillips.
Att den är heltäckande gör självklart att man tycker att det är för mycket om en del och för lite om annat. Varje inspelningsstudio behöver visst namnges, men det är väldigt lite om varifrån Springsteen fått musikalisk inspiration under karriären. Vad lyssnade han på för att komma fram till trummaskinerna på "Streets of Philadelphia"? Eller den där rappen på "Rocky Ground" från förra året, när såddes det fröet?
Självklart är boken ett idolporträtt - bara en beundrare av Springsteen lägger tid på att skriva en sådan här bok, eller tid på att läsa den - men det är ingen tvättad bild.
Bland det mest uppfriskande med boken är när de i övrigt så gulligt sammansvetsade E Street Band-medlemmarna visar bitterhet över hur de behandlats vid olika tillfällen. Som när de fick gå i duell med demoinspelningarna Bruce gjort till "Tunnel of Love". Om de inte kom på något bättre än vad Bruce åstadkommit så hamnade de inte på skivan. Då hade det nog till och med varit schysstare att inte be dem spela över huvud taget.
Men kanske var det inte oväntat beteende från en man som ju faktiskt kallas "Chefen".
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar