Nästa fredag i Solna gör jag min debut i en Bruce Springsteen-publik.
Det här gör mig nervös. En kväll med Springsteen på en arena 2013 kan väl enbart försämra mitt förhållande till honom?
Jag gillar ju inte allt han gjort och gillar allra mest det nedtonade. Borde jag inte ha gått på en stillsam akustisk turné? Eller borde jag stanna hemma med skivorna, när jag kan välja låtar och välja bort låtar?
Jag blir ännu mer nervös när jag tänker på att delar av det som jag vill slippa, det är precis exakt det som många andra vill ha. Allt som är hey-shamalama-rock'n'roll-från-tårna-tills-svetten-dryper. Att det alltid är bättre ju mer det låter, ju fler som spelar samtidigt, ju längre konserten är, ju hesare Bruce är. Jag kommer känna mig vilsen. När jag läser recensioner av Springsteens senaste Sverigekonserter blir jag lätt illamående. Och det är alltså avsett att vara beskrivningar av hur otroligt bra det var.
Ändå känner jag att en Springsteen-konsert är något jag någon gång vill ha varit med om. Kanske kommer jag ryckas med och tycka att en cover på "Twist and Shout" är en religiös upplevelse.
Förresten: det kanske aldrig blir några fler lågmälda turnéer. Och möjligheten att se flera av originalmedlemmarna i E Street Band är ju redan borta, nästa gång kanske ännu fler har ersatts.
Och varför skulle inte jag se Springsteen? Jag måste väl få ha en egen sorts relation till honom. Gilla Springsteen på mitt sätt, inte så där som man förväntas gilla honom. För det finns absolut en fördomsprofil, det har jag märkt inte minst på reaktioner när jag haft Springsteen i lurarna de senaste veckorna. "Lyssnar DU på Springsteen!?!"
För att förbereda mig mentalt för arenakonserten gör jag de kommande sju dagarna här på Extra allt till en Bruce-vecka. På samma sätt som svenska tidningar brukar göra kommer jag gräva ner mig i detaljer om Bossen.
Men det där var första och sista gången jag kallar honom det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar