söndag, april 20

Håkan Hellström, Fryshuset

ExampleExample

På vägen till Fryshuset pratade vi om Anders Göthberg.

Om hur jäkla sorglig det var. Och om medias smaklösa rapportering. Och det var inte bara löpsedeln med bild på fel person, utan också Kulturnytt i P1 som valde att rama in nyheten med en ”Shoreline”-snutt: ”You die young, you die when you’re young”. Det hade P1 kunnat låta bli.

Jag ska därför låta bli att skriva alltför mycket om att pratade om hur det måste vara att ena dagen vara rockstjärna framför tusentals människor och nästa dag tvåbarnspappa med IT-jobb. Men jag kunde inte släppa den tanken, när konserten hade börjat och vi allihop, tusentals människor som hällde, öste, övergödde människorna på scen med vår kärlek. Hur det måste vara omöjligt att vänja sig vid det. Och hur skönt det är i de stunder när det ser ut som om Håkan Hellström och hans band inte riktigt har vant sig.

För det här är en lång kärleksorgie, en glädjefest från första pianot i ”Tro och tvivel” till publikens körande i ”Vi två, 17 år”, två och en halv timme senare. Det känns till och med helt okej att flera låtar fick små bongobreaks, så där sambaspralligt som från andra skivan. Den där andra skivan som jag känner att jag under konserten vill markera att jag inte har några ungdomsminnen till, att jag hade hunnit växa upp innan dess, att ”Gullbergs kaj paradis” inte betyder något särskilt för mig. Den är inte värd något jubel från mig när den drar igång. Min favoritlåt med Håkan Hellström är ju inte brasiliansk, den handlar om att man kommer bli kliven på. Min favoritlåt på senaste skivan är en långsam blueslåt. Hade ni frågat mig innan hade jag svarat att han gärna hade kunnat få skippa allt från andra skivan, allt brasilianskt.

Men det tänker jag inte under konserten. För jag blir så glad. Av allt. Allt verkar så självklart, den här konserten har inga sämre delar. Energin och kärleken föder sig själv och vi öser alla applåder och rop inte bara över Håkan, utan även över Daniel Gilbert, som om han var vår bästa vän, inte Håkans. Men Håkan säger att det här är en otrolig kille och har skrivit en hel låt honom, så vi älskar honom.

Håkan Hellström berättar om klasskompisen som tjallade till läraren när Håkan skrev av mattebokens facit. Klasskompisen som sedan skröt om att han fått högsta betyg. Klasskompisen som nu jobbar som kronofogdehandläggare och hör av sig om en obetald hyra. Medan Håkan tar emot folkets jubel, tusentals förenade ”Håkan-klappklappklapp-Håkan-klappklappklapp”. Och det är han ju värd, inte minst när han genomför den bästa rockkonserten man kan se i Sverige i år.

Men samtidigt tror jag, och hoppas, att han faktiskt inte har glömt att parkbänken aldrig är långt borta.

Håkan Hellström tillägnar Anders Göthberg ”Minnen av aprilhimlen”, som jag där får för mig är bästa låten på andra skivan, kanske för att den är sorglig.

Det känns också som att det är Anders Göthberg han tänker på när han avslutar hela konserten med att säga ”Ta hand om varandra, så att vi syns nästa gång också”.

1 kommentar:

Lina W sa...

Själv känner jag mig fortfarande helt hudlös. Och lite tom. Det går liksom inte att ta in så mycket kärlek på en gång.

Insåg också att i hjärtat blir man aldrig äldre än 14. Drömde att jag och Håkan hade en romans (tjejen var ute ur bilden). Vi hånglade och höll handen och han skickade sms och skrev att han verkligen trodde att det fanns något där, men att jag var tvungen att vara rädd om honom. Men sedan när vi pratade oroade han sig redan för hur det skulle ta slut. Och då sade jag att om han redan tänkte det, så kanske han egentligen inte ville vara med mig. Och då sade han att det ville han nog inte. Och så var den romansen slut. I alla fall i drömmen.