- Frankly, sometimes tonight we kinda sucked, säger Neil Young på slutet av måndagens konsert. Han verkar mena det och bjuder på ett till extranummer.
Jag håller med honom om han menade "Walk Like A Giant" från senaste skivan, utsträckt till tjugo minuter, inklusive fem minuters rundgångsövning. Eller den fuzzade versionen av "Hey Hey, My My (Into the Black)", komplett med ölbrölande allsång från alla i Londons O2 Arena till "rock'n'roll will never die".
Nej visst, rocken kanske aldrig dör, men den blir gammal. De fyra männen som intar scenen har spelat ihop i ungefär fyrtio år. De har liksom vuxit ihop, till en enda gråhårig, kulmagig klump. I början av konserten står de tätt ihop, på några kvadratmeter av jättearenan. De står vända mot varandra och spelar noggrant. Det är så de får till det där lugna flyt som gör att en Neil Young-låt kan vara värd att lyssna på bara för att glida med. Det är inget avancerat, men det görs med precision.
Men sedan börjar de ta ut svängarna mer och det blir sämre. Neil Young vacklar runt på tå med sin gitarr. Det har han gjort sedan sjuttiotalet, så det har inget med ålder att göra, men det har alltid varit roligare för ögat än örat.
Jättearenan tystnar och krymper när han tar fram akustisk gitarr och spelar "Red Sun" och "Comes A Time". Inte ens två av hans bästa ballader, men ändå fruktansvärt vackra. Mer än tjugo år skiljer dem åt, men de låter lika gamla, som tidlös country. Kanske för att de var gråhåriga sånger redan från början, upphovsmannen har bara kommit i fatt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar