Sakta, sakta har jag fallit för Victoria Bergsman. Den sista pusselbiten kom på plats i en flygbuss mitt i natten för någon vecka sedan.
Första gången jag såg henne tyckte jag hon var jobbig. Det var en Concretskonsert. Måste ha varit tidigt 2002 (när hon väl bar peruker?) och hon bad publiken som inte fyllde upp Fredmans i Uppsala att komma närmare scenen. Man såg hur hon otrivdes där uppe. Hon ville bara kliva av. Hon var så där osäker och sur att man bara ville säga till henne att det där med att vara sångare i ett band kanske inte var helt rätt karriärval. Kass engelska hade hon också när hon sjöng. De flesta av oss var för övrigt mest där för att se förbandet, Laakso.
Men nej, första gången jag såg Victoria Bergsman var nog vid kaffeautomaten i Studiefrämjandets replokal bakom Sabbatsbergs sjukhus. Concretes började sin karriär där jag avslutade min musikkarriär. Jag var trummis med några kompisar, sedan degraderad till tamburinist, sedan dess aldrig tillfrågad om att vara med i nya musikprojekt. Men i alla fall, där vid kaffeautomaten var Concretestjejerna ibland. Vi tyckte dom var snygga (ingen hade peruk).
Och där vid kaffeautomaten trivdes hon kanske, för hon hoppade ju av Concretes. Tydligen står hon på scen med nya projektet Taken By Trees också. Jag vet inte varför. Jag vill inte se det. Jag vill bara lyssna.
Som i den där flygbussen, på väg från Skavsta till Stockholm efter att Ryan Air försenats. Klockan var väl ett, halv två på natten, några dagar efter midsommar. Alla andra i bussen sov. Jag lyssnade på Taken By Trees. Dimmorna fyllde de sörmländska dalgångarna, flöt omkring. Jag försökte komma på om det var skymning eller gryning.
Där passade Taken By Trees.
Fast instrumentala ”Open Field” skulle nog mest passa i ”Min granne Totoro”, där när de åker omkring på småvägarna på landet och solen skiner.
Och jag – som är helt oförstående till att ingen gör något åt svenska sångare med kass engelska – jag började gilla att det i Victoria Bergsmans värld alltid blir ”dose eyes” i stället för ”those eyes”. Hon har övervunnit min petimeteraktiga besatthet med att man banne mig ska sjunga rätt.
Det blir ju extra fint när texthäftets ”july, july, july, july” i hennes mun blir ”you lie, you lie, you lie, you lie”. Då börjar jag nästan se en avsikt bakom det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar