Att en av de få verkliga konstanterna i en evigt skiftande värld är att vid varje givet tillfälle har åtminstone en fransk damtidning Sophie Marceau på omslaget. Vill man se hennes ansikte är det bara att gå in i en fransk tidningsbutik. Där, i tidningshyllan, finns hon. Tryggheten.
Att jag och mina vänner inte skäms att erkänna inför varandra att flera dagars fjällvandring och tältande i regn inte är vår önskesemester. Då kastar vi hellre in handduken. Vi är trygga i vår manlighet. Åtminstone inför varandra.
Att gästfrihet är en av de finaste egenskaper jag vet. (Tack, Einar.) Även när det gäller gästfriheten att låna ut skjortor. (Tack, Arvid.)
Att det inte går att betala med Visakort på norska Vinmonopolet.
Att det är fullt möjligt att åka nedför Akersälven i centrala Oslo i uppblåsbar barnbåt (en vuxen per tvåbarnsbåt), även ett översvämmingsår som detta. Se mittenbilden ovan.
Att i Norge har man översatt namnen på de flesta personerna i Harry Potter-böckerna. Ron Weasley heter Ronny Wiltersen, Hermione Granger heter Hermine Grang, Albus Dumbledore heter Albus Humlesnurr, Hufflepuff heter Håsblås etc.
Att Karlstad är en av Sveriges uteserveringstätaste städer.
Att ”Ali G indahouse” är en så dålig film att den nästan upphäver det bra med Borat.
Att spela kazoo.
Att girafferna på Kolmården numera bara finns på safariområdet. Ett område som mest har ett värde genom att barn verkligen blir till sig av spänningen. ”Nej, nu kommer strutsarna, då får man inte stanna med bilen!”
Att jag faktiskt mår fysiskt dåligt av Manu Chao. Man kan föra teoretiska diskussioner om vilka artisters musik som skulle få en att automatiskt lämna en lokal (Adrian sade Gyllene Tider, F och M sade Sean Paul), men det är bara när man testas i en verklig situation som man verkligen KÄNNER det.
Att inte bara ändlösa rader holländskor, utan även svenskor, solar topless på grekiska stränder. Och att det därför är olämpligt att låta observerandet av deras Harry Potter-läsande leda in på en diskussion (på svenska) om huruvida sista bokens händelser gör Harry mer eller mindre till en Jesusfigur.
Att Alex James, basisten i Blur, är ”artist in residence” på astrofysikinstitutionen i Oxford. Ge mig ett sånt jobb.
Att drygt två och en halv timmes försening på ett charterflyg inte räcker till en ordentlig ursäkt från flygbolaget.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar