Inblandade utöver Mitchell: Vince Mendoza (arrangör, dirigent), Mark Isham (trumpet), Wayne Shorter (sax), Herbie Hancock (piano) och cirka 80 andra musiker
Mitchell som standardscrooner fungerar - helt väntat - väl. Orkesterarrangemangen är mäktiga och smäktande, om än inte nyskapande men det är väl inte heller poängen. Egentligen är hela albumets genomgång av klassiska kärlekssånger en enda lång uppbyggnad mot den avslutande versionen av titelspåret - skrivet som brådmogen 23-åring, nu framfört med livserfarenhetens tyngd.
Betyg: tre Joni (av fem alltså)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar