Sex år har det tagit att göra "Metropia". Att bygga upp ett dystert, regnigt, årstidslöst Europa år 2024. Att animera, visserligen i med hjälp av datorer, men ändå bildruta för bildruta.Sex år av idogt arbete för 150 personer. Slit. Finansieringsproblem. Magsår. Borde man då inte utgått från ett bättre manus?
För oavsett om "Metropia" är en dystopi eller - som regissören Tarik Saleh sa när han blev intervjuad efter en visning i söndags på Stockholms filmfestival - en bild av världen vi redan lever i, så vill man ju få höra något man inte hört förut.
Det är snyggt gjort, men ingenting överraskar i "Metropia". Det är i princip "1984" utan nyspråk och med den eventuella udden riktad mot marknadskrafter. Vem som ska få asyl i Europa avgörs genom ett lekprogram på TV. Europas tunnelbanesystem är ihopkopplad, oklart varför, oklart om det ska anses bra eller dåligt. Alla är övervakade via sina tv-apparater. Dessutom säljs ett schampoo som tränger sig in i hjärnan och sänder en röst som berättar för dig hur du ska tycka. Huvudpersonen, en uttråkad man, en slav, en nobody, blir intresserad av en snygg kvinna och hamnar mitt i en uppgörelse som sträcker sig långt in i maktens centrum, yada yada.
Det unika är kanske att all den här tankekontrollen inte verkar ha något syfte. De rika knösusar som får övervakningen presenterad för sig verkar mest vilja se lite nakna bröst. Där har man möjligt något, ett tillägg till "1984", att de med makt till slut kommer utföra tankekontroll för tankekontrollens skull, för att det är möjligt.
Men det görs inte något särskild poäng av det. Det gjordes faktiskt ingen poäng över huvud taget. Så mycket arbete, så lite sagt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar