Kanske kommer jag tvinga mig själv att läsa Rasmus Fleischers "Det postdigitala manifestet". Det är spännande med vad som kommer efter att Internet öppnat dammluckorna och så mycket finns tillgängligt så lätt och för så många. Hur påverkar det vårt musiklyssnande, kommer vi hantera den totala tillgängligheten genom att frivilligt bygga upp nya begränsningar?
Det kan bli otroligt intressant. Men jag vill veta om hela boken är som det lilla jag har hört om den (som att det inte skulle finnas bra postdigital musikkritik) eller som det som kortfattat refereras till exempel här. Det är så mycket blaha blaha, i Martin Aagårds ord "flummigt".
”Musik handlar i slutändan alltid om gemenskap” säger Fleischer. Ja, det låter kanske rimligt, men nej, det håller ju inte. Det går att säga tvärtom ("musik handlar i slutändan alltid om den egna upplevelsen"), det går att säga det om vilken kulturform som helst ("teater handlar i slutändan alltid om gemenskap") och det går att säga tvärtom om vilken kulturform som helst ("litteratur handlar i slutändan alltid om den egna upplevelsen").
Är hela boken så, då handlar det ju plötsligt bara om Fleischers eget musiklyssnande i det postdigitala samhället. Att just han vill gå på konsert, att just han hellre vill läsa musikkritik om "fenomen, situationer, prylar eller grupper av människor som har sköna grejer på gång". (flummigt!)
Och handlar det bara om Fleischer själv, då borde boken heta "Mitt postdigitala manifest om mig själv".
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar