Visst har man blivit mer intresserad av att lyssna på Aviciis debutalbum "True" av att läsa Jan Gradvalls recension i fredags.
Han tar i från tårna. Fem av fem. "Genialt". "Sin generations 'Thriller'".
Fast tja, sedan är det få positiva adjektiv. "Livsbejakande", inte mycket mer. "Tar stora musikaliska risker", det är ju inte automatiskt något positivt, men för Gradvall är det tydligen så nu. Till och med "lastbilsflak med fulla studenter" tycker han är positivt.
Visst sätter Gradvall sin egen trovärdighet på spel här, men det gör det bara mer spännande. Visst hyllar han den här skivan lite extra för att han vet att det retar folk att krama det svenska arenahouse-undret? Han vill hellre vara den som hyllar sin tids kommersiella musik, eftersom det finns chans att omvärlden kommer se på den som Abba. Risken att den kommer ses som någon av sjuttiotalets alla usla, men populära grupper, den får man ta.
Risken för kritik i nutiden hanterar Gradvall genom att antyda att folk som inte gillar Avicii är fördomfulla. Och en del av världens problem. Eller kanske övertolkar jag slutklämmen.
Men som sagt: nu blir det spännande att höra albumet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar