fredag, juli 8

Smog - den förlorade intervjun

Example

Igår kväll såg jag (bland annat) Smog spela i hettan på Münchenbryggeriet. Det var ett tag sedan. Jag har liksom tappat kontakten med Bill Callahan och hans gitarr.

Nya skivan ”A River Ain’t Too Much to Love” är en blek historia, men väcktes lite till liv från scenen igår. Bill var väldigt livlig och somrig, i solglasögon och svart skjorta dansade han runt barfota. Vissa i publiken längtade tillbaka till den mer autistiske Bill, som ensam med en elgitarr nästan stod med ryggen mot publiken.

Jag har dock sett denna autist i vitögat och tycker det är bra att han är livligare nu. För att bevisa detta måste jag berätta historien om min Sverigeexklusiva (och opublicerade) intervju med Bill Callahan hösten 1997. En historia som lika gärna hade kunnat heta ”Jag, Tysken, Jumper och Blyge Bill”.

Så här var det: Smog skulle spela på Studion i Stockholm den 1 oktober 1997. Jag ringde någon skivbolagsmänniska och bad om en intervju, för fanzinet Austin, som man kan kalla Extra allts förfader. Skivbolagsmänniskan sa ja.

När jag kom till Studion ett par timmar innan konserten stod några killar från Radio Slöboll och väntade. Deras radioprogram hade med Slowball recordings att göra, föregångaren till dagens Pluxemburg. De skulle också intervjua Bill.

Men så kommer den tyske turnéledaren ut till oss och säger att Bill vägrar. Folkskygga lo-fi-män vill inte prata, bara sjunga. Det hade varit samma visa kvällen innan i Lund och innan dess i Tyskland. Inga frågor om vad han egentligen sjunger om eller varför.

Men tysken är på vår sida och lovar att han ska tjata lite. Han gör det och kommer tillbaka och säger att det blir en intervju. En enda intervju och det blir jag som får göra den. Slowballkillarna blänger och tänker att dom vet mer om lo-fi än jag och att jag säkert inte har hört talas om Windy & Carl som ska vara förband. Vilket ju var helt sant, men jag står där nöjd och tror att tysken tänker att radio är ett flyktigt medium medan ett pappersfanzine består, hur få ex man än kopierar upp.

Ganska snabbt får jag veta hur tysken egentligen tänker. Han tar mig avsides och förklarar att han är trött på ännu en rockstjärna som vägrar göra reklam för sig själv. Han har sagt till Bill att om han inte gör den här intervjun så blir det över huvud taget ingen lön för Europaturnén. Tysken vill sätta sig i respekt mot den här ”känslige konstnärstypen” och använder mig som slagträ.

”I told Bill zat you vere from wan of ze largest magazines in Schweden” säger tysken.

“So don’t show him your fanzine. Okay?”

De uppkopierade numren av Austin får ligga kvar långt nere i väskan.

”Do you haff somevere kwayet you can go for ze interview?” frågar tysken.

Det har jag inte. Just då bor jag i Uppsala och kring St Eriksplan hittar jag bara till skivbutiker, inte till kvällsöppna kaféer. Men tysken lämnar över en nästan stum Bill Callahan till mig, som en förälder överlämnar ett blygt barn till en hejig dagisfröken.

Jag drar med mig Bill till nåt ölhak. Det spelas bluesrock ur högtalare. Jag tar en öl och Bill tar rödvin. Jag tar bilder med min kamera på Bill och hans vinglas. Bill tar det lugnt.

Jag trycker på record på diktafonen. Jag skulle kunna presentera några smakbitar från intervjun här. Efter att länge ha trott att det lilla diktafonbandet var förlorat, så hittade jag det härom natten. Så jag skulle kunna riva av lite citat, men det finns inte så mycket att ta av. Ärligt talat tycker jag det är jobbigt att lyssna.

På den del av bandet jag orkat mig igenom ställer jag frågor och Bill svarar mest ”I don’t know” och ”Yeah, I guess” och att han inte vill förklara sin musik. Jag säger att Smoglåten ”Ex-con” påminner mig lite om ”Heroes” av David Bowie. Ingen reaktion hörs från Bill. Ibland är det fel på inspelningen och Bill pratar som en smurf, jag pratar som en smurf och bluesrocksångaren i bakgrunden sjunger som en smurf.

Inte så konstigt att intervjun inte blev så bra. Förutsättningarna hade ju kunnat vara bättre. Bill Callahan är där under hot, jag låtsas att jag är från en stor tidning, bluesrocken brölar, jag kan mindre om lo-fi än Slöbollkillarna och till råga på allt kommer hela Jumper in på ölhaket och sätter sig vid bordet bredvid.

Bill bryr sig inte om Jumper. Han vill inte vara på Europaturné, men när han väl turnerar så måste han ju få betalt, så han sitter av tiden med mig.

Vi går från haket och jag släpper av Bill vid Studion, som en hejig dagisfröken som släpper av det blyga barnet hemma med full förståelse för att barnet bara vill in och leka ensam igen.

Efter intervjun sitter jag och Adrian hemma hos en kompis och dricker öl så länge att vi missar förbanden, vi har ju ändå inte hört talas om dem. Jag tror att Smog var bra på scen den kvällen. Han körde nog ”Bathysphere”. Det gjorde han inte igår på Münchenbryggeriet. Men jag (och Slöbollkillarna, som jag tyckte mig se i vimlet) var nöjda ändå.

Example

2 kommentarer:

karin sa...

charmig formulering den där med den hejiga dagisfröken. känner igen känslan.

Anonym sa...

http://samtidigt9602.wordpress.com/2013/04/19/im-bringing-bi-fi-back-homemadehandmade/