Prince: Personen vs artisten

Man vet att man läste tidningen Pop en aning för intensivt när man 17 år senare ska komma ihåg vilket nummer som hade Prince-intervjun och tänker “det var den gången de hade fel papper och trycket blev lite konstigt, det var den gången med det gula Blur-omslaget, alltså vintern 1996-97”. Så går man ner i källaren och hämtar den tidningen.

Behovet av ett sådant detaljminne minskar i takt med att bloggen Pop vi minns digitaliserar artiklar ur Pop. Prince-texten ur Pop #22 finns här. Andres Lokko argumenterar för att Prince mest kommer bli ihågkommen för sin funk, inte för sin poppiga stunder. "Cream" kommer att åldras bättre än "Raspberry Beret". Det är möjligen sant, även om jag själv föredrar den sistnämnda av just de låtarna.

Det är däremot inte för den tesen som artikeln är minnesvärd.

Lokkos intervju genomfördes på Paisley Park den 14 november 1996. Tre veckor tidigare hade Boy Gregory, Princes och hans dåvarandes fru Maytes son, dött bara en vecka gammal. Boy Gregory hade Pfeiffers syndrom typ 2, en medfödd missbildning av kraniet.

Lokko vet inget om det när han frågar Prince hur hans musik påverkats av att ha blivit förälder.

Först när artikel ska skrivas får Lokko höra och letar i sina anteckningarna efter något, men hittar bara svammel om Gud och faraoner. Han tröstar sig i slutet av artikeln med följande stycke:

"Fast jag ville prata med honom om musiken, så egentligen hörde det kanske inte hit. Någonstans tror jag att Prince håller med. Hade hans son varit vid liv hade han nog inte velat prata om honom i alla fall. Hans familj har inget med hans artisteri att göra och jag hade inte tänkt rota i det hur som helst."

När jag läste Pop #22 som 19-årig skolpojke reagerade jag inte nämnvärt på det, men som 35-årig pappa sätter jag i halsen. Skulle inte sonens död påverka Prince alls? Skulle det alltså finnas en professionell artist-Prince och en fullständigt separat privatperson? Det tror jag inte ens att de mest hårdföra kritikerna till autencitetskravet på musiker anser. Men det är typiskt att behandla Prince så, som en skicklig musiker, en lysande showman, en knasig superstjärna, långt borta från en privatperson.

Vad säger det över huvud taget om Prince att han genomled en promotionarbete i november 1996? Är musiken hans enda tröst, är det därför han är så maniskt produktiv? Eller är han bara väldigt bra på att stänga av?

"Så egentligen hörde det kanske inte hit"... Så skrev den 29-årige Lokko, men jag undrar om 46-årige pappa Lokko skulle vinkla artikeln på samma sätt.