När jag letade i mina mappar efter Ante Östlunds Kozelek-foto hittade jag två Red House Painters-urklipp.
Det första är en intervju med Mark Kozelek från Sound Affects i slutet av 1993. (Läs den här.) Pierre Hellqvist beskriver med sedvanlig noggrannhet att det är just juice Kozelek vill dricka. Sedan ägnas mycket uppmärksamhet åt Red House Painters alla covers. Att seriösa, ensamma män med gitarrer kunde göra covers på Kiss, Paul McCartney och John Denver ansågs 1993 som tillräckligt för att ta till utropstecken och uttryck som "håll i er nu".
Sedan hittade jag Mattias Dahlströms recension av "Songs for a Blue Guitar" från DN 31 juli 1996. (Läs den här.) Det kan vara den mest fanzine-aktiga text som någonsin tryckts i en svensk dagstidning. "Plats i mitt hjärta", posters på väggen, Mark Kozelek "har varit där", "jag älskar hans röst", "det är Kozelek som sätter ord till mina tankar", etc. Även om Mattias Dahlström öppet medger att han är ett stort fan och att han kanske låter patetiskt självömkande, så kan man ju tycka att någon redaktör borde ha begränsat i alla fall några av 20-åringens känslosvallningar.
Å andra sidan, jag var nog exakt där Mattias Dahlström var. Jag tyckte likadant, var lika patetiskt självömkande, med en plats i mitt hjärta lika mycket reserverad för Kozelek bredvid Morrissey. Det bevisas inte minst av att jag klippte ut den här recensionen. Och inte tänker jag slänga den nu heller.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar