Grateful Dead var inget band man lyssnade på. De var bara gamla hippies, övervintrade flummare. Dessutom gitarronanister, som fortsatte spela musik som ansågs som sinnesutvidgande på sextiotalet, men egentligen bara var gubbig. Den äldre, gråhåriga och tjockare versionen av Jerry Garcia - kort sagt: den övervintrade hippien - var min bild av Grateful Dead fram till slutet av 90-talet. Tyvärr. Först då upptäckte jag "American Beauty" och "Workingman's Dead", bandets mest countrymarinerade skivor. Framför allt har jag lyssnat på "Box of Rain" (1970) - av en kompis utsedd till en av världens bästa låtar - så mycket att jag bestämt mig för att ta en paus från den. I ett par år.
Sedan hjälpte mig bloggar som Bumrocks att upptäckta Grateful Deads funkiga sida. Lyssna t.ex. på "Shakedown Street" (1978).
Just nu läser jag "The Electric Kool-Aid Acid Test" och är rädd för att ryckas med i Tom Wolfes prosa till den grad att jag blir besviken när jag besöker Haight-Ashbury och det inte ser ut så här. Det enda jag kommer få se är ju en massa kopior av Jerry Garcia. Den äldre, gråhåriga och tjockare versionen av Jerry Garcia.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar