17. Ennio Morricone fick Polarpriset och det var mycket bra. Han har ju inte bara format vår uppfattning av hur vilda västern låter, han har också skapat annan fantastisk musik. Som "Se telefonando" med Mina, världens bästa italienska schlager. Björk däremot, där är det väldigt lätt att misstänka att juryn tror att de ger priset till en popstjärna, att Björn verkligen fortfarande är mitt i karriären. Jo, det är hon väl, men inte på något radikalt annorlunda sätt än vissa tidigare pristagare. Springsteen gör fortfarande skivor som faktiskt går att lyssna på. Vid sidan av det kör han "Twist and Shout" på Stadion så att Mona Sahlin får bugga.
18. No Modest Bear har listat mitt Twitter-flöde i listan "musicblogs". Och även om Extra allt inte är den sortens ambitiösa blogg som NMB är, så ska vi försöka bjuda på lite tips då och då.
19. Rättviseförmedlingen vann 100 000 kronor, det var bra. Vet ni inget om vad Rättviseförmedlingen gör, läs här. Förhoppningsvis kan en del av de pengarna gå till att säga ifrån i vissa fall. En gång hade Sveriges Radio (troligen något P1-program) bett Rättviseförmedlingens hitta en kvinnlig nationalekonom som kunde kommentera Greklandskrisen. Och där börjar man närma sig gränsen för hur slö en researcher får vara, det finns faktiskt kvinnliga nationalekonomer.
20. En annan gång hade Rättviseförmedlingen blivit ombedd att hitta en kvinna som kunde spela piano känslosamt, eller nåt, jag minns inte exakt hur det var. Känns ju inte heller som en särskilt svår grej. Sent efter en middag i vintras fick jag försvara hela genren "kvinna vid piano", men egentligen vet jag inte, kanske är jag också lite mätt. Jag har till exempel ännu inte fattat det extremt stora i Anna von Hauswolff. Och kanske har jag slutat riktigt uppskatta Joanna Newsom. Jag såg henne spela piano och harpa sjunga på Dramaten förra veckan. Numera är hennes låtar låååååånga, de blir längre för varje skiva. Det är inte på grund av några långa solopartier, hon sjunger hela tiden. Ordrikt och vindlande och detaljrikt och finurligt, utan refränger eller omkväden. Och jag har ingen som helst aning om vad hon sjunger om. Är det ens historier hon berättar? Eller är det bara en massa staplade ord om knasiga saker? I musiken finns det en dramatisk dynamik, som på något sätt hänger samman med slagverkarens olika insatser på olika delar av trumsetet.
21. Samma vecka såg jag Rufus Wainwright också, på Filadelfiakyrkan. Första delen av konserten var hans nya skiva, tillägnad hans nyss avlidna mamma. Det var allvarligt och högstämt, applåder mellan låtarna undanbades. Därför var det en riktig lättnad att andra delen var så flamsig, på det där sättet som annars kan vara jobbigt. Mellansnack om drottning Kristina, prinsessbröllopet, Eurovision Song Contest. De där extra högljudda skratten från oss i konsertpubliken, de där som är till för att nå fram till scenen, för att lugna artisten om att vi gillar dem, de kändes nödvändiga nu. Och "The Art Teacher" är ju fortfarande en fantastisk låt.
22. Och så kanske den underligaste grejen som hände medan Extra allt sov: en vän avslöjade att han spelar en liten roll i nya Åsa-Nisse-filmen. Så nu ser jag fram emot den.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar