onsdag, maj 18

I don't think you can handle it!

Det är knappt mitt huvud klarar av så här stora omställningar. Kontrasterna blev nästan för stora. Söndag: Antony & the Johnsons på Södra teatern. Tisdag: Destiny’s Child på Globen.

Det största inslaget av show i Antonys konsert var när han lekte tittut bakom flygeln. Det motsvarar kanske en halv mikrosekund av Beyoncé, Kelly, Michelle, åtta dansare, gigantiska bildskärmar och resten av den exploderande showen, som förresten sparkades igång hårt med ”Say My Name” följt av ”Independent Women”.

Annars var det strutsfjädrar, snurrbar scen, hål i golvet, konfettiregn, riktiga vattenfall, fler klädbyten än någon kunde räkna och så en sång om att Gud var med oss. Det kändes så mycket Las Vegas att jag nästan ville gå hem och förlora några tusen på Internetpoker.

4 kommentarer:

Jonas sa...

Jo för sjutton. Hur kan summan av strutsfjädrar, vattenfall, "Say My Name" och konfettiregn bli annat än bra?

Rickard sa...

...och var fanns kameran?

Jonas sa...

Fick en jäkligt bra bild på konfettiregnet...
Apropå mängden show, så håller jag med det Strage skrev i dagens DN: "Om sponsorpengarna gör det möjligt att genomföra så här spektakulära shower så skulle jag inte ens protestera om de klädde ut sig till pommes frites och gjorde en gospelversion av 'Livet har sina goda stunder'."

Anonym sa...

Det var superbra! Men bäst var ändå den ensamma killen i 50-årsåldern med bomull i örat som viftade med händerna när Beyoncé skrek åt alla "independent women in the room: show me your hands!". Respekt åt 50-åriga Svenssons som diggar nyfeminism.