Julkalendern: Ett sätt att leva

Årets mest spridda bostadsbilageartikel, den i DN Bostad den 8:e oktober, meddelade att vindsvåningar har blivit det, men vad är det egentligen som har blivit ett sätt att leva?

Att ha en lägenhet i Stockholms innerstad med inte bara ett utan två bastuutrymmen? Att ägna två år åt att leta efter den perfekta bostaden? Och för att sedan ha råd med den vara tvungen att ha jobb som antagligen innebär 60-70 timmars arbete i veckan. Då bostaden står tom.

Eller har det blivit ett sätt för journalister att leva att inte ställa en enda ifrågasättande, icke-medhårs fråga? Inga "hur har ni råd med det här?", inga "vad prioriterar ni bort?", inga "vad får ni ut av att ha just de här italienska sakerna?"

Det är ju rimliga vinklar även i en hemma-hos-artikel i bostadsdelen, att inte ta det här specialintresset för givet utan också fråga var det kommer ifrån och vad det ger tillbaka. Det skulle inte vara att mästra, som journalisten Sara Trus menade på Aftonbladet Debatt, det skulle sätta intresset i ett sammanhang. Parets matlagning beskrivs visserligen i detalj, i de löjligaste - och mest förlöjligade - av journalisten Sara Trus formuleringar. Att skriva om mat anses inte konstigt i en bostadsbilaga, eftersom matlagning anses vara del av samma "lifestyle"-intresse.

Eller har det blivit ett sätt att leva att förlöljiga andra för det vi håller på med själva?

Många av oss i Stockholm undrar om vi verkligen ska lägga så stor del av vår inkomst på boende, även vi som inte ens har en bastu i lägenheten. Är det verkligen rimligt att ha lån så stora att det aldrig funnits i kalkylerna att ha råd att amortera på dem? Det behöver inte heller vara finboende eller designinredning eller asiatmat, det kan vara andra specialintressen också. Sara Trus frågar oss inte och vi frågar inte oss själva varför vi lägger ner en massa tid och pengar på smådetaljer.

Ofta är svaret inte svårare än att det av någon anledning och på något sätt faktiskt gör oss lyckliga. Teppanyakihällar, sémillonvin, gamla discotolvor eller Dries Van Noten-rockar ger oss den energi vi lägger på annat, allt det som Nina Björk inte skulle kalla "skitdrömmar". Det måste vi kunna svara. Och vi måste vara beredda på att få frågan om varför vi håller på.