"Det är samma himmel, det är samma hav" sjöng Triad. Det här med att vi lever i samma värld, alla människor och alla djur och alla växter och alla mineraler, det kan vi väl förstå rent intellektuellt. Men att verkligen ta till sig det känslomässigt är svårare.
Därför är jag glad att en spricka i jordens yta många hundra mil bort på andra sidan havet verkligen påverkade mig i april. Det var roligt. Kanske inte just då, när Eyjafjallajökulls utbrott ställde in vårt flyg från Paris och gjorde att vi fick genomföra en 36 timmar lång kaotisk bussturné för att tillbaka till Stockholm. Men efteråt. Det var trevligt att jag fick mina egna planer ändrade, att inte bara ha observerat världen på håll.
Jag skulle så klart inte skriva så här lättsamt om en naturkatastrof (eller tycka bilden var okej till en klubbflyer) om det inte var för att Eyjafjallajökulls utbrott ju inte dödade någon. Jämför det med översvämningarna i Pakistan eller jordbävningen i Haiti, som har drabbat så många att jag fortfarande har svårt att riktigt ta det till mig. 36 timmar i buss tog mig möjligen lite närmare förståelse för vilka katastrofer som kan inträffa och att allt hänger ihop, men inte hela vägen. Kanske hade det varit bra med ytterligare försening i Hamburg.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar