Jag blev väldigt glad när jag fick höra att Tracey Thorns nya album skulle heta "Love and Its Opposites".
Kärleken och dess motsatser. De flera olika håll som den romantiska kärleken kan glida iväg åt, förfalla till, urarta i. Att det inte bara är hat som är kärlekens motsats, inte ens bara obesvarad kärlek eller saknad. Det är även till exempel den vardagliga apatin.
Så visade det sig att skivan ju heter "Love and Its Opposite", alltså bara en enda motsats. Luften hade gått ur mig om den motsatsen varit hat eller saknad. Men nu visade sig motsatsen vara äktenskap, eller rättare sagt ett romantiskt barns rädsla för att äktenskap dödar kärleken, som en textrad ur "Long White Dress".
Jag har aldrig hört den berättelsen i popmusik förut. Så är hela "Love and Its Opposites", den visar att popsångare inte måste gå över till romanförfattande när de blir äldre, eller ens att skriva mogna sånger "for mum's stocking". Det går bra med pop. Med "Hormones" skrev Tracey Thorn det ingen ännu har motbevisat vara den första popsången om klimakteriet. (Ariel Pinks "Menopause Man" kom ungefär samtidigt men räknas inte.)
Hon skrev om att leva med någon som känner till alla ens ärr och hur de kommit till. Hon skrev om att bli ignorerad av en vän som hittat en älskare. Så många aspekter av kärlek och så många olika motsatser.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar