Om det 2020 fortfarande är okej att i en stor dagstidning publicera en krönika om tv-serier som innehåller meningen "Det inte heller konstnärligt fult att göra tv längre" så måste det vara okej för en amatör som mig att återigen konstatera vilken tur det är att romaner nu får bli tv-serier i stället för långfilmer.
Den utdragna och hackiga kärleks-, vänskaps- och kärleksberättelsen om Marianne och Connell i Sally Rooneys "Normal People" hade inte mått bra av att kokas ner till något enklare och rakare, som 115 minuters biofilm hade kunnat kräva.
I stället fick 266 boksidor bli 339 minuter över tolv avsnitt. Gott om tid för tystnader, väl hanterade av fantastiska skådespelare. Men visst ser Daisy Edgar-Jones egentligen för bra ut för att spela Marianne?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar