Med Neil Young var det ett vältajmat skivsläpp i realtid: den akustiska renässansen "Harvest Moon". Jag minns det som att det inte gick att undvika den skivan under hösten 1992. Det gjorde det självklart, för även om jag lyssnade på Pearl Jam, Nirvana och R.E.M. och så gillade jag då även Atomic Swing, Stereo MC's, the Shamen, George Michael, Erasure och House of Pain. Och "The Sign och "All That She Wants", dem dansade jag till på högstadiediscon. Samt RuPauls "Supermodel (You Better Work)" och gamla HasseåTage-revyer.
Jag var i en sökande fas i mitt musiklyssnande, för att uttrycka det milt.
Varför jag då som femtonåring föll för ett album där en 47-årig farbror sjunger om den bästa hund han någonsin haft, kompad av pedal steel, det vet jag inte. Den gick ju inte ens att dansa till.
Jag tror att det säger något om hur stämningsfull den här skivan är, att den kan nå fram genom the Shamen och RuPaul.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar