"Dear Stephen, funny how things that start spontaneously end that way. Eat a peach. Neil"
Så lyder rockhistoriens mest berömda telegram. Det skickades 20 juli 1976 till Stephen Stills från Neil Young, som utan förvarning hoppat av deras gemensamma turné.
Kanske är det en rockistisk egenskap att beundra, men jag gillar att Neil Young alltid har förbehållit sig rätten att bara dra. Hej då. Fuck you. Eat a peach.
Därför måste han självklart vara en fruktansvärd person att samarbeta med, men en intressantare artist. I alla fall om man vet hur man ska lyssna, vad man kan förvänta sig. Att Neil Young alltid är på väg vidare. Han spelar in allt i studion, ALLT. Han kan ge ut en skiva, senare inse att det inte blev så bra, men skit i det, han är på väg vidare. Ibland mot ett återbesök med gamla musiker och ljud, men på väg.
Han har haft tur och kunnat göra som han vill under hela sin karriär. Efter att ha stört sig på hur Buffalo Springfields debutalbum producerades så har han själv bestämt. När han var missnöjd med sin "MTV Unplugged" betalade han själv för att göra en ny inspelning, som är den som gavs ut.
Medan Joni Mitchell faktiskt böjde sig för David Geffens idéer om att förnya sig och anpassa sig till tiden (genom syntharna och trummaskinerna på "Dog Eat Dog"), så gjorde Neil Young som han ville och blev i stället stämd av Geffen för att göra skivor som inte lät som Neil Young. Vilket väl är rockhistoriens mest berömda stämningsansökan.
Att både ha skrivit det telegrammet och ha blivit stämd för att vara obstinat gör väl Neil Young till rockens mer tjurskallige. Att han dessutom fortsatte att samarbeta med både Stills och Geffen säger något om hur mycket han ständigt kommer undan med.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar