onsdag, juli 30

Neil: Självbiografin

Det tog Neil Young tio år att lista ut hur han skulle bemöta Jimmy McDonoughs biografi "Shakey". Där utmålas Young visserligen som ett geni, men också en gigantisk tjurskalle och lite av en tyrann.

Först hade McDonough anlitats av Young att skriva en bok, inte trots utan tack vare att McDonough vågade säga till Young när hans musik sög. Men efter låååångt arbete och många perioder av tystnad skar det sig helt.

Och 2002 gav McDonough ut boken ändå. Så klart.

Neil Young verkade tänka länge på vad hans nästa drag skulle bli. Svaret: att skriva en egen bok.

Wow. Smart.

Twisten var möjligen att han ägnade oproportionerliga delar av "Waging Heavy Peace" åt att beskrivna sina egna affärsprojekt som modelltåg, elbilar och ljudformatet som ska konkurrera ut mp3. Young predikar svavelosande om hur mp3 dödar musiken, upprepande gånger, men förklarar till exempel aldrig riktigt varför han återvänder till samarbeten med Crosby, Stills och Nash, trots att det alltid slutar i bråk.

Ändå ger "Waging Heavy Peace" just genom att vara en så oredigerad och felviktad textmassa i slutändan en bild av Neil Young. Till skillnad mot Graham Nashs självbiografi från förra året, "Wild Tales", som är extremt traditionellt skriven, med en underton av duktighet. Inte ens mot Neil Young vågar Nash vara elak, även om det märks att den enda kärlek han hyser för kanadensaren är hatkärlek. I beskrivningarna av David Crosbys drogberoende och Nashs roll som "enabler" bränner det däremot till. Annars är det många väldigt skickliga undanmanövrar från det verkligt personliga. Det här är så mycket som Nash vill berätta. Förvänta er inga fler böcker från honom.

Skribentsonen Neil Young återkom däremot i sin bok ofta till att han nu upptäckt hur mycket han gillade att skriva. Så mycket att det ju talas om ännu en memoarbok. Den här gången bara om bilar han ägt.

Inga kommentarer: