torsdag, november 4
En banal schlagers kraft
Vad är det som gör att två av 2010 års mest hyllade romaner har samma sentimentala jazzstandard som soundtrack?
I både Philip Roths "Nemesis" och Sigrid Combüchens "Spill" dansar kärleksparen till "I'll Be Seeing You" av Sammy Fain och Irving Kahal. Det är den sång som speglar båda kärlekshistoriernas vemod, hur båda paren snart kommer glida ifrån varandra.
För Combüchen var "I'll Be Seeing You" tydligen så viktig att hon var beredd att tänja historiska fakta för att få in den. Om en annan sång i "Spill" anmärker hon att den egentligen skrevs året efter, men att hon använder sin "poetic license". Årtalsförskjutningen med "I'll Be Seeing You" gör hon okommenterat - och kanske ovetande. I boken framförs den på en dansrestaurang i Stockholm 1938 och orkesterledaren säger att den har gjorts känd av Frank Sinatra. Men han spelade inte in den förrän 1940 och om inte den svenske orkesterledaren precis kommit hem från Broadway så är det inte troligt att han vid det laget hade hört "I'll Be Seeing You". Och inte ens i New York pratade man vid det laget som Sinatra, som spelade in sin första demo i maj 1939.
Men vad spelar det för roll? Huvudsaken är att Combüchen och Roth har berörts av samma melodi och samma text och båda använder den i sina berättelser om ungdomskärleken som ekade resten av livet. Tillbakablickande är sångtextens tema och huvudpersonerna vet redan när de hör den, medan de fortfarande är mitt i förälskelsen, att det är så här det kommer bli. När det inte är de två längre.
"Den banalaste schlager" kallas den hånfullt av en av karaktärerna i "Spill". Men den banalaste schlager kan uttrycka så mycket att den är användbar till och med för prisbelönta romanförfattare.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar