fredag, december 24

Julkalendern: "Det har hänt nånting"

I hyllade norska filmen "Världens värsta människa" får en 43-årig serietecknare säga (fritt från mitt minne) att populärkultur numera inte ger honom starka känslor. Skivorna, böckerna, filmerna - de som brukar vara så viktiga, de är bara saker.

Jag hade lätt kunnat inbilla mig att jag också hamnat där, gammal och avtrubbad, stängd, besviken. Men som tur var hade jag samma vecka som biobesöket lyssnat på Andreas Mattssons album "Soft Rock". Och som 43-åring som lyssnat på Mattsson i nästan 30 av dem har jag svårt att inte drabbas, men blir ändå förvånad av hur mycket. Förvånad - och på sätt och vis glad.

"Sekunderna" från förra soloalbumet gjorde mig tårögd varje gång, men där fanns ändå lycka, insikt om att livet blev så här, varken mer eller mindre. I jämförelse med "Soft Rock" låter det som en käck dänga. 

På "Soft Rock" är det ännu mer på allvar. Precis som titeln på mitt favoritspår säger: "Det har hänt nånting". Den berättar om en man (får man väl anta) som inte brukat söka hjälp men nu vill prata med en vän - och bara får ett tomt samtal över öl. Efteråt finns allt det onda kvar.

Refrängen är otrolig i sin medelålderskris, formulerat utan inlindningar: ”Att jag har slutat längta / Att jag är väldigt ensam / Att jag har börjat stänga ner / Att allt som var värt att minnas / Hände för många år sen / Att jag är så besviken / Att jag är så besviken”

Och sedan kommer en flöjt. Årets låt, hörni.

Jag gick runt i novembermörkret med den i lurarna och kände att det där hade ju kunnat vara jag, men jag är inte där. Det var en sådan stark upplevelse av musik, som man kan tro att bara tonåringar får. Så jag är inte som serietecknare. Har man rädslan för att stänga ner, då har man väl fortfarande kvar en öppning? 

PS: Med detta är årets julkalender slut. God jul! Och prata med era vänner och kom ihåg att göra nya saker som är värda att minnas.

Inga kommentarer: