Fiktion
”Shuggie Bain" av Douglas Stuart får vara med här även om den gavs ut 2020, eftersom den ju kom på svensk i år. Varför man nu skulle vilja läsa denna på svenska när man kan få härlig skotska, som behövs för att parera all misär. (Särskilt scenen med - ingen spoiler - "The Greatest Love of All" görs ju av dialekten.) En fantastisk bok är det i alla fall. Jag ser dock inte riktigt fram emot filmatiseringen, som jag tror riskerar att bli en orgier i tidsmarkerande scenografi och ytterligare överdriva de komiska elementen. Men motbevisa mig gärna.
"Thursday Murder Club” och ”The Man Who Died Twice" av Richard Osman glider in delvis på samma sätt, eftersom första delen gavs ut förra året och blev hela Englands gemensamma mysdeckare under första coronakarantänen. Trivsammare läsning får man leta efter, om än med en hel del död, mästerligt genomfört av Osman med så lätt hand att helium måste ha varit inblandat. (Bonusfakta: Richard är lillebror till Mat Osman, bassisten i Suede!)
"En flickas memoarer" av Annie Ernaux är från 2016, men eftersom mitt Duolingotragglande inte tagit mig tillbaka till någon sorts läsnivå bortom majonnässoppa så fick jag vänta till i år för att läsa.
Det gällde ännu mer med nederländska ”Obehaget om kvällarna” av Marieke Lucas Rijnevelds, som var en inblick i en underlig värld (en calvinistisk lantbrukarfamilj runt 2001). Det var också autofiktiva ”Leave Society” av Tao Lin, som visar upp en syn på hälsa gränsande till foliehattig, som man nästan drogs med i. Men oavsett det var det några otroligt fina scenerna där Tao Lin medlar mellan sina föräldrar under hundpromenader i Taiwan.
Maria Frensborgs ”Dag före röd dag”, Patricia Lockwoods ”No One is Talking About This” och Lisa Taddeos ”Animal” var alla i genren "hur det är att vara kvinna i nutiden".
Jonathan Franzens ”Crossroads" har jag fortfarande inte riktigt smält. Var den bara en bitvis snyggt konstruerad berättelse om åtrå i olika former och samvetskval och psykisk sjukdom, eller rann det bara ut i sanden? Elin Cullheds ”Eufori” fick ju fint pris och så, men bortom det kaxiga att skriva om Sylvia Plath i första person och så faktiskt inte helt göra bort sig, så vet jag inte. Jag gillade nog till och med Kristoffer Folkhammars "Är det barnen baby?" bättre, den var var lågmält trevlig, ödmjuk och anspråkslös.
Fakta
Om Tracey Thorns ”My Rock’n’Roll Friend” och Sara Martinssons ”Knäböj” är jag lite partisk. Jag känner ju Sara och jag älskar ju Tracey som artist. Men de här böckerna är verkligen skitbra och riskerar tyvärr att nå en alldeles för liten publik. ”Vadå, jag är ju inte intresserad av Go-Betweens/kvinnors tyngdlyftning - varför ska jag läsa om det?!?!” Då missar man det allmängiltiga här, om till exempel vänskap eller att vara den kvinnliga tredje till två män i en grupp eller förhållandet mellan kropp och hjärna.
Mats Jonssons ”När vi var samer” blev Augustnominerad som skönlitterär men är väl för sjutton en faktabok om samernas historia? Är det för att den använder serie som medium? En annan som gör det är Liv Strömqvist vars "Inne i spegelsalen" faktiskt utnyttjade formen mer än att vara en essä med teckningar av de citerade sociologerna (som jag tyckte hennes förra var).
Joan Didions ”Let Me Tell You What I Mean” minns jag att jag tyckte om, men just nu minns jag inte vilka texter som var med. Det känns lite underligt att de ger ut spridda tunna samlingar i stället för att satsa och ge ut typ en box av Didions osamlade texter. EDIT: Men nu när vi idag nåtts av beskedet att hon gått bort, då kommer det väl snart?
Ali Esbati ”Man kan fly en galning men inte gömma sig för ett samhälle” var bra, men ändå lite onödigt torr i kanterna. Den är ändå en passande julklapp, men ni har väl redan fixat alla?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar