Att ihopklippta arkivbilder av Beatles kan bli en av årets mest omtalade tv-serier, det är ju underligt. Men ändå inte, eftersom det inte bara är musiken i sig som är intressant, utan även gruppdynamiken mellan de här fyra. Jag har (ännu) inte sett "The Beatles: Get Back", mest för att jag inte har kunnat gräva fram åtta timmar ur mitt liv, men jag har också viss rädsla för vilket kaninhål jag kommer kunna trilla ner i.
Hur länge kommer det ta innan jag lyssnar på annat än Beatles?
Redan av att se "McCartney 3, 2, 1" där Paul pratar med Rick Rubin om olika låtar ur karriären blev jag tvungen att ta fram Ian MacDonalds "En revolution i huvudet" ur bokhyllan och börja kolla i vilken ordning spåren till "Revolver" spelades in.
Och av "1971 - the Year that Music Changed Everything" började jag tänka på allt som inte var med. Den åtta avsnitt långa serien innehöll fantastiska filmsekvenser, som Ike & Tina Turner i Ghana och ett snyggt ihopsytt avsnitt om feminism i USA.
Däremot var det väl knappast nödvändigt att ägna flera avsnitt åt att Stones och Sly Stone knarkade alldeles för mycket? Medan de precis splittrade beatlarna mest fick representeras av Harrison och hans "Concert for Bangladesh", den första stora välgörenhetsgalan. "Ram" då??? Förändrade inte den världen? Nä, okej. Men nog har den påverkat popmusikens utveckling
Ja, ni märker ju hur jag klagar och håller på. Utan att ens ha så mycket på fötterna.
I juni fyller Paul McCartney 80 år. Kanske är det lika bra att hoppa ner i kaninhålet och stanna där tills dess.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar