söndag, februari 24

Oscars: "Zero Dark Thirty"

Example

Precis som konkurrenterna "Django Unchained", "Lincoln" och "Argo" är "Zero Dark Thirty" en berättelse om amerikansk historia, med undertonen att trots sina brister är USA ändå universums bästa land. Sådant älskar ju Oscarsmänniskorna.

Skillnaden är att i "Zero Dark Thirty" är det nutidshistoria. Dammet har inte ens lagt sig kring jakten på Usama bin Ladin och operationen i maj 2011 som slutade med att hans döda kropp sjönk till havsbotten. Det finns fortfarande sekretess, personliga intressen och dagspolitiska hänsyn som spelar in.

Jämfört med "Argo" känns det därför inte ens värt att försöka hobbygoogla sig fram till hur filmens version skiljer sig från andra vittnesmål. Det finns helt enkelt för många olika berättelser. En tvistefråga har varit hur viktig tortyr i verkligheten var för att få fram informationen som ledde till huset i Abbottabad. I filmen visas det som avgörande och om det är en medveten vinkling så raserar det filmens objektiva grund.

För det som gör "Zero Dark Thirty" lömsk är just hur journalistisk den utger sig för att vara. Den lägger sig väldigt nära genren "dramatiserat reportage". Här finns väldigt lite av överdrivna spänningstrick som i "Argo". Det är hjälteporträtt av envetet underrättelsearbete, men vi får knappt se när bin Ladin till slut skjuts. Det här är inte heller en berättelse om den enskilda människorna, privatpersonerna mitt i storpolitiken, som i "Argo" eller "Lincoln".

Det finns visserligen en huvudperson, Maya (Jessica Chastain), som i sin påstridighet påminner om Carrie i "Homeland". Men vi får aldrig följa med Maya hem, vi får aldrig veta om hon lyssnar på jazz eller vilka mediciner hon tar. Vi får inte ens veta vad hon heter i efternamn. Därför är det svårt att tolka hennes sinnesstämning på slutet, när uppdraget är slutfört. Tomhet, ånger eller lättnad?

Inga kommentarer: