torsdag, mars 31

California: Soundet



Västkustsoundet. Det där underbara som gör att musiken låter inspelad i sjuttiotalets Los Angeles.

Då spelar det ingen roll att Ambulance LTD är från New York eller att "Arbuckle's Swan Song" spelades in 2006.

Men de sjunger ju i alla fall om L.A. och om den skandaldrabbade filmstjärnan "Fatty" Arbuckle. Och om kokain. För inte är det väl Coca-Cola på bordet?

California: Summers

Example

Här bodde Buffy Summers, i ett hus som egentligen inte ligger i Sunnydale utan i Torrance (sydvästra Los Angeles).

Det står på en massa ställen att man inte ska störa de som bor där, för de är vanliga stackars privatpersoner. Så okej, jag tänker inte leta efter Spikes fimpar vid trädet, men till trottoaren ska jag.

onsdag, mars 30

California: Clowes

Och en till serieman från Bay Area: Daniel Clowes. Här ur "Ghost World"-skaparens senaste - och mycket roliga - grafiska roman, när titelkaraktären Wilson går runt i Oakland och funderar över varför han överhuvudtaget bor där. Under sin fortsatta promenad lyckas han nästan övertyga sig själv om att Oakland faktiskt har sina fördelar. Tills han ser en man som bajsar på gatan.

Trots förekomst av gatbajsande bor Clowes själv fortfarande kvar i Oakland.

California: Tomine

Example Charles M. Schulz är inte i närheten av att vara den ende serietecknaren från San Francisco Bay Area.

De här bildrutorna är från Adrian Tomines senaste grafiska roman, "Shortcomings". Den misantropiske biografchefen Ben misslyckas med att hålla sina nära och kära i Berkeley. Nu är de nära och kära visserligen inte så många, en flickvän och en vän, men båda hittar kärleken och flyttar till New York.

Det har förresten Adrian Tomine gjort också. Han bor numera med fru och barn i Brooklyn. Why doesn't the entire... etc

tisdag, mars 29

California: Biljaktsstaden no 1

Biljakter är bland det tråkigaste jag vet i filmer. De är ofta så långa att man glömmer bort hur de började och vad man egentligen vill ska hända: vill han som jagas bara komma iväg eller tävlar de om att komma först nånstans? Tänker polisen preja skurkarna och gripa dom eller är planen bara att de ska köra ihjäl sig själva?

Men ska man kolla på filmer från San Francisco är det bara att acceptera lite däckskrik, eftersom staden i cineastiska sammanhang är synonym med biljakter. Som om man förlagt handlingen just där enbart för att få visa bilar som flyger över ett krön, eller för den komiska effekten att mitt i en jakt snirkla sig ner för en serpentingata.

Så förlåt, en sista gång med Chevy. "Foul Play" ("Tjejen som visste för mycket") sparade inte på klyschorna:


En inte inbäddningsbar biljakt från den underbara "What's Up, Doc?"("Godda yxskaft"), bl.a. ned för den zickzackande Lombard Street.

Clint Eastwood hatar systemet i "Magnum Force" och hatar det troligen ännu mer när han också tvingas zickzacka. "Jävla system, bygg raka gator!"


Och så Steve McQueen är så klart snygg i den snygga biljakten "Bullitt", men det känns ändå meningslöst:


På väg till västkusten åker man så klart som Kowalski i "Vanishing Point". Fast... eh... man kör lite lugnare än han och ser dessutom till att resan får ett angenämare slut. Mer säger jag inte, man vill ju vara spoilerfri.


Sedan är det ju så klart inte bara bilar som kan jaga varandra ner för San Franciscos gator, utan även studsbollar:

California: Till mamma

ExampleExample Apropå "Peanuts" och Snobben: de två saker min mamma vill att jag köper med mig till henne från Kalifornien är just honungsrostade jordnötter och souvenirer med Linus och hans filt.

PS1: Här är en annan text kring detta.

Ps2: Det här med att seriens svenska namn i Expressen på 60-talet var "Jätten", kan någon förklara det?

California: Peanuts

Jag älskar "Peanuts", men är inte särskilt förtjust i Snobben. Det kan låta som en motsägelse, men i själva verket underlättar det väldigt mycket.

I Sverige heter Charles M. Schulz serie "Snobben" och det är en beagle som är huvudfigur, han listas först på Wikipedia. Det är hunden Snobben som förekommer på rosa pyjamasar, hunden i Happy Meal, hunden på gratulationskort. När seriens 50-årsjubileum firades förra året var det Snobben och hans alter ego Joe Cool som stod i centrum på en konstutställning i Stockholm.

I USA är det något annorlunda. Där är det självklart att Charlie Brown är huvudpersonen, han listas först på Wikipedia. Inte minst står han i centrum i titlarna på många av de tecknade tv-filmerna, de med Vince Guaraldis fantastiska musik. I Sverige har "A Charlie Brown Christmas" däremot översatts till "Snobbens jul".

Genom att inte bry mig så mycket om Snobben, hunden, slipper jag känna att allt som trycks på tusentals underkläder har att göra med den serie jag gillar.

Det går inte riktigt att gissa var "Peanuts" utspelar sig. Inte är det väl i Kalifornien i alla fall, med tanke på all snö. Men Charles M. Schulz levde i Santa Rosa, strax norr om San Francisco. Där finns nu Charles M. Schulz Museum and Research Center, med utställningar av originalverk och möblerna Schulz satt vid när han tecknade.

Jag ser fram emot att åka dit och träffa Charlie, Sally, Lucy, Marcie, Peppermint Patty, Linus och Pigpen. Och okej, kanske också den där hunden från pyjamasarna.

måndag, mars 28

California: Didion

Example

Jag har dammsugit biblioteken på Kalifornienskildringar jag inte redan läst. Vem kan bättre berätta om Kalifornien än en infödd? En som dessutom i långa perioder har bott på det amerikanska fastlandets andra utpost, New York.

Jag talar om kvinnan på bilden, Joan Didion. Alla journalisters älskling, en skribenternas skribent. Och vet ni varför hon är det? Jo, för att hon är så fruktansvärt bra. Läs till exempel de första sidorna i hennes artikel "Some Dreamers of the Golden Dream" (1966), det är en perfekt upptakt. "This is a story about love and death in the golden land" börjar det och sedan följer en berättelse om en mordrättegång, en miniatyrversion av Capotes "In Cold Blood".

Med den skillnaden mot Capote att Didion, vilket Jan Gradvall påpekade i sin intervju från 2005, alltid står en bit bort från de hon ska skildra. Att ha flyttat fram och tillbaka mellan Kalifornien och New York har gett henne perspektiv. Hennes essäbok "Where I Was From" (2003) heter på svenska kort och gott "Kalifornien - min historia". I den gör hon upp med kaliforniernas bild av sig själva.

Till exempel den väldigt starka nybyggarkänsla i Kalifornien. Det är inte konstigt att de europeiska bosättarna påverkades till sinnet av att veta att ens föräldrar eller deras föräldrar eller deras föräldrar korsade ett hav till en ny kontinent, att man sedan under några generationer har korsat den landmassan - och att man själv är den som har nått ett annat hav. Att man har tagit sig så långt det gick. Man har därför Kommit Fram.

Att bo på den sista utposten gör även att kalifornierna gärna vill tro att de är helt oberoende av den federala staten. Didion påpekar att det är federala investeringar som har byggt dammar och kanaler och lett vatten till södra Kalifornien. Efter jordbrukseran var det försvarsindustrin som höll delstaten under armarna. När flygplansfabrikerna sedan stängdes, då drog man gärna fram raskortet.

Så Didion har perspektiv på sin hembygd, men det mest typiska för Didion är inte hennes distans. Det är att hon alltid inkluderar sig själv. I "Where I Was From" avfärdar hon därför även sin egen debutroman "Run, River" (1963). Hon säger att hon skrev den under en period av hemlängtan från New York. Hon fyllde boken med en falsk nostalgi för ett Kalifornien som aldrig har funnits. Så till och med de infödda drömmer ihop myter om Kalifornien. Hur lätt är det då för en förstagångsbesökare att föreställa sig vad som väntar?

Supermix med Gustav Ejstes (Dungen)

Example

Supermix bjuder alltid på en blandning av folkrock för finsmakare, halvobskyr långsamdisco och popmusik du läser om i morgondagens tidning. Supermix-trion Sara Martinsson, Fredrik Bergh och jag tar med oss musik från jordens alla hörn och skivsamlingens alla delar.

Den här gången gästas Supermix av Gustav Ejstes från Dungen. I sitt band spelar han psykedelisk rock, men som DJ ägnar han sig åt sin första musikaliska kärlek: old school hip hop.

När Gustav får ledig tid under sitt turnerande jorden runt övar han på sin scratching. Kom till Etablissemanget och se hur skicklig han blivit!

Varmt välkommen!

Supermix på Etablissemanget (f d Mosebacke), Södra Teatern
Lördag 2 april kl. 20-01. Fri entré före 21, därefter 60 kr


Som ni vet finns Supermix på Twitter
, Facebook och Let's Mix.

California: Irwin M. Fletcher



För att fortsätta - och sätta punkt för - följetongen "Chevy Chase-filmer som har format min bild av Kalifornien" som jag inledde igår, så tar jag idag upp "Fletch".

Det är tveksamt om jag kommer att propsa på att dyrbar L.A.-tid ska ägnas åt att besöka piren Santa Monica där Fletch kontaktas av Alan Stanwyk. Det beror i och för sig på att en av de andra fyra i bilen är ett av norra Europas högst rankade "Fletch"-fans. Så om han för fram det som sitt förslag, då kan jag säga "okejrå, men då måste du stödja mitt nästa förslag".

Så, nu är den här Chevy-följetongen avslutad. Men medan vi ändå är inne på ämnet så känns en Fletch-prequel med Zach Galifinakis som en möjlig kul grej för oss i publiken, men troligen inte alls rätt career move för Galifinakis.

söndag, mars 27

California: En chans på Highway 1



Min främsta referenspunkt för Highway 1, den vackra längs stora delar av Kaliforniens kust, är titelsekvensen i "Tjejen som visste för mycket".

Delia Morrow (Goldie Hawn) kör sin gula folkacab till de smäktande tonerna av Barry Manilows "Ready to Take a Chance Again". I verserna håller sig kameran på bilen, men varje gång refrängen sveper in zoomas ut så att vi får se det dramatiska landskapet.

Klipporna, vågorna, stupen - det är farligt, men det är samtidigt vackert. Som livet. Tänker Delia Morrow och när en snygg liftare signalerar biter hon sig lite gulligt i tungan och är redo att ta en chans. Sedan går det som det går, med mord och albinos och dubbelgångare och biljakter.

Även vi kommer självklart spela "Ready to Take a Chance Again" i bilen när vi åker Highway 1. Helt utan risk för att frestas att plocka upp liftare. Det kommer vi nämligen inte ha plats för.

California

Om tre veckor drar jag till Kalifornien. Jag och fyra andra packar in oss i en hyrbil. Under de veckorna på vägen kommer uppdateringstakten här på Extra allt avta en aning. För att kompensera er blir det Kalifornientema här de närmaste veckorna.

Det här är min första resa till den amerikanska västkusten, första gången väster om Dallas, Texas. Jag tänkte gå igenom vad jag vill se. Eller snarare vad jag förväntar mig att se.

Jag behöver göra upp med min egen bild av Kalifornien. Sätta den på pränt, få ur mig allt, bearbeta det för att sortera ut kunskapen från de förutfattade meningarna. Påminna mig om att ingen plats enbart är summan av filmerna, böckerna och popmusiken därifrån.

För er som har varit i Kalifornien kommer det här kanske verka naivt. Jag tröstar mig med att en av mina mest Kalifornienkunniga vänner sagt att det är en delstat som har gått på myten om sig själv. Det gäller kanske för hela USA. Men om Kalifornien finns det så fruktansvärt många myter att fastna i. Jag ska gå igenom ett par av dem.

Dammiga fingrar

Example

Någon hade sålt en samling tolvtummare från Snap records till Vaxkupan i Norrköping, som jag råkade passera igår. This Perfect Day och Poverty Stinks var relativt billiga, Eggstone tre gånger så dyra.

Men bara för att den var dyr och bara för att den sällan kommer bli spelad och bara för att den var otymplig att släpa med sig under dagen (till dopet och under dopet och på dopfikat och på det försenade tåget etc) gick det inte att låta "...at Point Loma EP" stå kvar i skivbacken. "Wrong Heaven" är en av mina absoluta favoriter från det svenska nittiotalet.

Om någon har vägarna förbi Vaxkupan så står This Perfect Day och Poverty Stinks nog fortfarande kvar. Länge.

Musik till ert söndagste

Example

torsdag, mars 24

Surf's Up

Example

Nu börjar jag tröttna på att Panda Bears album "Tomboy" inte släpps på riktigt. Sedan i höstas har det släppts och läckts låtar lite pö om pö. Risken har blivit allt mer överhängande att när albumet väl landar är man redan trött på det.

Sista singeln innan skivan, "Surfer's Hymn", har nu läckt, dagen efter att skivbolaget släppte en remix på Soundcloud.

Originalversionen är mer den Panda Bear jag vill ha. Ett småsprudlande gung för raska vårpromenader.

Någon känd har dött (i dag också)

Jag måste nog införa ett totaltstopp på att skriva på Extra allt om kända människor som har dött. För om jag nämner ett dödsfall måste jag skriva om alla. Eller bara skriva om de jag faktiskt bryr mig om väldigt mycket.

Oftast blir det tyvärr snarast tvärtom. Det är otroligt lätt att på två minuter riva ner något om den perifere Kurt "Supermax" Hauenstein, men det är svårt att skriva något om Elizabeth Taylor och det var helt omöjligt att skriva något som gjorde Lena Nyman rättvisa. Det betyder inte att jag värderar Hauenstein högre än Nyman, men det har ni förhoppningsvis fattat.

Om jag ska hålla en linje så är den att jag inte ska skriva dödsrunor här som är likadana som alla andras. Jag vill ha något eget att säga. Det har jag inte om Taylor, eller åtminstone har jag inte tid just nu att fundera på det. Jag kommer därför inte heller lägga upp något YouTube-klipp från "Vem är rädd för Virgina Woolf?", för dem kan ni hitta någon annanstans. Eller stryk det, ni kan hitta dem ÖVERALLT.

onsdag, mars 23

Filmfestival 8 april

Example

För femte året i rad anordnar mina kompisar och jag i Amnestygrupp 101 Släpp fångarna loss-festivalen på Tellus i Midsommarkransen. I år blir festivalen dubbel, eftersom vi passar på att använda att Tellus är en biograf och ordnar en minifilmfestival under en kväll.

Kortfilmerna som visas är från olika genrer: dokumentär, drama, musikal och konst. Ett gemensamt tema är yttrandefrihet, med en bred tolkning. Bland annat visar vi första klipp från en dokumentärfilm gjord inifrån revolutionens Egypten, påbörjad dagarna innan allt satte igång.

Vi är stolta över att kunna presentera en kväll med unga, men redan prisbelönta filmare. Ta chansen att träffa dem på Tellus!

Fredag 8 april kl. 17.00-22.00
Tellus biocafé, Vattenledningsvägen 46, Midsommarkransen
Mat, öl och vin säljs

Inträde: 40 kronor, går till Amnesty Internationals arbete för mänskliga rättigheter

Läs mer på www.slappfangarnaloss.se
Vi finns även här på Facebook.

FILMERNA (fler kan tillkomma):
"Zero Silence" av Jonny von Hallström och Alexandra Sandels
En filmare och en journalist åkte runt i flera länder i Mellanöstern. De ville visa de ungas frustration, deras starka vilja till förändring och deras organisering med hjälp av sociala medier. I Egypten blev revolten verklighet rakt framför teamets ögon. Filmen är så färsk att den inte ens är färdig. Här visas ett "work in progress" om världshistoria som skrivs just nu och om en ny generation som inte längre ser tystnad som ett alternativ.

"Balladen om Beatrice" av Jonatan Etzler och Jonatan Sköld
En musikal om ett patriarkalt kontor, där nyanställda Beatrice hittar en oväntad vän i kopiatorrummet.

"Längs vägen" av Jerry Carlsson och Anette Gunnarsson
En enda tagning vid en rastplats berättar om två lastbilschaufförer som måste gömma sig.

"Den ska heta Gangsterfilmen" av Joanna Karlberg och Joanna Nordahl
I utkanten av Malmö arbetar fyra kompisar med en actionspäckad kortfilm.

"Der Traum ist vorbei, sagte der Oberst…" av Johan Wilén
En smått hypnotisk upplevelse, byggd på svartvita fotografier och anekdoter från Östblocket.

måndag, mars 21

The man with the bag

Example

Ja, hur hade Woody Allen "kommit över" sin papperskasse från ICA Kvantum i Bålsta?

Jag utgår från att Expressen gräver vidare i detta. Till exempel genom att fråga ICA-personalen om någon var inne igår och köpte Bibel, kors, Jeusporträtt, majonäs och formfranska.

Supertrist

Mannen bakom mustasch-discogruppen Supermax, Kurt Hauenstein, avled igår. Österrikaren Hauenstein blev 61 år gammal.

Supermix lånade både namn och logotyp från Supermax, så det känns som om vi är skyldiga Kurt ett tack.

Nu har Kurt lämnat jorden, men han lämnade kvar en uppmaning: "Don't Stop the Music".

Vi lovar.

fredag, mars 18

Älskar det här skivomslaget

VF?

Är Robert Pattinson verkligen så stor att han förtjänar två Vanity Fair-omslag inom 16 månader?

Eller är VF:s omslag med Pattinson och Bieber bara ungdomsalibin för att flera gånger per år fronta med klyschiga men försäljningssäkra ikoner som Marilyn Monroe, Jackie Kennedy, Liz Taylor och Grace Kelly?

Kan ni förlåta mig för att jag ställer så många retoriska frågorna? Svaren på dem alla, utom möjligen den här sista, är ju ändå - trots att det blir motsägelsefullt - helt klart JA.

onsdag, mars 16

Slow Bros

Det här med att Slow Blow använder Bros som affischansikten inför lördagens tillställning, innebär det att en stor Bros-revival är på gång? Och innebär det att jag borde ändra datum för mitt Las Vegas-besök?

På Caesar's Palace uppträder nämligen Matt Goss (han till höger, nej vänster, nej höger), men bara på fredagar och lördagar. Vårt korta stopp i Las Vegas är inplanerat till måndag-tisdag.

Så jag inte nog uppleva ena Bros-tvillingen sjunga Rat Pack-låtar och se ut som David Beckham. Synd.

måndag, mars 14

Lyssna på Strömstedt-mix

Den som missade Supermix på Tranan med Niklas Strömstedt kan ta igen det genom att gå in på Let's mix. Där finns den första timmen och den andra timmen av musiken till allmän lyssning.

Den första timmen inleds med lite babbel från mig om The Clash och Elvis Costello och män med skägg som diskuterar Theo Parrish-edits. Men efter det är överstökat blir det musikalisk underhållning från bröderna Gibb, Olivia Newton-John, Stretch, Kraftwerk med flera.

söndag, mars 13

Supermix med Poptönten

Example

Supermix på Tranan med Niklas Strömstedt igår blev precis den hitkavalkad vi hade förväntat oss.

Från iPod och från sjutumssinglar spelade Niklas disco, pop, soul och lite, lite rock. Det mesta från sjuttiotalet, men även Noah & the Whale och Teenage Fanclub.

ExampleExample

Tyvärr missade jag att fota hur han snurrade singlar på tummen. Men det framgår i alla fall av bilderna, trots suddigheten, att Niklas Strömstedt slog ett slag för att DJ:s ska vara oklanderligt klädda.

Han var även väldigt trogen sin post - kanske tack vare ett uppdämt behov av att spela skivor - och jag tror inte han lämnade DJ-båset en enda sekund på fyra timmar.

ExampleExample

Vi andra fick därför inte möjlighet att slänga in Västkustska ryggdunkarsällskapets edit av "Om" i mixen. Kanske var det tur, det hade ju kunnat framstå som Poptönten stod och spelade sina egna låtar. I stället lyssnade vi på den när vi delade taxi söderut. Det var första gången Niklas hörde den. "Dom har ju inte ändrat så särskilt mycket" var ungefär hans kommentar.

Sedan tog han sportväskan, tung av singlar, och gick hem. En kvälls väl utfört arbete.

Musik till ditt söndagste

Example

lördag, mars 12

Gradvalls discoburgare

ExampleExampleExample

Inför kvällens Supermix på Tranan med Niklas Strömstedt går jag tillbaka i discohistorien. Det gör jag bland annat genom att läsa Jan Gradvalls elva år gamla discoartikel.

Jag kan nästan se framför mig hur Jan Gradvall dansar "the bump" i systrarna Bergströms källare, som en annan Peter Englund.

Om artikeln skrivits idag hade Gradvalls lista över tidernas bästa discolåtar, kronologiskt ordnade 1972-1990, självklart kompletterats med en Spotify-lista. Nu fick jag göra den själv. Av 43 på listan fanns 37 tillgängliga, så här är listan Gradvalls discoburgare.

Självklart med den långa versionen av "Bad Luck".

torsdag, mars 10

Att vara med Klungan är som att flyga över scenen i fruktansvärda hastigheter utan att bli det minsta trött

Ikväll går jag på Stockholmspremiären av Klungans nya föreställning ”Se oss flyga över scenen i fruktansvärda hastigheter”.

Titeln är inte riktigt i samma längdklass som Alex Schulmans roman ”Att vara med henne är som att springa uppför en sommaräng utan att bli det minsta trött” (17 ord), men Klungan är ändå på god väg.

Deras större scenföreställningar har hetat, i kronologisk ordning:
- ”Stämning” (1 ord)
- ”Jag är en fågel nu” (5 ord)
- ”Det är vi som är hemgiften” (6 ord)
- ”Se oss flyga över scenen i fruktansvärda hastigheter” (8 ord)

Trenden är tydlig. Med den tillväxttakten kommer Klungan vara uppe i titlar på över femton ord om sju-åtta år.

Bredare Kupé, tack

ExampleExampleExample

Det är inte så konstigt att SJ:s tidning Kupé fylls av TV4-människor och folkliga underhållare, det är väl ungefär det tilltalet tidningen satsar på. Men när marsnumret innehåller separata artiklar om Henrik Dorsin, Felix Herngren respektive Per Andersson undrar jag om fantasin har tagit slut på redaktionen.

Dessutom, är det inte dumt av Kupé att bränna tre omslagschanser på en gång i stället för att sprida ut dem? De har ju redan kört Mia Skäringer och Robert Gustafsson och Peter Magnusson.

Däremot, om Rheborg eller Bornebusch har varit på omslaget, det vet jag inte. Tror ni att jag lusläser varje nummer av Kupé eller? Tror ni jag bryr mig vad Kupé håller på med? Tror ni jag bloggar om artiklarna i Kupé? Skulle jag aldrig göra.

onsdag, mars 9

Hits

Example

Enligt DN På stan går man till Supermix med Strömstedt på Tranan för att få höra "Soul/R'n'b, Pop, Hits". Detta trots att vi konsekvent beskrivit vad vi spelar som folkrock för finsmakare, halvobskyr långsamdisco och popmusik du läser om i morgondagens tidning.

Det känns bra att inte passa in i indelningar av genrer.

tisdag, mars 8

International Other Women's Day



Eller nej, tvärtom: de första kvinnornas dag. Eller både och. Hur som helst, en helt mästerlig sång är den, Jessie Mae Robinsons "The Other Woman".

Jag har alltid undrat om hon skrev den utifrån sig själv som älskarinna, som ett försvar, som ett rop på en gnutta medlidande. Eller om det var utifrån sig själv som hustru, som hämnd, den som skrattar sist. Eller så låg det ingen personlig erfarenhet bakom, utan bara ett genialiskt berättande.

torsdag, mars 3

Supermix på Tranan med Strömstedt

När Supermix tar över Odenplan den här gången tar vi med oss vår mest prominenta förstärkning någonsin.

Gäst i DJ-båset är ingen mindre än Niklas Strömstedt.

Hans meritlista är lång. Han har spelat solo och med Ulf Lundell, GES och Triad. Han har legat på topplistor och vunnit Grammis. Han har översatt ABBA till svenska. Han har varit med i ”Teskedsgumman” och ”På spåret”. I Melodifestivalen har han kommit både först (1992) och sist (2008).

Till Supermix kommer han däremot som disco-DJ.

Det är den minst kända delen av hans karriär, men under det sena 70-talet stod Niklas bakom skivspelarna på Atlantic, en nattklubb på Blasieholmen som var det absolut hippaste stället i stan. Han spelade disco, funk och soul. Men också en hel del pop och rock. "You Should Be Dancing" med Bee Gees, "It Should Have Bee Me" med Yvonne Fair och "Hit Me with Your Rhythm Stick" medan Dury är några exempel.

I höstas sålde Niklas Strömstedt sin stora vinylsamling, till många samlares glädje. Men han har ändå tillräckligt många klassiker kvar för att förgylla en kväll på Tranan.

Supermix-trion Sara Martinsson, Fredrik Bergh och jag kompletterar med folkrock för finsmakare, halvobskyr långsamdisco och popmusik du läser om i morgondagens tidning. Och självklart den baleariska versionen av Niklas Strömstedts ”Om”.

Välkomna!

Som ni vet finns Supermix på Twitter
, Facebook och Let's Mix.

tisdag, mars 1

The xx-cover nr femtielva

En hel musikvärld väntar på att The xx ska släppa nya låtar, så att det finns fler att göra covers på. Eller förresten, ingen väntar utan fortsätter göra covers på de gamla, om och om igen.

Nu är det Hercules & Love Affair som gör sin version av "Shelter", som kommande b-sida. Väldigt onödig, väldigt 2010. Synd, för a-sidan "Painted Eyes" är ju riktigt fin.

More Moretz!

"Kick Ass" var - ju mer jag tänker på det - en kass film. Pang pang, döda alla, klyscha klyscha, pang pang. Men Chloë Moretz var en ljuspunkt. Nu var hon fullkomligt lysande i senaste "30 Rock".

Det är visserligen en "30 Rock"-klyscha att Jack Donaghy möter störst motstånd där han minst förväntar det, men just Moretz fjortonåriga morrande får gärna komma tillbaka.

Bild från http://fuckyeahchloemoretz.tumblr.com/

Den här vägen för tjugofem år sedan

Example

Det här är Rödövägen på Frösön, på väg österut. När jag åker på den nu för tiden - och det är ganska sällan, max en gång per år - tänker jag alltid på 1 mars 1986.

När vi åkte där då var det helt vitt runtomkring oss. Som sjuåring och minste kusin satt jag nog i mitten i baksätet med min faster den socialdemokratiska kommunpolitikern i förarsätet. Jag minns inte vart vi var på väg, till farmor och farfar eller kanske in till centrum. Kanske skulle min faster göra något, träffa någon, gå på något hastigt inkallat möte, och vi barn följde med bara för att komma ut över huvud taget. Det blev inte så mycket sportlovande den dagen. Och heller inget "Razzel" med Lennart Swahn och "Rååååger Mååååår".

Kanske är det därför mitt minne kopplar ihop mordet med Olof Palme med så starkt med Rödövägen. Som ett skydd mot att mitt starkaste minne från den dagen annars är att "Razzel" ställdes in.