Lite av det som gjorde Amason på Södra teatern igår så lysande

Att Amanda Bergman inte bara har en fantastisk röst, nu i gott sällskap jämfört med tidigare, utan också en bra scenstil med snygga benknixningar.

Att låtarna med Gustaf Ejstes på sång faktiskt framstår mindre störande på scen än de gör på debutalbumet "Sky City", där de känns lite som på ett Fleetwood Mac-album när det efter en fin Stevie- eller Christine-låt kommer nåt stompigt med Lindsey vid micken.

Att basisten Petter Winnberg får sjunga "Went to War". Mer av honom!

Att "Yellow Moon" är en otrolig låt, som nästan får Fibes, Oh Fibes!-mannen i publiken att gunga sig av stolen.

Att det - som sagt - alltid är en fördel att se band spela i deras egen hemstad. Det är det som gör att Reine Fiske kan dyka upp och enbart spela ett gitarrsolo i "Elefanten" och att Jonas Kullhammar och hans saxofon tittar fram ur en av logerna med solo i "Kelly". I sådana stunder är Amason inte bara en "supergrupp", utan en knutpunkt för talang.

Att det är roligt att gå på en rockkonsert som till så stor utsträckning är fri från gitarrer.

Att de spelade "I Want to Know What Love Is" (i och för sig lite för troget originalet), men med invävd "Twin Peaks"-musik, som direkt gick över i "Duvan".

Att de kom in och körde "Ålen" som extranummer. Av någon anledning har de ju inte tagit med den på albumet, men däremot tagit med äldre låtar.

Från en annan tid

Apropå Aquarium Drunkard, skulle inte den typiska AD-artisten Jessica Pratts nya album komma idag? Var är det? Varför är det inte i mina öron?

Hennes debutalbum från 2012 lät som en uppgrävd 70-talsskiva, som en Linda Perhacs eller Vashti Bunyan. Men låtarna var bara ett par år gamla, inspelade 2007. Vilket i och för sig är tillräckligt långt tillbaka för att Pratt själv vill påminna om att hon har hunnit utvecklats sedan dess.

Det spår som har släppts, "Back, Baby", låter som vanligt. Möjligen med skillnaden att det framförs i ett något högre tempo än förväntat. Men bara något högre.

Blogg merch

Jag har köpt min allra första blogg-merch. Tyvärr ingen kökshandduk, men en Grateful Dead-refererande tröja.

För så bra tycker jag att kaliforniska musikbloggen Aquarium Drunkard är.

Den är visserligen inriktad på gammal musik och annars på ny musik som låter som gammal musik, men det är helt okej.

Om du också köper en sån här tröja så kan vi ju nicka till varann i samförstånd när vi ses på gymmet?

Rappens Nånting-någon

I "Svär på min mamma" (en av förra årets 100 bästa låtar enligt Supermix) meddelade Silvana Imam att hon var rappens Tarantino och även rappens Liberace.

På nya "För evigt" är hon helt plötsligt rappens van Gogh.

Om vi förenar våra krafter tror jag att vi kan komma på ett par hundra ytterligare gubbar som är mer kända för sina personligheter än sina verk, gubbar vars rappens motsvarigheter Silvana Imam kan säga att hon är.

Frisyrer

Det där är alltså Helen Green som har ritat David Bowies frisyrer och stilar sedan 1964.

Och så har en som heter Gary Card ritat av alla frisyrer som prytt Prince sedan 1978:


Båda via Kottke.org

Peut-être je suis Charlie

Det är (ytterligare) en sådan där vecka när jag önskar att jag använde min yttrandefrihet till att säga mer betydande saker än att utse årets bästa musik, klaga på reklam eller tippa Oscars.

Men nu ska slippa att läsa en pliktskyldig redogörelse från mig om vad som hänt i Frankrike, om vad vad som behöver göras eller vilket som är det rätta sättet att bemöta terrorism/rasism/intolerans.

Snart är jag tillbaka med att utse årets bästa musik, klaga på reklam och tippa Oscars. Jag väljer att göra det och ingen hindrar mig. Tack för det.