Gott nytt årjävel.

Just det. Hoppas allt blir bra i det nya året, eller åtminstonde bättre iallafall.

Förutom att önska gott nytt så skall jag ta tillfället iakt och tipsa om Stockholm Cru. En vinblogg som tar upp vin ur ett perspektiv som jag gillar. Inte det där gamla pretto matskribentaktiga utan på ett nytt och modernt sätt. (den där meningen kommer jag få skit för...) De skriver "Man ska aldrig glömma att vin inte bara är en dryck, utan även - eller framförallt - en drog." aaahhh... äntligen någon som hajjar vad det handlar om !

Slutligen, Biggups till alla som har varit nere med Extra Allt 2005. Gud, mamma, Alla annonsörer, och alla som har den goda smaken att läsa detta. Word

Summan av summeringarna

Alla som har tänkt lista årets bästa musik har väl gjort det vid det här laget, så det är läget att summera summeringarna.

Och, precis som Slowdive-Jocke och TT Spektra konstaterat, det råder stor konsensus i medier i mittfåran.

Åtminstone råder det enighet inom genrerna. De som gillar hiphop tycker att Three 6 Mafia, Juelz Santana och Kanye West var bäst, reggaemänniskor gillar ”Welcome to Jamrock”, de som gillar lugn musik älskar Vashti Bunyan och Antony & the Johnsons mest. M.I.A. och Magic Numbers dyker upp här och var. Svenska listor domineras av Tough Alliance, Embassy och Håkan Hellström.

Lemon-Red tycker att ”Stay Fly” med Three 6 Mafia var bästa låten, följd av LCD Soundsystems ”Tribulations” och ”Mic Check” med Juelz Santana. Listan, där man kan lyssna på varje låt, har han tvingats göra för listan i Village Voice, som dock inte verkar vara sammanställd än.

Pitchforks redaktion tycker att årets två bästa låtar var Extra allt-favoriterna Antony & the Johnsons ”Hope There’s Someone” och Amerie “1 Thing”.

En del Pitchforkkändisar får utse årets bästa också. Nepotismen flödar över: DFA-mannen James Murphy tyckte att DFA-bandet Black Dice var bäst, Devendra Banhart gillade Vashti Bunyan och Vashti Bunyan gillade Devendra Banhart.

Som bästa album har Pitchfork satt Sufjan Stevens och Kanye West. Även Jan Gradvall säger att Kanye var en av de bästa i år.

Gradvall själv hamnar på 25:e plats när Expressens musikredaktion röstat om året album. Rätt underligt eftersom ”Feber 2/Mainstream” är en samlingsskiva. Dessutom den enda på hela listan. Men de hade i alla fall vett att inte rösta upp Lennart Perssons skiva på listan. Etta blev Franz Ferdinand.

Aftonbladets redaktion verkar inte ha enats om något album, men Fredrik Virtanen gör som alla andra och skriver ”Håkan och TTA”.

Och Per Bjurman utser Thåström till vinnare. Och vidare i avdelningen ”rockbjörnar som har fel” så tycker personalen på Rough Trade att Brakes gjorde årets bästa album.

Svenska dagbladet har tydlig målgruppsinriktning på sina recensenter: Kristin ”The Cricket” Lundell tycker bäst om Death Cab for Cutie, Stefan ”Rock och så Madonna, förstås!” Malmqvist toppar med Arcade Fire och Andres ”Teori före praktik” Lokko säger att Tough Alliance var bäst.

Och för att utmärka sig tycker Shaktar bäst om Håkan Hellströms Bruce-låt ”Gårdakvarnar och skit”, följd av Embassys ”Time’s Tight” och Tough Alliance mix av Embassys ”Some Indulgence”.

Ja, så här skulle jag kunna fortsätta ett bra tag, men snart spyr jag på det här överdrivna Göteborgskramandet. Om ett år kommer väl Håkan toppa listorna för ”Bästa nyfödda barn”.

Till sist därför några som inte tyckt om året, utan räknat. Agenda har i American Brandstand fått fram att Mercedes Benz var det varumärke som nämndes oftast i amerikansk musik i år, med draghjälp av bl.a. Kanye West och Ciara.

Svd summerar

Så här sammanfattar Svenska dagbladet nöjesåret. Målgrupp: ålderdomshemmet. De förklarar ordet blogg (”från engelskans weblog”), konstaterar att ”Lost” är en konstig TV-serie och berättar att det öppnats nya krogar i Stockholm. Där satte de verkligen fingret på året! Mitt i prick!

Men listan fungerar bra som ytterligare bevis för att 2005 inte var något filmens år. Som högst placerade filmfenomen av de tio finns på näst sista plats Darth Vaders födelse i ”Star Wars 3” (fullständig titel: ”Star Wars 3: Go buy the fuckin’ Lego”). ”Det mest magiska ögonblicket var förstås när Anakin Skywalker transformerades till den onde härskaren Darth Vader” skriver den fjortonhövdade ”juryn”. Magiskt? MUAHAHA! Eller kanske var texten i det fallet anpassad efter PRO-medlemmens tioåriga barnbarn som leker med lasersvärd.

Rensa öronen

Det är dags att rensa öronen från julmusiken. Här är två låtar som varken är på engelska eller svenska, och därför i min lokala videobutik skulle stått i hyllan med den handskrivna lappen "Utlänska filmer". Välj känsloläge utifrån vilka behov du har efter julhelgen.

Glad musik:

Euros Childs – ”Dawnsio Dors Y Mor”

Sångaren i Gorky’s Zygotic Mynci släpper i februari första soloskivan ”Chops”, med sång på växelvis engelska och walesiska. Den här låttiteln översätts till ”Dancing Across the Sea” och handlar tydligen om någon som bor i en grotta tillsammans med dvärgar och nötter.

På Euros hemsida kan man läsa skrönor om hur han kör över turnékompisen Alun Tan Lans häst. Som Euros skriver: ”It all stemmed from Tan Lan's refusal to play my new blues rock flavoured number 'Horse Shit'. ‘Im not standing on stage playing a song slagging off me and my horse’.”

Sorgsen musik:

Jens Lekman – ”Me on the Beach”

Titeln till trots så sjunger Jens på (mestadels) japanska. Den skrevs av Osakaduon Nagisa Ni te (som betyder ”på stranden”, en hyllning till Neil Young-skivan), men Lekman är bättre än upphovsmännen på att vrida ur det sorgsna i den enkla och larvigt vackra melodin.

Jens Lekmans version släpptes på en EP under hans amerikanska turné i höstas. Det var tydligen en så jobbig resa att Jens nu tar paus och via sin hemsida sålt av några av sina instrument. Som Jens skriver: “Tomorrow I will start looking for a job, maybe I'll be a telephone interviewer again... at least that's what I've been telling the customs when they ask what my profession is."

Julkalendern: Final

Vi fick prestationsångest inför den här sista delen i julkalendern. Vad sammanfattar 2005 bättre än något annat? Det är ju mycket vi inte haft med hittills, men är det mer typiskt för året än något annat? Vi funderade och funderade.

Till slut var det bara att inse, som Se&Hör skrev på den här löpsedeln i början av mars, att "det blev för mycket". Vi får nöja oss med att säga god jul!

Julkalendern: Antony

Leonard Cohen, Moondog, Candy Darling, Nina Simone, Jimmy Scott

Det är rätt knäckande när årets bästa skiva kommer redan i början av januari. Speciellt när man faktiskt inser det redan då, att det här kommer inte att kunna toppas. Så bra är ”I Am A Bird Now”.

Det fåniga i att kalla sitt kompband ”the Johnsons” bleknade och brann upp på en sekund så fort man hört musiken. Att Stuart Staples från Tindersticks släppte ett soloalbum under året betydde plötsligt väldigt, väldigt lite.

Jag följde Antony till Södra teatern och Chinateatern, han följde mig till Murmansk. Jag hade gett vad som helst för att få se honom i New York i oktober, när Jimmy Scott var gäst. Jimmy Scott! Little Jimmy Scott!

Antony lade sig precis i gränslandet där kvinnors och mäns sångröster möts. Där man ibland tror att Jimmy Scotts röst kommer ur en kvinna, att Nina Simones röst kommer ur en man.

På en konsert i Rotterdam i våras tog han sig an Simones ”Be My Husband”. Han kommenterar det med ett ”God, that I had the fuckin’ nerve to do that…”, men det gick ju. I år klarade Antony allt, till och med Whitney Houston. Nu får han gärna dra sig tillbaka och skriva mer eget material.

Julkalendern: Filmstjärnan Paris

IMDB har listat de filmstjärnor som deras besökare varit mest intresserade av i år.

På femte plats ligger Paris Hilton.

Kanske säger bara detta mer om filmåret än hela min långa harang igår.


PS: Nästa år kommer Paris i ”National Lampoon’s Pledge This!” (kom ihåg utropstecknet!) Handlingen, enligt IMDB: ”At South Beach University, a beautiful sorority president takes in a group of unconventional freshman girls seeking acceptance into her house”. Antagligen är detta det enda sammanhang där ordet "unconventional" kommer att kunna kopplas till filmen.

Julkalendern: Bio

Något har hänt med filmbranschen. Säger jag, som En Riktig Analytiker. Jag vet inte om det hände 2005, troligen började det för länge sedan. Men det är nu vi verkligen får se de olika effekterna av en bransch i kris.

Biobranschen känner sig väl hotad av TV, DVD och Pirate Bay. De som vill se kvalitetsdramatik sitter hemma och kramar sina "Six Feet Under"-boxar och de som vill se splitternya filmer köper en extern hårddisk och laddar ner.

Utan årliga blockbusters kommer biograferna inte gå runt. Astoria cinemas kan sälja hur många cappuccinos som helst, men de behöver ändå en Harry Potter eller "Star Wars" då och då. ”Varför i helvete kunde inte Tolkien ha låtit Frodo vandra runt i fyra böcker i stället för tre?” muttrar biocheferna och längtar efter att Peter Jackson tar itu med ”Bilbo”.

Idéerna till storfilmer har börjat ta slut, vilket kan förklara nyfilmatiseringar av ”Kalle och chokladfabriken”, ”Stolthet och fördom”, ”King Kong” och ”Zorro”. Man får väl räkna "Batman Begins" till den här gruppen också, för så otroligt nytt var det inte att se hur Bruce Wayne blev Läderlappen. Det mest bisarra exemplet på nyinspelning är helt klart den kommande ghettomusikalversionen av ”Rännstensungar”.

När man inte kan återanvända en gammal idé får man se till att faktiskt förverkliga de projekt som legat och mognat länge, länge. Efter många års problem kom ”Liftarens guide till galaxen” till slut som film och ikväll har dataanimatörernas version av landet Narnia premiär över hela Sverige. Båda två har väl i princip bara lett till den nästan larvigt tråkiga slutsatsen att böckerna ändå är bättre.

Andra utdragna projekt som nu verkligen realiseras verkar mer spännande.

Den första (ryska) filmatiseringen av Bulgakovs ”Mästaren och Margarita” har nu blivit klar. Tidigare ryska försök har slutat med diverse övernaturliga olyckor, men de skyddade sig väl med lite egen trolldom och rodde 40-miljonsprojektet i land.

Den kommande filmen om Mark Chapman som sköt Lennon är väl det närmaste man någonsin kommer att komma en filmversion av ”Räddaren i nöden”. Chapman var besatt av J.D. Salingers bok som och bar med sig den vid mordet. Tanken var att hans understrykningar i den skulle vara hans enda vittnesmål, men det misslyckades. ”Räddaren i nöden” har 26 kapitel och filmen om Chapman ska heta "Chapter 27".

Och så ska Spike Jonze tydligen göra film av Maurice Sendaks ”Till vildingarnas land”.

Vad kommer den här utvecklingen leda till på sikt? För det första kommer väl nästa år att ge oss de länge omtalade filmversionerna av ”Dallas” och ”Miami Vice”, eftersom det verkar vara på tok för jobbigt att hitta på en ny intrigerande släkt eller en ny polisduo.

Men kommer vi också att få något av det vi gått och längtat efter? Kommer filmen (som jag skrev om förut här) om den unge Fletch? Och kommer Philip Seymour Hoffman eller Will Ferrell äntligen att spela Ignatius J. Reilly i ”Dumskallarnas sammansvärjning”? Jag gissar att det inte blir av, utan att jag om ett år kommer sitta här och inte göra annat än långrandigt klaga på "Superman returns".

Gradvall

Tänkte inte att jag skulle skriva om det här men jag kan faktiskt inte hålla mig från att riskera att någon har missat det faktum att populärkulturjournalismens fanbärare, Jan Gradvall har en hemsida där han samlar sina texter. Nya som gamla. Riktigt generöst blir det när han erbjuder hela boken "Artiklar Intervjuer Essäer 1981 - 1994" för nedladdning. Bra där Gradvall !

I utkastet till detta inlägg försökte jag mig på att sammanfatta Jan Gradvalls position och gärning i populärkulturens tjänst. Men det blev bara svulstigt och krystat. Så jag skiter i det och nöjer mig med att konstatera att Jan är god smak personifierad.

Alla hoppas på Ed

Mattias Dahlström skriver i måndagens DN om Ed Harcourts lördagskonsert på Kägelbanan:

"...ett par tre nya låtar som låter en ana att nästa skiva kan bli hans starkaste hittills."

För det är ju en sån artist Ed Harcourt är, en vars bästa skiva är den nästa, den som du inte hört än. För så fort du hört den, då tänker du att "nästa gång, då minsann..."

Julkalendern: Gammal rock i ny dager

Hade väl aldrig trott mig själv om jag för fem eller tio år sedan hade sagt att 2005 kommer du att gräva fram allt med Fleetwood Mac, Steely Dan, Alan Parsons Project samt allt Rolling Stones och Paul McCartney gjorde under tidigt åttiotal. Det hade varit ren utopi.

Nu blev det så och se på fan om man inte hittade en satans massa fantastisk musik. De där studiomusikerna hade någonstans långt inne hittat svänget. Men de kamoflerade det väl. Det har tagit mig hela mitt liv att förstå min fars ständiga lyssnande på Crosby, Stills and Nash och Electric Light Orchestra (som jag förvisso insåg storheten hos för några år sedan, men de får vara med ändå.) Men nu har poletten trillat ner. Och fan vad jag är glad.

Ace – How Long MP3

Detta är en riktigt skön listetta från 1975. Ace’s huvudfigur, Paul Carrack, medverkade sedan i varenda engelskt band på hela åttiotalet, eller vad sägs om klassiker som Mike + the Mechanics, Squeeze och Roxy Music.

Julkalendern: Sufjan

Sufjan Stevens - "Chicago"

När jag sa att jag ville ha med Sufjan Stevens i julkalendern sa Adrian, som någon slags Stakka Bo, ”Jo, men känns Sufjan Stevens särskilt 2005?”

Och svaret är ju nej. Eller nja. Eller snarare ja.

För det var väldigt 2005 att göra musik tillsammans med många människor. Helt plötsligt, så här ett par år i efterskott, insåg alla att de där Polyphonic Spree hade ett bra koncept, och började göra musik med sina tjugofem närmaste kompisar och deras sysslingar. I’m from Barcelona var Sveriges bidrag i denna tävling om att vara flest på scen, medan Kanada anmälde Broken Social Scenes senaste skiva och Australien skickade Architecture In Helsinki.

Men ingen hade lika bra pli på sina musiker som Sufjan. Här blir det inget onödigt trumpetande eller rappande, som hos kanadickerna. Alla spelar efter noterna de fått och de tystnar när det är dags för Sufjan att sjunga.

Men visst, Sufjan Stevens gör gärna låtar som håller på lite längre än de borde, troligen i ren yra över ett snyggt arrangemang. Sex låtar från ”Illinois”-skivan, inklusive ”Chicago”, klockar in på över fem minuter. Men under ett år när Delia Gonzalez och Gavin Russom funnits som jämförelsepunkter kan en sexminuterslåt kännas som kort och koncis.

PS: Just ”Chicago” platsade även när vår halvfrekvente gästskribent Petter satte ihop sin lista över årets bästa låtar.

Vi stalkar Bangkok Cobra, del 2

Plats: Utanför Kägelbanan, Söder.
Tid: 02.11 natten till söndag.

Läs del ett i serien här.

Julkalendern: Missade konserter

Det är viktigt att komma ihåg att årsbästalistor bara kan innehålla det man varit med om. Så när jag funderade på vilken som varit årets bästa konsert började jag tänka på alla jag missat. Jag är sån, glaset är alltid halvtomt, inte halvfullt.

Konserter jag missat i år (urval): Comet Gain på Debaser, Manifestgalan på Nalen, Andrew Bird på Debaser, Final Fantasy på Debaser, Tim Sweeneys dj:ande på Marie Laveau, stora delar av Sonic Youths spelning på Acceleratorfestivalen, stora delar av Jens Lekmans spelning på Popagandafestivalen, Broadcasts europeiska turné, Robyn på diverse platser, ESG på Green Room Sessions, Out Hud på Debaser, Idealfestivalen i Göteborg, Norbergfestivalen i Norberg, Martha Wainwright på Södra teatern, Regina Spektor på Södra teatern, Broken Social Scene på Kägelbanan, Odetta på Musikaliska Akademin, Soft Hearted Scientists på Debaser, Liebe Rebel på Stampen.

Anledningar till att jag missat dem (urval): glömska, pengabrist, Huvudvärken från Helvetet, trevligare sällskap nån annanstans, fjällvandring, trötthet, frusenhet, jobbresa, någons 30-årsfest.

Allt tänkande på det jag missat har gjort att jag inte ägnat så mycket tid att komma fram till vilken konsert som faktiskt var bäst. Men kanske var det Rufus Wainwright eller Feist.

Julkalendern: Ebba

I januari spådde vi på Extra allt vad som skulle hända under 2005 (läs här). Då trodde vi att svensk filmindustri skulle inse den kommersiella potentialen i livsstilen kring Stureplan och till projektet anlita Ebba von Sydow som Fashion Consultant.

Men Ebba satsar högre än så. Är man Årets folkbildare enligt Damernas värld, omtalad i Almedalen och är snart aktuell i bokhyllorna med en stilguide, då nöjer man sig inte med att vara Fashion Consultant. Ebba tar saken i egna händer:

– Om några år vill jag gärna ha skrivit ett gäng skönlitterära böcker. Typ Bridget Jones möter Sex and the City, mitt på Stureplan, som hon sa i en intervju i Svenska dagbladet.

För hennes skull får man ju hoppas att hon vet vad hon gör. Det har dämts upp ett enormt behov av en Ebba-backlash där ute, inte minst eftersom all kritik tycks rinna av henne, lättare än vatten av en gås. En riktigt pajig chicklit-bok skulle kunna få fördämningarna att brista.

Varför Ebba vill skriva skönlitterärt får vi inga svar på i Svd-intervjun, precis som ingen någonsin gräver i vad som motiverar Ebba. Är det för att folkbilda? I SVT:s Mediemagasinet (se programmet här) berättar Ebba om HUR hon gjorde för att bli vald till skolans Lucia, men man fick aldrig höra något om VARFÖR. Och det ger mig den smygande känslan att Ebba ville vara skolans Lucia för att få vara skolans Lucia, och elevrådsordförande för att få vara elevrådsordförande, inget mer.

I P1:s ”Nördarna” i somras sa Ebba nåt i stil med att hon ville uppmärksamma Paris Hilton i Sverige eftersom hon var så uppmärksammad i USA. Inte för att Paris Hilton har häftiga kläder, är en intressant person som kan väcka många frågor eller något annat. Utan bara för att det fanns en stor lucka i Paris Hilton-marknaden i Sverige och Ebba kunde fylla den.

Så varför vill Ebba skriva skönlitterärt? Jag hoppas att hon sköter Veckorevyn med vänsterhanden, så att man får läsa de där böckerna så snart som möjligt. Jag vill veta hur det kommer bli. Antagligen kommer huvudpersonen ha drabbats av samma sorts nypräktighet som Ebba själv (svär inte, drick sällan alkohol, plastikoperera dig inte, tro på dig själv, vårda relationerna till dina vänner, ring mamma flera gånger om dagen) och antagligen kommer det vara många, målande beskrivningar av kläder och skor.

Men finns det något mer? Någon historia, någon vilja att roa? Eller vill Ebba von Sydow skriva om en svensk Briget/Carrie på Stureplan mest för att hon observerat en lucka i marknaden och tänker att hon kan fylla den?

LL Cool J

En sågning från hjärtat, på Shaktar:

"LL Cool J må framstå som världens charmigaste charmör, och han kanske är det också, men jag har alltid fått känslan av att han typ halsknullar tjejerna när han väl fått hem dem.
Men herregud vad skriver jag?
Men vadå? Jag är ju ärlig. Dessutom kommer han aldrig att läsa det här. Och om han gör det så kommer han ändå aldrig att hitta dit jag bor (andra hand, dessutom)."

Ett tips kan jag ge till LL, att vill han hitta Johan Harlén bör han leta i Örebrotrakten.

Julkalendern: My Morning Jacket

När man som bäst tror att musikåret helt domineras av norsk disco kommer ett gäng män från Kentucky och viftar med sina magiska hårmanar.

Med den gamle Stone Roses- och Radioheadproducenten John Leckie lyckades My Morning Jacket uppdatera sitt ljud på albumet ”Z”. Ta bara falsettwailandet i slutet av ”Wordless Chorus” eller visselsolot här:

My Morning Jacket – ”It Beats For You”

Lyssna och sänd en varm jultanke till långhårige sångaren Jim James, som tar igen sig efter en lunginflammation och fått skjuta upp bandets Europaturnén. Hur kan man förresten få lunginflammation när man har typ en kubik isolering som växer ur ens huvud? Är det för att han börjat anstränga rösten med en massa wailande?

Julkalendern: Alla är Dj

En lördagsnatt häromsistens blev Dj Salla utsedd till världens bästa dj av två tredjedelar av the Fugees på Mosebacke. Det känns som både Wyclef (uppvuxen i Brooklyn) och Pras (New Jersey) borde stött på någon annan Dj som hållit samma klass, om inte hemma så kanske på någon av sina turnéer världen över, men icke. Då tänker du ”men det kan inte stämma att Sverige har världens bästa dj”. Jo, det gör det och jag ska berätta varför.

Det hela startade i år, för 2005 var året då ALLA blev Djs. Hur många sms man fått under året som gått. Blip - Kom till Riche jag och Mackan spelar mild musik i två timmar... Blip blip - Kom till Tanto, jag spelar skivor på Asphalt Amazons downhilltävling... Blip

Själv blev jag erbjuden att spela lite "dunkade" musik till en så kallad ultimate fighting gala. Jag blev vit i ansiktet och tackade nej.

Alla ställen med klass har från och med 2005 en dj som står och får lite sköna svarta pengar i fickan eller hela magen full med fet restaurang mat och gratissprit. Jag kände tidens vingslag när jag satte mig på cafe Skåningen klockan åtta i måndags för att hitta en skål på mitt bord med en lapp: dj-lön, ikväll blues och gospel. Jag vände mig snabbt om och där satt en nöjd man framför en cd-växlare.

Men det är inte bara i barmiljön de går tolv djs på dussinet. Bob Hund har som bekant inte gjort något väsen av sig på länge då manager Marcus Törncrantz ställde sig vid sina älskade skivspelare och Thomas Öberg ställde sig framför och vips föddes den vita toastingen. Att Sci-fi Skanke släpper en skiva 2005 känns helt rätt. Vi kommer försent till bluesen...

Så det kanske inte är så konstigt att världens bästa Dj kommer från Sverige i år? Till sist en tankeställare för bokare runt om i landet som satsat hela sin pensionspeng på att få hit tunnhåriga män från kontinenten. Varför gå ut och äta hamburgare när man har Dj Salla
hemma?

Gästskribent: Roderic Barillo

Julkalendern: Jeans och bruna stövlar

Julkalendern: Amerie

Amerie - "1 Thing"

Om man någon gång lyckas slå på MTV när de visar musikvideos (är det mellan kl. 01.42 och 01.57?) kan man ta del av den strida ström av unga, amerikanska r’n’b-sångerskor.

Kampen rasar om vem som ska göra nästa ”Crazy In Love”. Goda försök kom från Rihanna och kanske speciellt från Yummy Bingham med ”Come Get It”. Men vinnare i år var ändå Amerie med den här Rich Harrison-producerade trumfesten.

Som bonus kan ni lyssna på The Meters inspelning av ”Oh Calcutta!” från 1970, där Harrison hittade Ziggy Modelistes trummor:

The Meters - "Oh, Calcutta!"

Kanske är det just det som är det mest otroliga med ”1 Thing”, att det år 2005 fortfarande finns Meters-trumbreaks kvar att sampla!

Julkalendern: Pirater

I år var det piraternas år, eller var det antipiraternas år ? Vad som är säkert är i alla fall att skiv och filmindustrin tycker de har problem, för de har fört ett jävla liv i år.

Piratbyrån vs. Antipiratbyrån. Henrik Ponten vs. Jonas Birgerson. Varenda morgonsoffa och debattprogram har gästats av folk för och folk mot. Vad de är för och mot är såhär i efterhand något oklart för sällan har väl okunnigheten hos många debattdeltagare och proffstyckare varit så hög. För att inte tala om okunnigheten hos vår egen Justitieminister som mycket tydligt demonstrerade att han inte hade den blekaste susning vad detta handlade om när han mycket kraftfullt och bestämt deklarerade att alla som tjänade stora pengar på piratkopieringen i Sverige skulle stoppas. Problemet var och är att ingen tjänar några pengar på fildelningen. Skiv och filmbolagen påstår att de förlorar en massa, men jag tror inte någon annan har tjänat speciellt kraftiga stålar på företeelsen. Möjligtvis en och annan musiker då som har fått det lättare att nå ut med sin musik.

Jag kan raljera om detta i evigheter. Jag fattar att skivbolagen krampaktigt försöker hålla kvar sin maktposition samtidigt som jag undrar om de inte inser att deras tid är förbi. De behövs inte längre. Men det finns ingen mening med att jag skall fortsätta att babbla på i detta ämne då Nicklas Lundblad på kommenterat.net under hela året har rett ut begreppen på ett mycket tydligt och förnuftigt sätt och samtidigt kommit med smått syrliga kommentarer om sakernas tillstånd. Här är de flesta inlägg i fildelningsdebatten samlade.

Julkalendern: Frida och Jenny

Varför är de här två inte internationella superstars vid det här laget?

Det är inte bara vi på Extra allt som tjatat om Frida Hyvönen och Jenny Wilson. Faktum är att alla har tjatat om dem. Och med rätta, för Frida och Jenny gjorde den bästa svenska musiken i år, mycket bättre än Robyn.

Jennys ”Love and Youth” är en musikalisk berättelse om bland annat skräcken i mellanstadiet och högstadiet. Knappa fyrtioåtta minuter fullpackade med detaljer, varje låt tar en ny vändning någonstans. Fridas ”Until Death Comes” är mer minimalistisk, både musikalisk och textmässigt, men säger lika mycket.

Att de inte är internationella superstars ännu beror kanske på att de har kuskat runt i hela Sverige. Om ni inte sett Jenny eller Frida spela i år beror det i alla fall inte på att ni inte haft chansen. De har stått på varje tänkbar scen. I skivbutiker, på klubbar, på regniga festivaler. Båda två kom till exempel till Peace&Love i Borlänge, där Frida fick det otacksamma uppdraget att spela inne på S2.

Bilden ovan visar förresten varför försäljningen av fysiska skivor aldrig kommer att gå ner till noll. Jag kunde låna en tuschpenna av Pet Sounds-personalen och få Frida Hyvönen att signera mitt ex av ”Until Death Comes”. Det hade aldrig kunnat hända med en mp3-fil.

Julkalendern: Hippieflum, del 2

Det var inte bara i Indievärlden som hippifieringen kunde anas, även inom discon var den rätt tydlig. Kosmiskt var årets ballaste ord och var en kväll fylld med bra musik så kan man ge sig fan på att jag hade sagt kosmiskt minst tre gånger.

Många tyska synthkrautare fick återupprättelse. Ash Ra Temple och Peter Baumann. Italienska progmusiker från sent sjuttio / tidigt åttiotal så som Tantra eller Baffo Banfi stod högt i kurs. Varenda plattvändare odlade skägg och någon sorts början till långt hår. DFA med sin sedvanligt utmärkta fingertoppskänsla signade och utgav årets flummigaste discoskiva med Delia Gonzalez & Gavin Russom.

13 Moons - Delia Gonzalez & Gavin Russom MP3

Endast fyra låtar där ingen är kortare än tio minuter. Enbart gjord med hemmabyggda synthar. Dessutom såg de ut som om tiden hade stått still sedan 68.

Jakten på det flummiga resulterade till och med att man började snegla åt, den annars så avskydda, trance och progressive genren. The MFA fick en monster vältare med The Difference it makes och jag går fortfarande och väntar på att någon skall plocka fram Robert Miles bilåkartrance, ”Children”, från 96.

Julkalendern: Hippieflum, del 1

Lau Nau - "Kuula"

En av de låtar jag lyssnat mest på i år sjungs och nynnas på finska. Det hör inte till vanligheterna. Sedan jag för först gången hörde ”Kuula” med Lau Nau har jag inte har kunnat sluta lyssna på den.

Från vårt flummiga grannland i öster har även Paavoharju, Islaja och Kuupuu kommit. Konstskoleutbildade Islaja gick runt i ”This Is Our Music” och plockade flugsvamp. Kan man bli mer hippie?

Det stora återtåget för hippiesarna började i och för sig redan förra året, med Devendra Banharts två skivor och Joanna Newsom. Devendra Banhart har så hårda krav på att hans umgängeskrets ska vara skäggig att till och med hans flickvän, Bianca i CocoRosie, har mustasch.

I år var det den nedrökte Ariel Pink och Animal Collective och Vashti Bunyans återkomst och Animal Collectives samarbete med Vashtin Bunyan och Dungens väg mot att kanske bli profet i sitt eget land och Håkan Hellströms tvärflöjt (Dungen igen!) och samlingsskivor med folk och progg från Andy Votel och Andres Lokko. Och har jag redan nämnt Paavoharju och Kuupu som hippes kan jag lika gärna slänga in Colleen och Midaircondo i gänget. Man behöver självklart inte plinkiplonka fram fredssånger för att vara en hippie år 2005, det går bra med digitala hjälpmedel.

Allt det här flummet stod i stark kontrast till det hårdare och ”Kill All Hippies”-aktiga hos Embassy, övriga svenska elektroniska duos, allt på Kitsuné etc. Underligt nog har det ännu inte bildats motstående gäng, typ som i "Warriors", som gjort upp på bakgator. Embassy viftandes med rakblad, hippieflummarna kastandes träd, gräs och stenar. Kanske får vi se detta nästa år.

Julkalendern: Pete och Kate

Plötsligt var Pete Doherty överallt i Hänt Extra. Som om den enormt stora tillgången på brittiska paparazzibilder inte gick att säga nej till.

Det var ju inte oväntat att en romans med en supermodell innebär ett lyft för en rockkille. Men ”skandalförhållandet” innebar paradoxalt nog också mer intresse än på länge för Kate Moss.

Helt plötsligt fanns det tillräckliga motiv för media att ”avslöja” att Kate tar kokain och därmed orsaka årets larvigaste moralpanik. Å nej, snart säger de väl att finska skidåkare dopar sig också.

Från amerikanskt håll försökte man få oss att vara intresserade av kärlekspar som Tom och Katie, Jessica och Nick, Britney och Kevin, Ashton och Demi, Paris och Paris, olika Jennifer med sina Brad och Mark och Ben, och så vidare.

Men vi vill inte ha scientologer som tycker att medicin är fånigt. Vi vill tydligen ha kriminella och kokainister.

Drama i en akt

Plats: Sonicfesten på Berns 24 november.

Min överförfriskade kompis: - Jari, ni i Bear Quartet är så himla bra!
Matti Alkberg: - Eh... tack, men jag heter Matti.

Julkalendern: Broadcast

Broadcast – ”Corporeal”

Ingen verkar bry sig om Broadcast. Det är väl bara jag och Terry Ericsson och P3 Pop-redaktionen och några andra närsynta popteoretiker. Kanske är Extra allts julkalender den enda svenska årsbästalista som deras ”Tender Buttons” kommer att dyka upp på. De närsynta på Sonic gav dem bara en fotnot. Har ingen lyssnat? Är det jag som är konstig när jag tycker det är lysande? Är det jag som blir provocerad och på ren trots tycker att det helgjutna albumet ”Tender Buttons” är bättre än det - enligt allmän åsikt- är? Nä. Det är bara svenskarna som är dumma i huvudet.

Inte underligt att Trish Keenan och James Cargil inte kom till Sverige på sin Europaturné. Det närmaste de kom var Bryssel. Jag borde ha åkt dit. Nu får jag trösta mig med att lyssna på liveinspelningar på amerikanska radiostationen KEXP.

Julkalendern: Magasinshysterin

Samhället utan tidningar är lika långt borta som det papperslösa kontoret. Bloggläsande ersätter inte vårt behov av att blädda. Fler och fler magasin startar varje dag och lite undrar man ju när läsarna och annonsörerna blir mättade.

Träffade Peter på gatan för någon månad sedan. Han hette Olsson förut, när vi pluggade i Uppsala och han sommarvikarierade som ledarskribent. Sedan jobbade han på Moderna tider, men den lades ju ner. Nu heter han Peter Wennblad och är med och startar ”den nya borgerlighetens” tidning Neo.

Där på gatan pratade vi lite om hur viktigt det är att få till ett bra första nummer av en tidning. Vi hade båda varit lite besvikna på första numret av Public Service. ”Man vill inte läsa ytterligare ett reportage om Palestina” sa Peter.

Sedan dess har jag läst andra numret av Re:Public Service, som de ju måste heta nu, eftersom SR-advokater betalda med mina licenspengar hotade att stämma arslet av dem. Det har blivit en bättre tidning, även om det känns som om den typiske läsaren förväntas vara någon sorts kultur-Attacare. Man förväntas gilla Manu Chao betydligt mycket mer än jag gör.

I Re:public service # 2 finns en topplista på saker som visar att ”demokratin i ett land är brsitfällig”. Exemplen är från Turkmenistan, Uzbekistan, Irak och Nordkorea. Det är väl bra att skiten som händer där får mer uppmärksamhet, men det känns lite som lyteskomik. Som om deras diktatorer är pikanta detaljer.

Som etta ligger däremot Storbritannien, på grund av brasilianaren som brittisk polis sköt ihjäl i juli. Så det är värre alltså? Värre än Nijazov våldsamma personkult i Turkmenistan? Fast förlåt, jag glömde ju att Storbritannien är en äcklig imperaliststat.

Men visst, jag kommer väl kanske köpa kommande nummer av Re:public service, speciellt om Pieter ten Hoopen fortsätter fotografera.

Dessutom kommer jag säkert fortsätta köpa och läsa alla de andra tidningar som svämmar fram. Som Bon, Sex och Vice. Vi vet var vi har dem. Och Stick, som visar att man inte behöver ha varken kapital eller journalister kända från andra ställen med sig för att kunna överleva i flera år.

I år startade Att:ention och King och en massa pokertidningar. Vi fick dessutom Elle Lyx, eftersom vanliga Elle tydligen handlar om för billiga saker, och DV Mode, eftersom vanliga Damernas värld tydligen inte handlar tillräckligt om mode. Ebbas företrädare på Vecko-Revyn Charlotte Flinkenberg, ska leda en svensk upplaga av Glamour. Och precis igår kom första numret av Fokus, som är tänkt att bli en svensk Newsweek.

Dagens industris magasin Diego inledde sitt liv med att gräva djupt i svenska jeansbranschen och tycka synd om managementkonsulter. Sedan publicerade de den absolut första artikeln om nattklubbsindustrin kring Stureplan. Helt säkert, ingen har skrivit om det förut! Det är helt nytt!!! Tänk, va’ bra att det startas nya tidningar!!!

Julkalendern: Bloggar

2005 var så klart året då bloggarnas slog igenom stort.

Det var året då vi fick chansen att läsa rapporter flera gånger i timmen om vad Ebba von Sydow tänkte ha på sig för kläder på kvällen, vad Fredrik Virtanen gjorde på Hultsfreds backstageområde, vem Viggo Cavling ätit lunch med, om Anna Hellsten skadat sina ögon med smink på sistone, om Carl Reinholdtzon Belfrage varit på besök hos sin flickvän Margret Atladottir i Malmö senaste helgen och så vilka mail Ebba von Sydow fått senaste kvarten.

Att bloggen skulle vara en enkel chans för den stora allmänheten att komma till tals på nätet har jag inte märkt. Mest för att den stora allmänheten oftast skriver ointressant babbel (för att hitta exempel, klicka slumpvis på några grejer på Bloggportalen) som man inte orkar följa tillräckligt länge för att börja känna något för dem. Och andra i den stora allmänheten skriver för sällan, som Bengt.

Därför har nio av tio bra svenska bloggar jag orkat följa skrivits av journalister. Å andra sidan har de flesta av de riktig usla bloggarna också varit journalister. Så en stor del av 2005 har gått åt till att filtrera bra bloggar från dåliga.

Förresten är vi väldigt stolta över att vi här på Extra allt under 2005 ALDRIG använt det fruktansvärda ordet ”bloggosfären”. Fan, där gjorde vi det.

Julkalendern. Norge

I år var det precis 100 år sedan Norge var en Svensk koloni. Det firade Norrmännen med att totalt ta över Sverige. Lindstrøm, Prins Thomas, Lindbaek och Todd Terje har totalt dominerat varenda dansgolv med någolunda smak under hela året. Inte en vecka har gått utan ännu ett grymt släpp från någon fjällarab med hela huvudet nedstoppat I diskoextrakt. De (speciellt prinsen och lindstrøm) har spottat ur sig så många skivor att man tillslut har börjat tröttna. Inte för att de är dåliga, mer för att det kommer så jävla mycket. Total overload.

Lindstrøm fick nog största hitten men ”Ifeel space” som vi har postat förut här på Extra allt. Men Prins Thomas står nog för den bästa fullängdaren under pseudonymen Major Swellings. Reedit-titeln går ohotat till Todd Terje som har knäckt varenda benpipa främst med omstuvningen av Michael Jacksons klassiker, Can't Help It. Världsklass…

Extra allt startar sin Julkalender med att bjucka på En lindström & Prins Thomas remix som vid en första lyssniing kanske känns lite Love boat. Men Pumpa in låten i ett par lurar och kranka volymen till max så får du känna vilket drag det blir.

Nemesi - Cosmica (Lindstrøm & Prins Thomas remix)

När vi ändå är inne på ämnet skall jag tipsa om den här intervjun men Prinsen från min favvomusiksida Dream Chimney.

Julkalendern 2005

Dags för Extra allt att sammanfatta året.

Vi snor gamla Bombens upplägg för att göra det: en julkalender.

Varje dag fram till jul får du läsa om det som varit 2005 för oss. Musik, film, läsning, mode, tv.

Det börjar imorgon.

God jul önskar Jonas och Adrian, a.k.a. Extra allt-redaktionen.

PS: Mannen på bilden är varken Jonas eller Adrian.

Mer dragspel

Är inte bilden här på MP3-bloggen Sixeyes väldigt lik mina bilder av dragspelerskan i Nix Noltes?

Är det här en ny trend? Är rörelseoskarpa dragspelsdansbilder det nya svarta?

2 x McCartney

Paul McCartney är min favorit-Beatle just nu. Okej, ni hade inte frågat, men nu fick ni veta det ändå.

Jag har börjat gräva i Pauls post-Beatlesproduktion igen. Mest för att Bumrocks la upp några låtar. Så den som slaviskt följt Bumrocks det senaste året har hört de här förut, men whatever.

Den förlängda tolvtumsversionen av ”Goodnight Tonight” med The Wings borde få avsluta kvällen på alla dansgolv i stan. Inte för att jag någonsin besöker stans dansgolv, så de får väl spela vad de vill och jag kan fortsätta lyssna på ”Goodnight Tonight” hemma och i mina lurar.

”Goodnight Tonight” släpptes bara som singel, men är bonusspår på CD-utgåvan av ”McCartney II”. På sitt första soloalbum efter att Wings splittrats tog Paul fram syntarna. ”Front Parlour” låter som Pluxus, ”Check My Machine” har en underligt sväng och ”Temporary Secretary”... ja, den har ett riktigt, riktigt underligt sväng. Plus en härligt larvig McCartney-text. Man påminns att det här är mannen som skrev ”Paperback Writer”, en låt som varken mer eller mindre handlar om att vilja skriva kiosklitteratur.

Man påminns också om att McCartney var den experimentelle Beatlen. All Music berömmer i sin recension Pauls äventyrslusta men sågar ”McCartney II” längs fotknölarna. De tycker att ”Temporary Secretary” är kass: ”McCartney spits out ridiculous lyrics with a self-consciously atonal melody over gurgling synths”. För mig låter det som receptet på en bra låt.

"NIGGA woOT???"

Men det var väl en fruktansvärt tråkig fredag!

Jag får ta och läsa om mitt favoritinlägg på Love at first site. Det får mig alltid att garva.

Jocke Bergs jävla gnäll

Om man orkar ta sig igenom drygt fyra minuter av Kents senaste ”hit” (som det heter på Kaj Kindvall-språket) ”Dom som försvann” belönas man med en godbit. Som en leksak efter tandläkarbesöket.

Eftersom många av er kanske inte brytt er att lyssna till låtens slut – jag hade inte orkat förrän nu – så kan jag väl berätta vad det är man får.

Efter att Jocke och en barnkör sjungit om svarta tårar, rimmat ”döden” på ”glöden” och varit allmänt kentiga avslutas allt med att barnkören om och om igen sjunger: ”Man blir trött på ditt jävla gnäll”. Lysande.

Kanske improviserade barnen fram den textraden efter en lång dag i studion med Jocke och Sami och allt vad de heter. Men nej, inget får vara improviserat i Kents värld, man improviserar inte fram en tältturné.

Alltså är den där textraden ett tecken på att Jocke ändå har glimten i ögat. Att han kommer fortsätta sjunga om att hans själ dör av svält, men att han ändå har fattat att det skiter vi i. Och jag som trodde att Jocke Bergs självdistans var lika icke-existerande som Snömannen.

Läs hela texten här.

Svartsjuk soul

Keyshia Cole - "I Should Have Cheated"

Soulballader om svartsjuka är bland det bästa som finns.

Kornél på OMGWTF kallar det ”otrohets-r’n’b” och lyfter fram ”Here We Go”, Trinas duett med Kelly Rowland. Men jag tycker ”I Should Have Cheated” med Keyshia Cole är bättre.

Hon sjunger att hon lika gärna hade kunnat göra allt det där som hennes kille anklagar henne för att ha gjort. Ljugit och bedragit och – troligen värst av allt – gått på klubb.

Kanske är det bara jag, men när jag hör att den första raden ur Keyshias mun är ”First of all, let me say...” kan jag inte tänka på annat än att exakt så sjunger Destiny’s Child i ”Say My Name”. Och sen börjar jag tänka på ”Be Careful” med Sparkle och R Kelly, den kanske ultimata svartsjukeballaden, där hoten kommer från två håll.

Jag börjar längta efter att mannen ska få komma tals i ”I Should Have Cheated”. Är han verkligen så hemsk och hon så präktig? Jag vill att det ska komma fram något nytt, på det där sättet som det kom fram nya saker i ”Be Careful” i andra versen.

Sedan dess har R Kelly fått för sig att det måste komma överraskningar HELA TIDEN och skapat den musikaliska tvåloperan ”Trapped in the Closet”, som bara bevisar att man verkligen kan få för mycket av det goda.

Minnesvärd filmmusik

Jim Jarmusch har tydligen gått och blivit en av blandbands-
regissörerna. En bränd CD spelar viss roll i ”Broken Flowers”, precis som jag förstått att brända skivor gör i blandbandskungen Cameron Crowes ”Elizabethtown”, som jag inte sett än.

Men jag har precis sett ”Broken Flowers” och det mest minnevärda i den är låten ”Yekermo Sew” av etiopiern Mulatu Astatke. Sedan kommer jag nog tyvärr mest att minnas långa, tysta scener där Bill Murrays orörliga ansikte är tänkt att berätta något om hans känslor. Men ingenting når ut.

Och så kommer man hem från biografen och på STV2 är det ”Ghost World” av Terry Zwigoff. Det mest minnesvärda med den är låten ”Jaan Pechechaan Ho” av indiern Mohammed Rafi. Sedan minns jag mest Scarlett Johanssons röst och uppsyn, de som var med i den där andra filmen med Bill Murray, den där när de är i Tokyo, ni vet. Filmen där långa, tysta scener berättade något och där allt, allt, allt är minnesvärt, inklusive samtliga låtar.

Inte lyssna idag!

Ni tänker väl på att det är No Music Day idag? Ingen iPod, ingen stereo, ingen filmmusik idag. Det har Bill Drummond bestämt.

Själv har jag redan syndat genom att lyssna på Michael Jackson vs Todd Terje på morgonen. Bill Drummond i all ära, när jag inte har musik med mig finns risken att jag - som på väg ner för Storvätteshågna i somras - får "Drink the Fanta, Stay Bamboocha!" på hjärnan i flera timmar.

Söndagsnoteringar

• Att Dawit Isaak har släppts är den bästa nyheten på länge.

• Såg Babben Larsson uppträda i Borlänge igår. Hon försökte med lite skämt om sossarna. Borlänge är fel publik för sånt.

• Var på loppis i Borlänge också. Hade nästan förlorat hoppet om att någonsin njuta av en loppis igen, särskilt efter en katastrofal samling skräp i Hammarby sjöstad förra veckan. Men i Åselby (autentisk skylt: ”Borlänges second hand centrum”) hittade jag bland annat en Mupparna-VHS, en Madonna-CD och en verkytgslåda.

• Varför har ingen hiphopproducent samplat introt till ”Aj, aj, Maria” med Sven-Ingvars?

• Ingressen till en intervju med Mini Andrén i tidningen Pause utlovar att hon ska berätta ”varför hon ogillar Paris”. Och jag blir besviken när det visar sig inte handla om Hiltontjejen, inte ens om Hiltonstjejens ex-fästman. Jag hade glömt att det finns en stad med samma namn också. Jag är värre än Ebba!

• Carson Kressley från ”Queer Eye” har utifrån sina erfarenheter från att komma ut som bög skrivit en barnbok. Den handlar om en häst som inte är som alla andra och blir retad, men som sedan räddar allihop. Den ska heta ”You’re Different and That’s Super”. Hur mår barnboksbranschen egentligen?

Passande begravningsmusik

En undersökning gjort av engelska Guardian (läs här) visar att Sinatras "My Way" toppar listan som mest spelade låt på begravningar. I mina öron låter det som ett missvisade låtval. Majoriteten av alla människor som lever (och därmed även dör) går ju inte sin egen väg. Tvärtom är de allra flesta konformister som går upp 07.15 och onanerar i duschen, för att sedan vantrivas på sitt jobb mellan 08.30 och 17.00. Kanske skaffas ett barn eller två. Och givetvis ett bag-in-box-ställ. Kanske borde lite fler människor spela Iggy Pops "I’m Bored" på sina begravningar.

Fast de människor som är kapabla till sådan klarsynthet är förmodligen de som verkligen "did it their way".


Gästskribent: Petter Persson

Rocksnobbism i P1

Nu är rocksnobbismen en samhällsfråga.

I alla fall var den det i lördags, i P1-programmet Konflikt. Det brukar mest handla om global terrorism, Mellanöstern, något om Polen och sedan en uppdatering till om Mellanöstern. På nätet står att Konflikt är ”i gränslandet mellan internationell debatt och svensk vardag och blandar samhälls- och kulturfrågor”. Fast det där med kulturfrågor brukar mest vara en helt ointressant radioteater som avslutar programmet. Eller vad vet jag egentligen, om jag lyssnar på programmet är jag som bäst halvvaken.

I lördags måste de ha bedömt att inte så mycket hade hänt i Mellanöstern. För helt plötsligt, när jag ligger där i sängen och halvslumrande precis har lyssnat på ett bra reportage om hur invandrare utnyttjas genom ockerhyror och jag inget annat vill än att sakta, sakta vakna upp till ljudet av ett Gaza- eller Västbankenreportage, då börjar de prata om ”The Rock Snob’s Dictionary”! Och spela Sonic Youth! I P1!

”The Rock Snob’s Dictionary – An Essential Lexicon of Rockological Knowledge” är boken som samlar artikelserien med samma namn ur Vanity Fairs musiknummer de senaste åren. David Kamp och Steven Daly (originaltrummis i Orange Juice) heter de som skrivit. På ett halvt ironiskt, halvt pedagogiskt sätt beskriver de allt man behöver veta om sådant som Wilco, Van Dyke Parks och mellotronen för att vara en riktig rocksnobb (eller ja, populärmusiksnobb är nog egentligen ett mer passande ord, men mer otympligt). Läs smakprov på Snobsite.

Är den här boken en samhällsfråga? Eller ens en viktig kulturfråga? Nä. Känslan av att det här inslaget bara skulle fylla tiden i Konflikt blir starkare när man kommer ihåg att ”The Rock Snob’s Dictionary” inte är någon ny bok. Den kom ut redan i april och har funnits länge och väl i svenska boklådor. Det resonemang som fördes i Konflikt kring Burt Bacharachs berättigade plats i ett uppslagsverk för rocksnobbar har Andres Lokko redan skrivit om i en krönika i Svd.

Utan att mitt hela jag ännu hade lämnat sömnen där i lördags morse så trodde mitt rocksnobbsjag att det var klarvaket. Jag var helt övertygad om att den snutt av Sonic Youth de spelat i Konflikt, som de sa kom från ”Daydream Nation”, egentligen kom från ”Dirty”. Jag hade tänkt skriva om det här, men när jag lyssnade igen på nätet så märkte jag att Konflikt ju hade rätt. Synd, att få vara lite rocksnobbigt besserwissig hade kunnat bli en så fin slutknorr.

Dragspelsdans

Två kvällar i rad på konserter som innehöll dragspel… Snart är jag som min faster, helt hooked på handklaver.

I alla fall så bevisade Stína i Nix Noltes, förband till Animal Collective på Södra teatern igår, att det går att röra sig snyggt med en stor jäkla bälg på magen. I alla fall så länge man är utklädd till Pippi Långstrump.

Fula skivor

Än en gång någon som gör sig lustig över gamla skivomslag. Nu är det Pitchfork som drar fram gammalt skräp och garvar åt det. Visst, det finns fula, roliga, äckliga och töntiga skivomslag, men än sen då?

Det är roligare att göra som Vice, att i varje nummers recensionsavdelning utse bästa respektive sämsta skiva och snyggaste respektive fulaste omslag. Inte sällan har den bästa skivan det sämsta omslaget. Det är då det blir riktigt intressant. Riktigt fula skivomslag på riktigt, riktigt bra skivor.

Kanske får jag återkomma fler gånger till det här, men jag tänker direkt på Marvin Gayes ”Here, My Dear” från 1978. En bitter, nostalgisk, bitsk skilsmässouppgörelse från djupet av hans hjärta och så paketerades det i serietidningsartade, larviga bilder. Men Marvin var väl inte på humör för minimalism just då. Hans nästa skiva, "In Our Lifetime" från 1981, hade förresten ett ännu värre omslag, men eftersom den är mycket sämre är det inte lika intressant.

I wanna feel the heat

Jodå, det var Antony & the Johnsons jag fick se igår. Lite korthårigare än förra gången, men den fantastiska rösten nådde lika långt. Trots en ganska ostig ljussättning och onödigt slarvig dekor (jag är bortskämd av Sigur) så blev det… och nu kommer det där ordet man helst vill slippa använda: magiskt.

Det är ganska sällan man under en konsert får höra covers på låtar från bland annat den udda samlingen Moondog, Nico och Whitney Houston, utan att någon av dem känns malplacerade eller sökta. Hoppas Antony fortsätter att utveckla sin tolkning av ”I Wanna Dance With Somebody”. Så får vi kanske höra den i fullständig version nästa gång.

Konsertförvirring

Den här veckan är det åtminstone två konserter jag inte kommer att missa.

Ikväll är det Antony & the Johnsons på Chinateatern och imorgon Animal Collective på Södra teatern. Tills jag slog upp tidningen imorse trodde jag att det var tvärtom, djuren ikväll och petterniklasarna imorgon. Men så här är det. Tror jag. Återkommer imorgon om vad jag faktiskt fick se.

SLS live

Jeppe Körsbär och Kaah, på Kulturhuset 10 november

Säga vad man vill om gratiskonserter utan åldersgräns, men ibland är jag helt emot. Det blir för mycket folk.

Fick ikväll köa i en dryg halvtimme utanför Kulturhuset för att komma in på Access All Areas. En halvtimme, ni känner väl mitt lidande! Det var kallt, jag är förkyld, jag hade inte lust att stå där. Före oss i kön stod en massa Mötley Crüe-smurfar som skulle in och se Crash Dïet och möjligen även några indiesmurfar som skulle in och se Sugarplum Fairy. Hann därför bara se en och en halv låt med SLS, alltså Kaah och hans vänner på engelska. De avslutade med att mässa "We are the future!" och det vetefan, men det verkar lovande. Skiva kommer någon gång, även om SLS inte hade tillåtit Sveriges Radio att spela in konserten med hänvisning till att låtarna inte var färdig än.

Den låt jag fick höra halva av, "Trashin'", finns nu för provlyssning på SLS hemsida.

Angelinas vikt

Hur står det egentligen till med kroppshullet på Angelina Jolie? I denna brinnande fråga rapporterar idag Aftonbladet att hon "rasar i vikt" och Expressen samtidigt att hon "definitivt har gått upp i vikt".

Expressen citerar amerikanska veckotidningen In Touch, som i sin tur har citerat "en vän" och "en källa", oklart om det är samma person. Aftonbladets Magnus Sundholm citerar helt enkelt "en uppgiftslämnare", som tydligen vet att Jolie nu väger exakt 48 kg. En sådan uppgift är ju rätt trovärdig (siffror = sanna), det är ju bättre än att bara tala om att "rasa i vikt". Att rasa kan ju vara som när Aftonbladet rapporterade att Martin Timell "rasade" mot Thomas Bodström genom att säga "det är klart man är besviken".

Extra allt får nog kliva in som opartisk domare i den här fighten. Vi slår helt enkelt fast att Angelina Jolie väger på pricken lika mycket som igår. Och att den här frågan inte är av någon större vikt.

Långhåriga män

Nyheten att Led Zeppelin fått Polarpriset nådde mitt jobb. En drygt sextioårig kvinna reagerade så här:

– Zeppelin? Frank Zeppelin? Han med mustaschen?

Halldoffnamn

"Stockholm Boogie" är ännu en av de där humoristiska filmerna om nutidens Sverige som jag inte kommer att orka se.

En av anledningarna till att jag nog alltid kommer prioritera andra filmer framför "Stockholm Boogie" när jag står där i videobutiken är rollfigurernas namn. De känns inte direkt nutida om man säger så. Huvudpersonerna heter Jerka och Hoffe. Kenta och Stoffe, anyone?

En annan rollfigur heter tydligen Purjo. Hur gick det till? Refuserades förslagen Tjabo, Bingo och Löken?

Konsulterade manuförfattarna Janne Halldoff för att få till riktigt härligt, sjuttiotalsklingande namn? Varför snodde de då inte helt enkelt Bart och Jonny ur "Jack"?

Repositioning, baby

Ikväll har jag gått igenom alla mina olästa mail som jag av någon anledning inte har läst. Intressant hur mycket bra saker man inte anser sig ha tid att läsa. Rätt dumt såhär i efterhand. Speciellt ett mail jag fick från min kompis Erik som jobbar i filmbranschen.

Här tipsar Erik om det faktum att alla filmer kan ompositioneras för att hitta dess maximala publik. Skräckthriller, nehej, det funkade inte då kanske vi kan göra om den till en komedi! Suveränt!

Tack, Sigurd Roos!

Det är nästan att jag vill ta tunnelbanan ut till Rissne för att tacka honom personligen.

Rissne ligger i Sundbyberg och där, med adress Skvadronsbacken, bor Sigurd Roos. (Sök själv på typ hitta.se eller eniro.) Och han är ju värd allt tack för konserten på Cirkus igår.

Det var mäktigt, precis som jag hade hoppats och förväntat mig. Publiken ville nästan inte sluta applådera Sigurd och hans band, gräddan av Sumpans symfrockmusiker.

En del påstår att Sigurd sjunger på isländska, men det är faktiskt bara en särpräglad Sundbybergsdialekt, särskilt vanlig i kullarna kring Rissne. Sigurd blir väldigt sårad när folk säger att de inte förstår eller att han på förra skivan till och med skulle sjunga på ett påhittat språk.

Nu är ju inte texterna det viktiga i Sigurds musik och allra minst när Sigurd ställer sig på scenen. Då handlar det inte bara om musiken, utan lika mycket, om inte mer, om det visuella.

Inledningen och avslutningen igår på Cirkus, med skuggspel på en tunn duk mellan bandet och publiken, var bland det snyggaste jag sett på en rockscen. Erik Schüldt på P1:s Kulturnytt beskriver det mycket väl här, men han är tyvärr en av de missledda som kopplar ihop Sigurd med Island. Det är väl lätt att blanda ihop Rissne och Reykjavik, antar jag.

Bilder av Burt

Fick reda på av Eric att Burt Lancaster skulle ha fyllt 92 år idag. Om han hade levat alltså. Man fastnar lätt på Wikipedia och letar efter sånt. Burt delar förresten födelsedag med Jonas Gardell, som fyller 42 idag.

Och jag tänkte att Extra allt borde fira Burt med en snygg bild, han var ju så stilig. Men vilken bild? Jag upptäckte att när man bildgooglar Burt Lancaster så får man en del rätt bisarra träffar: Burt helt naken eller Burt med Kramerfrisyr på en och samma italienska gaysida. Burt gapar stort för att äta en slev spaghetti. Burt i skägg gosar med Macauley Culkin. Ungefär där drog jag gränsen. Tänk om nästa träff skulle kombinera element av alla dessa bilder? En naken Burt badar i spaghetti med Kramer och Macauley? Att lägga upp en sådan bild på Extra allt kunde göra att vi fick tillbaka alla de där besökarna som kommit till oss genom att ha googlat "knulla", efter att vi nu precis blivit kvitt dom.

Till slut valde jag därför en bild från den uttjatade, men klassiska, kyss-i-vågsvallet-scenen med Deborah Kerr i ”Härifrån till evigheten”. Grattis Burt!

Ron i fängelse?

Ronald Isley, en av Isley brothers alltså, har gjort sig skyldig till skattebrott. Det är Bilboard som rapporterar att en domstol i Los Angeles slog fast det igår. I januari ska straffet fastställas. Ron riskerar att åka på 26 år i fängelse! Då skulle han komma ut ganska precis till 90-årsdagen. Hur ska "this old heart of his" klara av en sån resa?

Ikväll: förtrollning?

Ikväll blir det isländskt på Cirkus.

Vissa verkar ha svårt att erkänna att de älskar Sigur Rós om de inte samtidigt får slänga in en brasklapp. Något om att musiken ju så klart är väldigt svulstig och att det är lite etnovarning, som när Johan Åkesson i DN kallar Sigur Rós för ”indierockens Enya”. Ju mer jag tänker på det, desto löjligare framstår det. Det är dags att lägga av med det där.

Det också dags att sluta slentrianbeskriva Sigur Rós musik med naturliknelser. Kanske ser alla andra storslagna vattenfall, fjäll och geisrar när de lyssnar på Sigur Rós, det gör inte jag. Jag ser det som fanns runt omkring mig när jag verkligen lyssnade på musiken första gången. Det innebär cykelvägarna genom ett höstkallt industriområde för förra skivan ”( )” och en söndagssömnigt sensommar-Paris för nya skivan ”Takk…”

Förra gången Sigur Rós spelade i Stockholm, för nästan två år sedan, hade vi en biljett över när vi gick till Chinateatern. Vi tänkte sälja den utanför. Men så på vägen träffade vi en tjej som kände en som kände en av oss, eller hur det nu var.
– Vi ska på konsert, ska du med? frågade vi.
– Vilka spelar? frågade hon.
– Sigur Rós, sa vi.
– Aldrig hört talas om. Men visst, jag hänger på, sa hon.
Och hon blev så klart helt överkörd, nedmejad och såld. Jag vet inte om hon grät, men det var det ju andra som gjorde den där kvällen.

Det är nästan så att jag önskar att jag aldrig hade hört Sigur Rós när jag går ut på Djurgården i kväll. Att få uppleva dem för första gången på en konsert. Nu har jag ju så höga förväntningar. Blir jag inte helt förtrollad så kommer jag känna mig lurad.

2 x Capote på bio

Två filmer om Truman Capote är på gång. Varför just nu? Ingen aning, och inte fick man någon vettig hjälp av en artikel i oktobernumret av Vanity Fair, trots att den ställer just den frågan.

Först kommer ”Capote” med Philip Seymour Hoffman som Capote och Catherine Keener (ja!) som hans vän, författaren Harper Lee. Den har redan haft premiär i USA och hyllats. (Martin och Emil som skriver från New York har sett den.) Nästa år kommer ”Have You Heard?” av Woody Allens kompis Douglas McGrath. Där får vi se Toby Jones som Capote, Sandra Bullock (nej!) som Harper Lee och Daniel Craig (nye Bond) som mördaren Perry Smith.

Perry Smith är en nyckelfigur i Truman Capotes liv, som huvudperson i mästerverket ”Med kallt blod”. Perry och Dick Hickock, villkorligt frigivna, rånmördade i november 1959 familjen Cluster: Herb, Bonnie, Nancy och Kenyon. Landsortshålan Holcomb, Kansas, chockades.

Capote, redan då berömd författare till ”Frukost på Tiffany’s”, åkte till Kansas och tog reda på allt som gick och lite till om mordet, polisjakten, rättegången och livet i Holcomb. 1966 gavs ”In Cold Blood” ut och resten är litteraturhistoria.

Jag är glad att jag läste ”In Cold Blood” innan de här filmerna kommer. Egentligen vill jag att alla som inte har gjort det ska läsa boken innan ni ser filmerna, eller innan ni ens läser vidare här. Läs "In Cold Blood" och gå runt ett tag och känn okritiskt att det är en fantastisk bok, tänk att om alla reportageböcker var så här bra så skulle det inte finnas någon marknad för Dan Brown eller annat påhittat som låtsas ha med verkligheten att göra. För efter det här tror jag ingen kommer att kunna ha kvar några illusioner om ”In Cold Blood”.

Det är fortfarande en fantastisk bok, tar tag i dig och släpper inte taget och allt det där man brukar säga. Men självklart broderade Capote ut från verkligheten, tillrättalade och lade till. Han var ju författare och kallade sin bok en ”non fiction novel”, det vill säga fortfarande inte något annat än en roman. Och självklart manipulerade Capote med de dödsdömda mördarna för att få dem att berätta så mycket som möjligt. Han bluffade en del för att få fram vad som hände.

Det ska bli intressant att få se lite skildringar av kattochråtta-lekarna och förälskelsen mellan Truman och Perry, där i fängelsets besöksrum. Allt det vill jag veta mer om, gotta mig lite i.

Men annat vill jag helst blunda för, så att jag kan fortsätta att tycka lika mycket om ”In Cold Blood”. Jag vill helst inte veta om hur Capote gick och ojade sig över att delstaten Kansas aldrig ville se till och avrätta Smith och Hickock, så att han kunde få skriva färdigt det tänkta, effektfulla slutet på sin bok.

Som om det var Truman Capote som var huvudperson i historien om Clustermorden.

PS: Kolla här för bilder från insidan av familjen Clusters hus etc.
PS 2: Truman tog efternamnet Capote efter sin styvfar. Egentligen hette han Truman Streckfus Persons. MUAHAHA!

Fransk pop, del 16: R'n'b på franska

Antonio Dinas – ”Juste pour un essai”

Jag har ännu inte hört en enda sekund av Kaahs nya, engelskspråkiga grupp SLS. Hörde ett rykte om att det är typ det bästa som gjorts i Sverige. Det kan finnas anledning att räkna dagarna tills man får höra dem, till exempel på Access All Areas i Stockholm. Ändå känner jag mig lite besviken över att Kaah överger svenskan.

Jag tror inte ”Dom tittar när jag dansar”, ”Faller till noll” och ”Innan du går” hade träffat mig lika hårt om de varit på engelska.

Franska skivbutikskedjan FNAC (som jag visst tjatar om i den här serien, förlåt) har gett ut olika billiga samlingar med ny fransk musik i olika genrer. Jag köpte den med r’n’b och soul. Och samtliga 16 låtarna är på franska, bland annat Antonio Dinas som ni kan lyssna på ovan.

Effekten av att hålla så hårt vid sitt modersmål blir kanske att musiken träffar landsmännen hårdare. Men samtidigt har ingen av de 16 artisterna på FNAC-skivan en smörklicks chans i helvetet att slå utanför Frankrike. Möjligen i Belgien och Québec, men ingen annanstans.

Utan Extra allt hade ni kanske aldrig fått höra Antonio Dinas sjunga ”Juste pour un essai”. Så det tröstande med att SLS sjunger på engelska är att Kaah och hans vänner nu kanske kan slippa ett liknande öde.

Mail om studsboll

From : adrian
Sent : Tuesday, October 25, 2005 2:20 PM
To : Jonas
Subject : Studsboll

Yo

Nu har studsbollsfilmen kommit! Den finns att kolla på här!

Sebastian Sg skriver om den (kolla in) och jag tycker nästan att vi också skall göra ett litet inlägg.

Jag är tyvärr utan dator i ytterligare några veckor så uppdraget är ditt om du har lust.

Filmen är helt jävla fantastisk och de har den alldeles fantastiskt goda smaken att ljudlägga studsbollarna (i slow mo, naturligtvis) med Jose Gonzales - Heartbeats... Bästa jävla feelgood reklamen någonsin. Jag älskar Sony. I fucking love it man !!!

Om du inte orkar skriva något så kan du väl bara posta detta mail, dude

Mvh Adrian "mr Datalös" Nilsson
______

Jonas kommenterar: Notera hur vi inom Extra allt internt inleder mail med ”Yo” samt tilltalar varandra "Man" samt ”Dude”. Adrian valde dock att vid det högtidliga tillfälle som släppet av studsbollsfilmen innebär byta ut sin sedvanliga avslutningsfras ”Shamoo muthafucka” mot det konventionella ”Mvh”.
­­

Förlora fotfästet i fil

För två veckor sedan var jag på dansfilmsfestivalen Shoot på Moderna muséet. Det var lika smalt som det låter, kortfilmer med dans. En del rätt och slätt filmad modern dans, andra konstfilmer med lika mycket specialeffekter som koreografi. En del av det jag såg var ibland uppfinningsrikt och intressant, en del var rent dravel med ”utmanande” abstrakt musik och innehåll som inte fick mig att känna annat än trötthet.

Till den sista kategorin hörde inte dagens första film, ”Connexmannen”. Den piggade upp en söndagförmiddag.

En man klädd som tunnelbaneförare kommer in i ett litet, kalt rum. Med sig har han ett par filpaket som han prydligt ställer i rad. Sedan öppnar han ett av dem och skvätter försiktigt lite fil på golvet. Klafsar i det med foten, provar att ta sats och glida lite. Häller mer fil, glider runt lite, häller mer, halkar i filen, faller utan att göra sig illa.

Och så fortsätter han. Häller mer fil, glider runt, halkar, blir allt mer kladdig tills den mörkblå uniformen ser ut som blåbärsfil. Till slut ligger han på rygg och glider från ena sidan av rummet till den andra, sladdrig som en delfin.

De huvudsakliga hjärnorna bakom filmen är Henrik Vikman och Daniel Andersson. Det är Henrik som halkar runt, men Daniel jag fick tag på via mail.

Hur kom ”Connexmannen” till?
– Vad som kom att bli Connexmannen kom till för cirka fem år sedan. Henrik var på fest och det var halt. Där i natten föddes en idé om att mer eller mindre aktivt sätta sig själv ur balans och låta det autonoma nervsystemet ta över och reda ut det hela.

Exakt hur kopplingen tunnelbana-filmjölk kom till är höljt i dunkel. Daniel uttrycker det så här: ”Underliggande betydelser bortom det som presenteras är naturligtvis varje åskådares privilegium att se-skapa-uppleva. Man kan göra valen aktivt i sin process men man kan inte bestämma vad människor ska ha med sig i bagaget när de möter ditt arbete. Så huruvida tunnelbana-fil har en koppling utöver det som uppvisas är upp till var och en och en del av Connexmannen vi vill skall tillhöra de som ser den.”

Vad har den här filmen egentligen med Connex att göra, förutom att mannen har deras uniform? Hade han lika gärna kunnat vara klädd på något annat sätt?
– Nja. För att vara noga så har han SL:s uniform på sig. SL blev ju Connex och han står på många sätt för en figur som inte riktigt hänger med i svängarna. Hans långa, snåriga personliga historia gör människan vi träffar; i ett neutralt rum mellan två dörrar. Uniformen är en följd av att han är den han är.

Hur många liter fil var det han hade med sig?
– Det är konst. What you see is not always what you get. Heh.

Visst var det ganska fet filmjölk? Är mellanfil mindre halkigt?
– Underlaget är viktigt. Sen är det ju allmänt känt att fet fil är bättre.

Neil är mest Neil

VM i att vara mer Neil Young än Neil Young fortsätter. Leder just nu gör – föga förvånande – Neil Young själv.

Kentuckykillarna i My Morning Jacket gjorde tappra försök för ett par år sedan, men har med nya skivan ”Z” visat att de har andra intressen. ”Z” blir bara bättre och bättre för varje lyssning och efter förra skivans blås och boogie känns det bra att de dragit in en stråksynt och en manskör.

Nu är Neil mest Neil av alla igen. Han bevisar det på nya skivan ”Prairie Wind”, som ska påstås ingå i en trilogi med ”Harvest” och ”Harvest Moon”. I så fall borde han ju ha döpt den till ”Moon”.

För att verkligen visa var stövlarna ska stå återanvänder Neil i ”This Old Guitar” en gitarrbit från låten ”Harvest Moon”. På den körade Linda Ronstadt, på ”This Old Guitar” körar Emmylou Harris. Cirkeln är sluten och mer Neil än så blir det inte.

Bröderna Louvin

The Louvin Brothers – ”While You’re Cheating On Me”

Jag älskar den här.

Två kristna brorsor från bergen i Alabama sjunger 1960 i stämmor en sång om en man som bedras av sin fru, men ber för hennes skull, eftersom när hon förut var trogen så var det han själv som knullade runt.

Lysande.

PS: Charlie Louvin sa en gång om låtarna han och brodern Ira skrev: "Our compositions are about things that we know and have experienced – they are authentic – which is the main reason for their success." Så man undrar ju vem av brorsorna som var otrogen. Eller om båda två hade varit det.