Julkalender: Kulturdebatter vi vill glömma

• 
  Läser litteraturkritiker böcker? 
• Är det okej av Aase Berg att kalla en recensent “fitta”? 
• Kommer det någonsin ett år utan minst tre litteraturkritikdebatter? 
• Borde Sabrina Carpenter ha ändrat sitt skivomslag? 
• Borde Justin Timberlake låta publiken ta över sången på sina konserter? 
• Var det rätt att outa det otrogna paret på Coldplaykonserten? 
• Har Sydney Sweeney great jeans? 
• Vem har egentligen rätt att uppträda i pausen på Superbowl?
• Är Christoffer Wollter sexmissbrukare? Eller bara kåt på uppmärksamhet? 

Så jo, även 2025 fanns det kulturdebatter så att det både räckte och blev över. Däremot uteblev väl till stor del debatten om det till slut var rätt urval i Trädgårdhs kulturkanon. Det kanske var ungefär lika intressant som Quentin Tarantinos oombedda dissning av Paul Danos skådespelartalang.

Julkalendern: Äkta?

Tror ni att det här är en äkta Lolafubu? Eller fejk, en så kallad Lolafufu?

Julkalendern: NYC

Rakt emot tanken på att undvika (ignorera/straffa/bojkotta) ett USA som glider åt fel håll, över kanten, så åkte jag till New York City i somras, med hela familjen. 

Nu är ju inte New York City det egentliga USA, men ändå. Jag läste Martin Gelins sorgsna farväl i bokform, som riktade en bitter udd även mot de priviligerade Brooklynintellektuella som pratar, men mest spelar med i status quo. 

Som redan har märkts i den här julkalendern har USA stört mig i år. Det finns mycket värre som har hänt i andra delar av världen, men man tänker ju att USA ska veta bättre. Det tog därför emot lite att boka resan och det kändes lite extra nervöst att vänta i kön till Immigration. Skulle de be att få kolla igenom mina konton i sociala medier? (Hur många Negroni är det okej att ha lagt upp på Instagram för att bli insläppt i Trumps USA?) 

Dessutom hade vi hört att även New York som stad hade förändrats på sistone. Fler tomma butikslokaler, fler hemlösa, marijuanarök överallt. 

Men så kommer man dit. 

Bokhandlarna är proppfulla och charmigt överbemannade. Brooklyns kvarter med brownstonehus har alltid en skuggig sida av gatan. Tacos från en food truck parkerad bredvid ett skolbussgarage är typ de bästa jag ätit. Skyltar om “best pizza in New York” ljuger, men det är ändå en jäkligt bra slice man får. På Lower East Side finns en butik som heter Sweet Pickle Books, där den som lämnar in begagnade böcker får en burk pickles i utbyte. Ovanför vågorna vid Rockaway Beach svävar drönare som spanar efter hajar. Man kan sitta i vilket gathörn som helst och se folket passera. 

Och man kan se “Hamilton” på Broadway, där den ska ses, i “the greatest city in the world” som systrarna Schuyler sjunger. Det är det väl fortfarande?

Julkalendern: Fredagsdrink

Även i år var Negroni den dominerande fredagsdrinken på Extra allts redaktion. Faktiskt helt ohotad etta, vid mer än hälften av arbetsveckornas slut har det blandats Negroni.

I vissa fall har det dock varit varianter av den renläriga versionen. Som det glas där årets julvärd Olaf har satt sig. Där har Camparin bytts ut mot Lingari, norrländsk bitter med lingon, havtorn och en massa annat.

I jultider kan man också byta Camparin mot vissa typer av glögg, till exempel årets upplaga av Blossas årgångsglögg. Blossa själva verkar tycka att man ska ta två delar glögg mot en del vermouth och en del gin, men jag tror man kan nöja sig med lika delar så glöggen inte tar över.

Julkalendern: "Severance"

Jag brukar inte vara så intresserad av kultur av typen feel bad eller skräck. Knappt ens spänning längre. Jag vill se och läsa trevliga saker. Särskilt på tv vill jag se småputtrigt mys. Jag har därför i år missat "Adolescence" och inte ens sett alla avsnitt av "The Studio", med sitt kokaintempo.

Ändå ville jag se “Severance”, i all dess dystopiska klaustrofobi. Kanske för att sympatin för Adam Scott kommer automatiskt, oavsett vem han spelar. Jag har inte ångrat mig. Scott är i fint sällskap med John Turturro, Christopher Walken, Patricia Arquette och nya namn som Britt Lower och Tramell Tillman.

Serien utspelar sig till stor del långt ner i underjordiska kontor, med långa vita korridorer och lysrörsljus. Där nere lever de anställdas avskilda personlighetshalvor som bara är medvetna på jobbet. Men inte heller utomhus, för de halvor som bara är medvetna på fritiden, är det särskilt muntert. Det råder permanent grå slaskvinter. Alltid vinter, men aldrig jul, som i Narnia under isdrottningen. 

Så kanske är poängen med att se “Severance” att tänka att ens egen vardag hade kunnat vara värre. Tyvärr verkar säsong tre dröja ända till 2027.

Julkalendern: Decius

 

Jag har inte lyssnat på den i en mörk, svettig källare eller loft, på ett dansgolv i Meatpacking District. 

Men även om man bytt ut 14:e gatan på Manhattan mot långa grusvägar på joggingrundor så har Londongruppens Decius "Queen of 14th St" fungerat alldeles utmärkt hela året. Man kan använda 124 taktslag i minuten till mycket.

Julkalendern: No, Mister Bond, I expect you to die

Att Amazon i februari köpte alla rättigheter till James Bond är lite för bra för att vara sant. Familjen Broccoli lämnade efter mer än sextio år över karaktären till Jeff Bezos, en man som hämtad ur Bonds värld.

Kan man gissa att väldigt få Bondskurkar i framtiden kommer att ha rakade huvuden, megalomaniska drömmar om rymden och skruvade idéer om att störa världsekonomin för att själva bli rika? 

Kanske kommer till och med filmer som "I hennes majestäts hemliga tjänst", "Moonraker" och "Goldfinger" att digitalt redigeras så att vi möter helt andra versioner av Ernst Stavro Blofeld, Hugo Drax och Auric Goldfinger? Om Lucas kunde lägga till saker i "Star Wars" i efterhand så varför inte.

Precis som när Disney köpte ut Lucas kan man nu vänta sig massor av Bond, med spin-off-serier för Miss Moneypenny och Felix Leiter eller unge Blofeld. 

För att Bond, som Goldfinger sa, inte förväntas tala utan helt enkelt dö, det är nog uteslutet.

Julkalendern: Sessa

Det fortsätter flöda musik från Brasilien som kanske inte bryter några nya musikaliska marker, men förvaltar arvet från 1970-talet väl. 

Som Phylipe Nunes Araújo, Tim Bernardes, Nyron Higor, Rogê, Zé Ibarra, Bruno Berle och Dora Morelenbaum.

Och som Sessa, vars senaste album värmt i höstmörkret.

Julkalendern: Nya Slussen

Nu är ju Nya Slussen ännu inte helt klar, men delar av den har i alla fall blivit hyfsat klara i höst. De verkar nu se ut ungefär som de är tänkt att göra under överskådlig tid. 

Och de ser ut som - trumvirvel - kulisser av Mattisborgen på Astrid Lindgrens värld.

Julkalendern: 6-7

Vad är det för datum den här helgen? Six seven. 

Ja ni som vet, ni vet. Eller vet ni? 

Det här är den typen av meme som gör det så svårt att leva 2025. Man försöker hänga med, men kan omöjligen göra det. Den här grejen hade redan hållit på i veeeeeeeckor innan den nådde mina öron eller ögon, alltså var den möjligen redan passé. 

Vilket är helt i sin ordning, jag är en medelålders gubbe. Jag är däremot inte lika mycket medelålders gubbe som Storbritanniens premiärminister Keir Starmer, som gjorde six seven vid ett skolstudiebesök - och blev tillsagd av läraren. Det störde. 

Trots att man är för gammal, så försöker man förstå olika memes och trender. Vad är det här, vad betyder det? Men med six seven finns det inget att förstå. För även om det går att reda ut varifrån det kommer så är det inget, det har ingen innebörd. Det är två siffror som sägs på ett visst sätt. 

Och det är exakt vad som gör det här värt att ta upp i en sammanfattning av 2025. Att något som är ingenting kan bli något, medan mycket som verkligen är något blir ingenting.

Julkalendern: "Dance"

Hela kanadensiska Foxwarrens senaste album är inte fantastiskt. Men öppningsspåret...

"Dance" är bara ljuvlig. Samplad piano, stråkar, flöjt och så Andy Shaufs försiktiga sång ovanpå.

Julkalendern: Quiz

I går avslutades musikquizsäsongen.

I årets sista Stockholms musikquiz slutade vårt lag fyra, två ynka poäng från pallen (som hade kunnat tas vid en missad Sam Fender eller av att veta säkert vilken ö Public Enemy kommer i från). I årstabellen slutar vi dock troligen i topp, men jag är inte helt säker. 

Generella trender i år är väl att Taylor Swift inte längre nödvändigtvis är med i varje quiz, men nästan. Chapell Roan och Dua Lipa dyker nästan alltid upp. Och i princip varje gång sitter man där och försöker skilja Molly Sandén från Oliva Lobato från Ida-Lova från Myra Granberg från Miriam Bryant från Hanna Ferm - eller om det är någon obskyr låt med Veronica Maggio... Och i år har man väl kunnat lägga till Fanny Avonne på den listan.