PS: för den som vill ha mer så har jag tidigare gjort: Morgonrock höst 2024. Morgonrock höst 2022, Morgonrock - hösten 2021, Morgonrock - hösten 2020 och Morgonrock vol 2.
Tredje kvartalet avslutades för flera veckor sedan, så kanske har ni suttit som på (skivspelar)nålar i väntan på en behändig sammanfattning av musiken.
Här får ni lite drygt 90 minuter av det bästa från juli, augusti och september - nästan så att det hade fått plats på en kassett.
Det är många gamla bekanta, men också nya förmågor med intressanta namn: vad sägs om Greazy Alice, Tyler Ballgame och Hot Apple Band? Varför en man med det coola namnet Hudson Whitlock döper sitt soloprojekt till något så enkelt som Brenda blir ännu mer obegripligt i den konkurrensen.
Varsågoda: Extra allt 2025 Q3!
Passande nog är det lördag i dag också. I kväll är Amy Poehler värd och hon får presentera Role Model.
Själva femtioårsfirandet klarades obegripligt nog av redan i februari, för att själva grejen var femtio säsonger. Men valet av Poehler för denna kväll känns väl speciellt, hon är ju ändå SNL royalty. (Och en av mitt livs största kändisspottings, när jag såg henne i receptionen på Chateau Marmont.)
”Av alla dina specialintressen är det här svårast att förstå” sa en gång en vän om att jag brydde mig så mycket om SNL. Det här var dock någon gång för femton år sedan. Sedan dess har jag tappat lusten att se skådisar utan närvaro läsa repliker från cue cards i sketcher med förutsägbara upplägg, omtuggade för femtielfte gången. Ursäkten att de ju faktiskt behövt få ihop en hel show på en vecka känns så tunn, ingen har väl tvingat dem att använda mindre tid än nödvändigt?
Men ändå… programmet har ju något. Upplägget är så dumt och medvetet försvårande, men rent och till stor del oförändrat i femtio år. Och ibland lyckas de, ibland lyckas de något så överjävligt.
Jag lyssnar nu ikapp Lonely Islands och Seth Meyers podcast om deras år på 30 Rock - det är omöjligt att inte ryckas med i entusiasmen. Och de har rätt att de där åren var ”an golden era”. Wiig, Poehler, Forte, Armisen, Hader, Rudolph, Sudeikis, Fey - helt sjuk koncentration talang. Det är dock förutsägbart att tycka att den SNL-generation man såg mest av i lättpåverkad ålder även var den bästa.
Vi får se när snart 81-årige skaparen och demonproducenten Lorne Michaels kliver av - och till vem han lämnar över. Kanske gör han det ikväll?
Det lite längre svaret är att de två varianter som vi blindtestade mot båda inköptes i USA. På Systembolaget finns ingen färdigblandad Negroni, oräknat alkoholfri Nejgroni, som ju inte låtsas vara en Negroni.
Varken Tanquerays version eller No 21 Negroni (blandad i Italien) skiljer sig från en ”riktig” drink i färg, men i smak var de tydligt snällare, sötare, mindre bittra. Det var inget problem att skilja dem från en gjord från scratch.*
Så fortsätt blanda själv: gin, Campari och söt röd vermouth (till exempel Cocchi storico).
* ”If you want to make a Negroni from scratch, first invent the universe” som Carl Sagan aldrig sa.
Negroni Bianco
Rör med is och sila upp i ett glas med en stor isbit. Garnera med citronskal.
Luxardo Bitter Bianco behöver man beställa från Systembolaget.
Cin-Cyn
Rör med is, häll upp i ett glas med en stor isbit, dekorera med apelsinskal.
Lite mindre bitter än en vanlig Negroni, av att byta ut Camparin. Cynar är en italiensk apertivo gjord på bland annat kronärtskocka. Den finns i Systembolagets beställningssortiment.
Tyvärr använde jag den möjligheten för lite när vi hade fanzinet Austin på nittiotalet. Jag var för feg eller lat för att jaga fatt på de artister jag ville skriva om. Eller så förberedde jag mig dåligt för de intervjuer som blev av och hoppades på att personkemi skulle räcka för en bra pratstund. Så blev det inte alltid. De två ynka numren av Austin är därför inte så bra.
Jonas Jonasson i bob hund minns jag däremot som ett bra telefonsamtal och det är en fin liten intervju. (Och väldigt medvetet att låta någon annan än sångaren få komma till tals, vilket blir särskilt kokett när frontmannen i fråga är Thomas ”citatmaskinen” Öberg.)
Det här var vintern 1996/97. Bandet hade släppt sin andra fullängdare, den som väl egentligen inte hette men nu alltid kallas "Omslag: Martin Kann".
Några citat ur artikeln:
"Jag och Thomas började spela kring -81. Vi träffades när han såg mig köpa en Kraftwerkskiva och så började vi prata. Vi spelade ren syntpop. Vi visste inte så mycket, men vi försökte. Det var mest ljud och lite melodier och ibland någon smäll. Det bästa vi visste var att lägga in en smäll."
"Jag tycker inte om när man inte spelar på syntarna, utan bara låter för att låta."
”Det som är speciellt med oss är att vi så mycket spelar en grupps musik. När vi alla är nöjda med vad vi gör så bildar vi en väv.”
”Jag trivs mycket bra med min roll på scen, fast jag har mycket att göra. När jag inte spelar finns det alltid knappar att trycka på.”
Bilderna i artikeln är från hösten 1996, när bob hund spelade i Falun. Det var en väldigt fin konsert. Några av våra falukompisar fick vara med och spela blås på "Sommaren rasar". Och vid något tillfälle var en till oss närstående lillebror uppe på scenen och gav basisten Mats axelmassage, medan Mats fortsatte spela.
I dag spelar bob hund sin allra sista konsert. Jag tror inte det blir några axelmassager från publiken. Men kanske kommer Jonas och Thomas lägga in en smäll?
PS: Jag har försökt lista mina tio favoritlåtar med bob hund. Så här blev det.
Det är antagligen bara jag, men musikåret 2025 känns fortfarande inte fantastiskt.
Det är dock fortfarande knepigt att sålla fram endast 25 låtar från de tre senaste månaderna, men jag jobbade mot klockan och har nu fått ihop en spellista.
Pulp och Saint Etienne är med, som om 90-talet aldrig tog slut. Yung Lean gör sin debut på en av dessa listor. Jorja Smith, El Perro Del Mar, Unknown Mortal Orchestra, Four Tet och Nilüfer Yanya har - så att säga - varit med förr.
Så varsågoda: Extra allt 2025 Q2!
Och glad sommar!
