Julkalender: Kulturdebatter vi vill glömma

• 
  Läser litteraturkritiker böcker? 
• Är det okej av Aase Berg att kalla en recensent “fitta”? 
• Kommer det någonsin ett år utan minst tre litteraturkritikdebatter? 
• Borde Sabrina Carpenter ha ändrat sitt skivomslag? 
• Borde Justin Timberlake låta publiken ta över sången på sina konserter? 
• Var det rätt att outa det otrogna paret på Coldplaykonserten? 
• Har Sydney Sweeney great jeans? 
• Vem har egentligen rätt att uppträda i pausen på Superbowl?
• Är Christoffer Wollter sexmissbrukare? Eller bara kåt på uppmärksamhet? 

Så jo, även 2025 fanns det kulturdebatter så att det både räckte och blev över. Däremot uteblev väl till stor del debatten om det till slut var rätt urval i Trädgårdhs kulturkanon. Det kanske var ungefär lika intressant som Quentin Tarantinos oombedda dissning av Paul Danos skådespelartalang.

Julkalendern: Äkta?

Tror ni att det här är en äkta Lolafubu? Eller fejk, en så kallad Lolafufu?

Julkalendern: NYC

Rakt emot tanken på att undvika (ignorera/straffa/bojkotta) ett USA som glider åt fel håll, över kanten, så åkte jag till New York City i somras, med hela familjen. 

Nu är ju inte New York City det egentliga USA, men ändå. Jag läste Martin Gelins sorgsna farväl i bokform, som riktade en bitter udd även mot de priviligerade Brooklynintellektuella som pratar, men mest spelar med i status quo. 

Som redan har märkts i den här julkalendern har USA stört mig i år. Det finns mycket värre som har hänt i andra delar av världen, men man tänker ju att USA ska veta bättre. Det tog därför emot lite att boka resan och det kändes lite extra nervöst att vänta i kön till Immigration. Skulle de be att få kolla igenom mina konton i sociala medier? (Hur många Negroni är det okej att ha lagt upp på Instagram för att bli insläppt i Trumps USA?) 

Dessutom hade vi hört att även New York som stad hade förändrats på sistone. Fler tomma butikslokaler, fler hemlösa, marijuanarök överallt. 

Men så kommer man dit. 

Bokhandlarna är proppfulla och charmigt överbemannade. Brooklyns kvarter med brownstonehus har alltid en skuggig sida av gatan. Tacos från en food truck parkerad bredvid ett skolbussgarage är typ de bästa jag ätit. Skyltar om “best pizza in New York” ljuger, men det är ändå en jäkligt bra slice man får. På Lower East Side finns en butik som heter Sweet Pickle Books, där den som lämnar in begagnade böcker får en burk pickles i utbyte. Ovanför vågorna vid Rockaway Beach svävar drönare som spanar efter hajar. Man kan sitta i vilket gathörn som helst och se folket passera. 

Och man kan se “Hamilton” på Broadway, där den ska ses, i “the greatest city in the world” som systrarna Schuyler sjunger. Det är det väl fortfarande?

Julkalendern: Fredagsdrink

Även i år var Negroni den dominerande fredagsdrinken på Extra allts redaktion. Faktiskt helt ohotad etta, vid mer än hälften av arbetsveckornas slut har det blandats Negroni.

I vissa fall har det dock varit varianter av den renläriga versionen. Som det glas där årets julvärd Olaf har satt sig. Där har Camparin bytts ut mot Lingari, norrländsk bitter med lingon, havtorn och en massa annat.

I jultider kan man också byta Camparin mot vissa typer av glögg, till exempel årets upplaga av Blossas årgångsglögg. Blossa själva verkar tycka att man ska ta två delar glögg mot en del vermouth och en del gin, men jag tror man kan nöja sig med lika delar så glöggen inte tar över.

Julkalendern: "Severance"

Jag brukar inte vara så intresserad av kultur av typen feel bad eller skräck. Knappt ens spänning längre. Jag vill se och läsa trevliga saker. Särskilt på tv vill jag se småputtrigt mys. Jag har därför i år missat "Adolescence" och inte ens sett alla avsnitt av "The Studio", med sitt kokaintempo.

Ändå ville jag se “Severance”, i all dess dystopiska klaustrofobi. Kanske för att sympatin för Adam Scott kommer automatiskt, oavsett vem han spelar. Jag har inte ångrat mig. Scott är i fint sällskap med John Turturro, Christopher Walken, Patricia Arquette och nya namn som Britt Lower och Tramell Tillman.

Serien utspelar sig till stor del långt ner i underjordiska kontor, med långa vita korridorer och lysrörsljus. Där nere lever de anställdas avskilda personlighetshalvor som bara är medvetna på jobbet. Men inte heller utomhus, för de halvor som bara är medvetna på fritiden, är det särskilt muntert. Det råder permanent grå slaskvinter. Alltid vinter, men aldrig jul, som i Narnia under isdrottningen. 

Så kanske är poängen med att se “Severance” att tänka att ens egen vardag hade kunnat vara värre. Tyvärr verkar säsong tre dröja ända till 2027.

Julkalendern: Decius

 

Jag har inte lyssnat på den i en mörk, svettig källare eller loft, på ett dansgolv i Meatpacking District. 

Men även om man bytt ut 14:e gatan på Manhattan mot långa grusvägar på joggingrundor så har Londongruppens Decius "Queen of 14th St" fungerat alldeles utmärkt hela året. Man kan använda 124 taktslag i minuten till mycket.

Julkalendern: No, Mister Bond, I expect you to die

Att Amazon i februari köpte alla rättigheter till James Bond är lite för bra för att vara sant. Familjen Broccoli lämnade efter mer än sextio år över karaktären till Jeff Bezos, en man som hämtad ur Bonds värld.

Kan man gissa att väldigt få Bondskurkar i framtiden kommer att ha rakade huvuden, megalomaniska drömmar om rymden och skruvade idéer om att störa världsekonomin för att själva bli rika? 

Kanske kommer till och med filmer som "I hennes majestäts hemliga tjänst", "Moonraker" och "Goldfinger" att digitalt redigeras så att vi möter helt andra versioner av Ernst Stavro Blofeld, Hugo Drax och Auric Goldfinger? Om Lucas kunde lägga till saker i "Star Wars" i efterhand så varför inte.

Precis som när Disney köpte ut Lucas kan man nu vänta sig massor av Bond, med spin-off-serier för Miss Moneypenny och Felix Leiter eller unge Blofeld. 

För att Bond, som Goldfinger sa, inte förväntas tala utan helt enkelt dö, det är nog uteslutet.

Julkalendern: Sessa

Det fortsätter flöda musik från Brasilien som kanske inte bryter några nya musikaliska marker, men förvaltar arvet från 1970-talet väl. 

Som Phylipe Nunes Araújo, Tim Bernardes, Nyron Higor, Rogê, Zé Ibarra, Bruno Berle och Dora Morelenbaum.

Och som Sessa, vars senaste album värmt i höstmörkret.

Julkalendern: Nya Slussen

Nu är ju Nya Slussen ännu inte helt klar, men delar av den har i alla fall blivit hyfsat klara i höst. De verkar nu se ut ungefär som de är tänkt att göra under överskådlig tid. 

Och de ser ut som - trumvirvel - kulisser av Mattisborgen på Astrid Lindgrens värld.

Julkalendern: 6-7

Vad är det för datum den här helgen? Six seven. 

Ja ni som vet, ni vet. Eller vet ni? 

Det här är den typen av meme som gör det så svårt att leva 2025. Man försöker hänga med, men kan omöjligen göra det. Den här grejen hade redan hållit på i veeeeeeeckor innan den nådde mina öron eller ögon, alltså var den möjligen redan passé. 

Vilket är helt i sin ordning, jag är en medelålders gubbe. Jag är däremot inte lika mycket medelålders gubbe som Storbritanniens premiärminister Keir Starmer, som gjorde six seven vid ett skolstudiebesök - och blev tillsagd av läraren. Det störde. 

Trots att man är för gammal, så försöker man förstå olika memes och trender. Vad är det här, vad betyder det? Men med six seven finns det inget att förstå. För även om det går att reda ut varifrån det kommer så är det inget, det har ingen innebörd. Det är två siffror som sägs på ett visst sätt. 

Och det är exakt vad som gör det här värt att ta upp i en sammanfattning av 2025. Att något som är ingenting kan bli något, medan mycket som verkligen är något blir ingenting.

Julkalendern: "Dance"

Hela kanadensiska Foxwarrens senaste album är inte fantastiskt. Men öppningsspåret...

"Dance" är bara ljuvlig. Samplad piano, stråkar, flöjt och så Andy Shaufs försiktiga sång ovanpå.

Julkalendern: Quiz

I går avslutades musikquizsäsongen.

I årets sista Stockholms musikquiz slutade vårt lag fyra, två ynka poäng från pallen (som hade kunnat tas vid en missad Sam Fender eller av att veta säkert vilken ö Public Enemy kommer i från). I årstabellen slutar vi dock troligen i topp, men jag är inte helt säker. 

Generella trender i år är väl att Taylor Swift inte längre nödvändigtvis är med i varje quiz, men nästan. Chapell Roan och Dua Lipa dyker nästan alltid upp. Och i princip varje gång sitter man där och försöker skilja Molly Sandén från Oliva Lobato från Ida-Lova från Myra Granberg från Miriam Bryant från Hanna Ferm - eller om det är någon obskyr låt med Veronica Maggio... Och i år har man väl kunnat lägga till Fanny Avonne på den listan.

Julkalendern: ganavya

 

Jag har ingen aning om vad ganavya sjunger om, min tamil är inte vad den kanske borde. Men det är någon sorts bön har jag läst mig till, sjungen med ackompanjemang av en yaazh, ett uråldrigt och återupplivat instrument.

Julkalendern: Talkshowkris

Visst var det Donald Trump gjorde när han via ombud pressade Disney att låta “Jimmy Kimmel Live!” ta ett uppehåll en tjänst mot Jimmy Kimmel? Från att man inte brydde sig om Kimmels monologer, så förvandlades hans rätt att skämta nu till något livsviktigt. 

Det måste vara jobbigt för Kimmel att försöka bära att vara sanningssägaren mot MAGA-rörelsen, men han fick allt stöd, från en hel värld. Eller ja, alla vettiga. Kimmel fick komma tillbaka. Och ingen bojkottar Disney. Är allt glömt? Är vi bara grodor i lite varmare vatten? 

Samtidigt ska Stephen Colberts program läggas ner ("I absolutely love that Colbert got fired. His talent was even less than his ratings" kommenterade Trump), BBC pudlar för Trump och även i Sverige klagas det på innehållet i public service. 

Charlie Kirk - som var ämnet för Kimmels monolog - fick en minnesstund i en idrottsarena, komplett med pyroteknik när hans änka äntrade scenen. Men det får man väl inte skämta om, för då får man sparken. Hur länge finns “South Park” kvar?

Julkalendern: Loaded Honey

  

Jag visste inte från början att Loaded Honey var ett sidoprojekt från Jungle, men det borde jag väl anat. Det är samma retrokänsla, till och med ännu mer tillbakablickande. 

Det är harmonier och stråkar som låter som något Avalanches skulle ha samplat, men utan upphackningen och knaset. Snarare som en varm kram, vilket behövts ett år som detta.

Extra allt sammanfattar året

I morgon börjar Extra allts traditionsenlig julkalender. Varje dag fram till dopparedagen öppnas en lucka där vi sammanfattar året som gått. 

Förra året var det bland annat Nilüfer Yanya, Arooj Aftab, gnagarmän, “hawk tuah”, Kendrick vs Drake, Rayguns breakdance och Karolina Ramqvist. Vad tror ni det blir i år? 

2024 var julvärden Spike. Årets julvärd är en annan av Snobbens bröder. Olaf är känd för att kanske inte vara snyggast eller smidigast, men stundvis uppvisa en torr humor. 

Dessutom har han en tjusig öronlappsmössa, som väl dock nu kan bytas till tomteluva?.

Kom på quiz på onsdag!

November är en skitmånad, så alla former av avledningsmanövrar behovs. En sådan är att gå på musikquiz.

På onsdag den 5 november ordnar jag och mina lagkompisar novemberupplagan av Stockholms roligaste, svåraste och mest anrika musikquiz på Debaser Nova i Hornstull.

Dra ihop ett lag på fyra och kom dit! Första frågan ställs klockan 19, men det är klokt att vara där tidigare om man vill ha sittplats. Dessutom kommer pausmusiken att hålla hög klass. Vi ses!

 

Ett Facebook-event finns här.

Morgonrock hösten 2025

Först höll sig hösten undan, sedan kom den helt på en gång. Nu behövs långsam musik att vakna till, ljud till allt mörkare mornar som dras ut till dunkla förmiddagar, eller med ljus från en låg sol.

Här är två timmar sådan musik, nytt och gammalt, enkelt och svårt, tryggt och knasigt. Men mestadels sådant som lugnar och tröstar.

Varsågoda: Morgonrock hösten 2025.

PS: för den som vill ha mer så har jag tidigare gjort: Morgonrock höst 2024. Morgonrock höst 2022, Morgonrock - hösten 2021, Morgonrock - hösten 2020 och Morgonrock vol 2.

Musikåret 2025 - tredje kvartalet

Tredje kvartalet avslutades för flera veckor sedan, så kanske har ni suttit som på (skivspelar)nålar i väntan på en behändig sammanfattning av musiken.

Här får ni lite drygt 90 minuter av det bästa från juli, augusti och september - nästan så att det hade fått plats på en kassett. 

Det är många gamla bekanta, men också nya förmågor med intressanta namn: vad sägs om Greazy Alice, Tyler Ballgame och Hot Apple Band? Varför en man med det coola namnet Hudson Whitlock döper sitt soloprojekt till något så enkelt som Brenda blir ännu mer obegripligt i den konkurrensen.

Varsågoda: Extra allt 2025 Q3!

SNL50

I dag är det femtio år sedan första avsnittet av Saturday Night Live sändes. Då hette det NBC’s Saturday Night, med George Carlin som värd och Janis Ian och Billy Preston som musikgäster.

Passande nog är det lördag i dag också. I kväll är Amy Poehler värd och hon får presentera Role Model.

Själva femtioårsfirandet klarades obegripligt nog av redan i februari, för att själva grejen var femtio säsonger. Men valet av Poehler för denna kväll känns väl speciellt, hon är ju ändå SNL royalty. (Och en av mitt livs största kändisspottings, när jag såg henne i receptionen på Chateau Marmont.)

”Av alla dina specialintressen är det här svårast att förstå” sa en gång en vän om att jag brydde mig så mycket om SNL. Det här var dock någon gång för femton år sedan. Sedan dess har jag tappat lusten att se skådisar utan närvaro läsa repliker från cue cards i sketcher med förutsägbara upplägg, omtuggade för femtielfte gången. Ursäkten att de ju faktiskt behövt få ihop en hel show på en vecka känns så tunn, ingen har väl tvingat dem att använda mindre tid än nödvändigt?

Men ändå… programmet har ju något. Upplägget är så dumt och medvetet försvårande, men rent och till stor del oförändrat i femtio år. Och ibland lyckas de, ibland lyckas de något så överjävligt. 

Jag lyssnar nu ikapp Lonely Islands och Seth Meyers podcast om deras år på 30 Rock - det är omöjligt att inte ryckas med i entusiasmen. Och de har rätt att de där åren var ”an golden era”. Wiig, Poehler, Forte, Armisen, Hader, Rudolph, Sudeikis, Fey - helt sjuk koncentration talang. Det är dock förutsägbart att tycka att den SNL-generation man såg mest av i lättpåverkad ålder även var den bästa.

Vi får se när snart 81-årige skaparen och demonproducenten Lorne Michaels kliver av - och till vem han lämnar över. Kanske gör han det ikväll?

Negroni Week: Boulevardier

Tid för en sist drink under Negroni Week? Kanske en helt vanlig Negroni? Eller dess amerikanskfranska kusin Boulevardier?

Från början var väl helt enkelt en Negroni med gin utbytt mot bourbon, med tre beståndsdelar i lika delar. Men sedan har allt fler börjat rucka på proportionerna.

Boulevardier

• 4 cl bourbon
• 2 cl Campari
• 2 cl röd söt vermouth

Rör den med is, men sedan kan man välja att som med en Negroni dricka den i ett glas med en stor isbit eller ”up” i ett coupeglas. Den senare är vad amerikanfransken David Lebovitz föredrar, så gör gärna det! Dricker man den hyfsat snabbt är det ingen skillnad i spädning, enbart i temperatur. Och så klart i känsla - man känner sig mer fransk med en coupe.

Negroni Week: färdigblandat?

I dag reder vi ut om en hemblandad Negroni är bättre än en köpt färdig i flaska. Svaret är ja. Tack för i dag.

Det lite längre svaret är att de två varianter som vi blindtestade mot båda inköptes i USA. På Systembolaget finns ingen färdigblandad Negroni, oräknat alkoholfri Nejgroni, som ju inte låtsas vara en Negroni.

Varken Tanquerays version eller No 21 Negroni (blandad i Italien) skiljer sig från en ”riktig” drink i färg, men i smak var de tydligt snällare, sötare, mindre bittra. Det var inget problem att skilja dem från en gjord från scratch.*

Så fortsätt blanda själv: gin, Campari och söt röd vermouth (till exempel Cocchi storico).

* ”If you want to make a Negroni from scratch, first invent the universe” som Carl Sagan aldrig sa.

Negroni Week: Michaels Negronino

I dag tipsar jag om ännu en ljusare Negroni.

Ingen tror väl förresten att jag gör anspråk på att ha komponerat de här recepten själv? Bara för att jag inte aktivt har creddat upphovspersonerna? Ibland är receptet urgammalt, ibland är det någon New York-bartender som påstås ha uppfunnit något 2007. Hur som helst, det är inte jag.

I dag creddar jag dock, eftersom upphovsmannen verkar vara den jämtländske bartendern Michael Ternqvist, som tipsade om denna på sitt Instagramkonto @oldmaninthebar

Michaels Negronino

• 3 cl Amaro Nonino
• 3 cl Luxardo Bitter Bianco
• 3 cl Cucielo Bianco

Rör med is, häll upp i ett glas med en stor isbit, garnera med apelsinskal.

Det är mycket på gång i denna drink, kanske känner man till och med smaken av smörkola. Kanske är detta inget du hinner sno ihop till fredagsdrinken, eftersom alla tre ingredienserna är beställningsvaror på Systembolaget.

Inlägget på Instagram finns här.

Negroni Week: Negroni Bianco

I tisdags tipsade jag om en bergamottig variant av vit Negroni. Det finns många olika idéer om hur man gör någon slags Negroni utan Campari och röd vermouth, som ju ändå är själva huvudpersonerna. Min favorit är den här.

Negroni Bianco

• 3 cl gin
• 3 cl Luxardo Bitter Bianco
• 3 cl söt vit vermouth

Rör med is och sila upp i ett glas med en stor isbit. Garnera med citronskal.

Luxardo Bitter Bianco behöver man beställa från Systembolaget.

Negroni Week: Sharona

En Negroni blir mindre alkoholstark om man byter ut ginen (drygt 40 procent) mot Manzanillasherry (15 procent). Men då är det så klart inte en Negroni längre…

Sharona (eller Sharon)

• 4,5 cl Manzanillasherry
• 3 cl röd söt vermouth
• 2,25 cl Campari

Rör med is, häll upp i ett glas med en isbit eller i ett coupeglas. Garnera med en bit apelsinskal.

Negroni Week: Negroni Bianco Italicus

Negroni Week fortsätter! I dag tar vi en variant på en vit Negroni.

Negroni Bianco Italicus

• 3 cl gin
• 3 cl Italicus
• 3 cl torr vit vermouth

Rör med is, häll i ett glas med en stor isbit, dekorera med en bit citronskal eller en oliv.

Italicus ger en smak av bergamott, vilket är trevligt.

Negroni Week: Cin-Cyn

Det är Negroni Week! Och om jag orkar ska jag varje dag tipsa om en variant av denna trevliga drink, så kan ni fundera fram till helgen. Vi börjar med ett enkelt ingrediensutbyte.

Cin-Cyn

• 3 cl gin
• 3 cl röd, söt vermouth
• 3 cl Cynar

Rör med is, häll upp i ett glas med en stor isbit, dekorera med apelsinskal.

Lite mindre bitter än en vanlig Negroni, av att byta ut Camparin. Cynar är en italiensk apertivo gjord på bland annat kronärtskocka. Den finns i Systembolagets beställningssortiment.

bob hund

En sak jag saknar med att ha ett fanzine var att bara kunna ringa upp något skivbolag eller någon manager och be att få intervjua en musiker - och senare sitta i telefon eller i ett rum i samtal med en intressant person.

Tyvärr använde jag den möjligheten för lite när vi hade fanzinet Austin på nittiotalet. Jag var för feg eller lat för att jaga fatt på de artister jag ville skriva om. Eller så förberedde jag mig dåligt för de intervjuer som blev av och hoppades på att personkemi skulle räcka för en bra pratstund. Så blev det inte alltid. De två ynka numren av Austin är därför inte så bra.

Jonas Jonasson i bob hund minns jag däremot som ett bra telefonsamtal och det är en fin liten intervju. (Och väldigt medvetet att låta någon annan än sångaren få komma till tals, vilket blir särskilt kokett när frontmannen i fråga är Thomas ”citatmaskinen” Öberg.)

Det här var vintern 1996/97. Bandet hade släppt sin andra fullängdare, den som väl egentligen inte hette men nu alltid kallas "Omslag: Martin Kann". 

Några citat ur artikeln:

"Jag och Thomas började spela kring -81. Vi träffades när han såg mig köpa en Kraftwerkskiva och så började vi prata. Vi spelade ren syntpop. Vi visste inte så mycket, men vi försökte. Det var mest ljud och lite melodier och ibland någon smäll. Det bästa vi visste var att lägga in en smäll."

"Jag tycker inte om när man inte spelar på syntarna, utan bara låter för att låta."

”Det som är speciellt med oss är att vi så mycket spelar en grupps musik. När vi alla är nöjda med vad vi gör så bildar vi en väv.”

”Jag trivs mycket bra med min roll på scen, fast jag har mycket att göra. När jag inte spelar finns det alltid knappar att trycka på.”

Bilderna i artikeln är från hösten 1996, när bob hund spelade i Falun. Det var en väldigt fin konsert. Några av våra falukompisar fick vara med och spela blås på "Sommaren rasar". Och vid något tillfälle var en till oss närstående lillebror uppe på scenen och gav basisten Mats axelmassage, medan Mats fortsatte spela.

I dag spelar bob hund sin allra sista konsert. Jag tror inte det blir några axelmassager från publiken. Men kanske kommer Jonas och Thomas lägga in en smäll?

PS: Jag har försökt lista mina tio favoritlåtar med bob hund. Så här blev det.

Musikåret 2025 - andra kvartalet

Det är antagligen bara jag, men musikåret 2025 känns fortfarande inte fantastiskt. 

Det är dock fortfarande knepigt att sålla fram endast 25 låtar från de tre senaste månaderna, men jag jobbade mot klockan och har nu fått ihop en spellista.

Pulp och Saint Etienne är med, som om 90-talet aldrig tog slut. Yung Lean gör sin debut på en av dessa listor. Jorja Smith, El Perro Del Mar, Unknown Mortal Orchestra, Four Tet och Nilüfer Yanya har - så att säga - varit med förr.

Så varsågoda: Extra allt 2025 Q2!

Och glad sommar!

Good night, Bob, Pete & Sarah

Det här med att Saint Etienne har sagt att deras kommande album blir deras sista, det går ju helt emot det jag skrev i december om att de nu hittat en stil att åldras i.

Men det är så klart bra att kasta in handduken innan man ballar ur.

Jag har skrivit mycket om Saint Etienne här på Extra allt under åren. Det kommer nog ändå behöva bli en rejäl summering i höst.

Vårmusik

Det är nästan så att jag känner att det inte blivit vår på riktigt om jag inte färdigställer en spellista med mjuk musik med många flöjter.

Det stämmer så klart inte, men eftersom jag ändå samlat på mig en hel del passande låtar så kan jag lika gärna lägga ihop dem.

Jag tror att jag som ofta kommer att låta påsken ljudsättas av verkliga fåglar i träden, Floating Points och Pharoah Sanders "Promises" samt Damien Jurado.

Men det behövs flöjter. Och även en gnutta mer sväng, så det har jag samlat. En del brasilianskt blev det, och spanskt, italienskt, japanskt och libanesiskt. Precis som våren så påminner musiken om att det finns en hel värld där ute.

Så in och lyssna på Ronnie Vons "Baby de tal", en fantastisk brasiliansk låt från 1970 som tog mig igenom de sista veckorna av kvarhängande vinter.

Varsågoda: Extra allt vår 2025!

Tidigare våriga spellistor finns här, här, här, här och här.

Musikåret 2025 - första kvartalet

Har jag fel eller har musikåret inletts något svagt? Har något kommit som tagit våra öron med storm? Vilket är ens årets hittills bästa album?

Men självklart har det gått att få ihop en spellista med 25 låtar från januari, februari och mars. Ganska många fick strykas. Exempelvis föll Håkan Hellström på att han sjunger "gloriiiii" i stället för "glory" och till slut störde det mig för mycket. Så ja, där märker nu hur jämn matchen var.

Sampha lyckades däremot smyga sig in två gånger, men inte som huvudartist. För det gäller strikt "en låt per artist"-regel.

För första gången har Lisa Nilsson kvalificerat sig till en sådan här spellista. Jag tycker i och för sig att låtmaterialet på nya albumet är bättre än framförandet, men ”Silverregn” är fin och har inte minst ett ambitiöst outro - vilket man ju gillar.

Sedan är det Damon Albarn, El Perro Del Mar, Eddie Chacon, Japanese Breakfast, Little Simz - massor av bekant.

Så varsågoda: Extra allt 2025 Q1

Återföreningar

Jag skrev ju i julkalender som sammanfattade 2024 om återföreningar. Och den Kenthysteri som hängt i luften de senaste veckorna gör ju att man tycker synd om de engelsmän som inte gillar Oasis, för då kommer väl inte bara varje låt i diskografin rankas och varje konsert recenseras - utan kanske varje enskilt ackord?

Men så var jag själv på återförening i lördag, med fyra andra i en konstellation som inte träffats fulltaligt på femton år. Livet har så att säga pågått. Att tiden gått kändes dock inte av alls.

Vår syssla var inte att skapa och spela musik, utan att skriva humor, som ju åldras snabbt och ofta illa. Men jag kan tänka mig att känslan var som för Mustonen och Sirviö, att spela de där låtarna igen och det känns bra.

Oscarstippningen

Jag känner mig mindre entusiastisk än på länge för att tippa vilka som kommer att vinna Oscars. Det har inte bara att göra med att jag knappt sett någon av de nominerade filmerna, utan också med att det känns som ett väldigt svagt år. 

Bästa film: "Anora"
Gardering: "The Brutalist"
Kommentar: Här har jag hört att "Anora" är hemsk, men den verkar ändå troligast att vinna.
 
Bästa regissör: Sean Baker för "Anora"
Gardering: Brady Corbet för "The Brutalist"
Kommentar: Se ovan.

Bästa kvinnliga huvudroll: Demi Moore i "The Substance"
Gardering: Mikey Madison i "Anora"
Kommentar: För lång och trogen tjänst. Sådana priser älskar juryn att få dela ut.

Bästa manliga huvudroll: Adrien Brody i "The Brutalist"
Gardering: Ralph Fiennes i "Conclave"
Kommentar: För visst kommer Chalamet få andra chanser?

Bästa kvinnliga biroll: Zoe Saldana i "Emilia Perez"
Gardering: Isabella Rosselini i "Conclave"
Kommentar: För inte kan väl Grande vinna för ”Wicked”?

Bästa manliga biroll: Kieran Culkin i "A Real Pain"
Gardering: Edward Norton i "A Complete Unknown"
Kommentar: Tänk att Fuller McAllister får en Oscar!

Bästa originalmanus: Sean Baker för "Anora"
Gardering: Coralie Fargeat för "The Substance”
Kommentar: Svårtippat.

Bästa manus efter förlaga: Peter Straughan för "Conclave”

Gardering: RaMell Ross och Joslyn Barnes för "Nickel Boys"
Kommentar: Borde vara givet.

Bästa internationella film: "I’m Still Here" (Brasilien)
Gardering: "Emilia Perez" (Frankrike)
Kommentar: Svårtippat, men det verkar väl pågå en allmän backlash mot ”Emilia Perez”.

Bästa originalsång: "The Journey" av Dianne Warren 

från "The Six Triple Eight" 
Gardering: "El Mal" från "Emilia Perez"

Kommentar: Warren har varit nominerad 15 gånger, men bara fått en heders-Oscar. Nu får hon en riktig, för en inte jättebra låt.

Bästa animerade långfilm: "The Wild Robot"
Gardering: "Flow”

Kommentar: Borde vara rätt givet.

Grattis Robert Wyatt!

I dag fyller Rober Wyatt 80 år - en ursäkt så god som något att lyssna på ”Free Will and Testament”, ”O Caroline”, ”Just As You Are” eller ”Shipbuilding”.

Här finns en spellista med låtar ur hela karriären, här finns en annan. 

Men eftersom Wyatt har en av de allra finaste sångrösterna jag vet, så rekommenderar jag att lyssna även när det inte är hans födelsedag.