PS: för den som vill ha mer så har jag tidigare gjort: Morgonrock höst 2024. Morgonrock höst 2022, Morgonrock - hösten 2021, Morgonrock - hösten 2020 och Morgonrock vol 2.
Tredje kvartalet avslutades för flera veckor sedan, så kanske har ni suttit som på (skivspelar)nålar i väntan på en behändig sammanfattning av musiken.
Här får ni lite drygt 90 minuter av det bästa från juli, augusti och september - nästan så att det hade fått plats på en kassett.
Det är många gamla bekanta, men också nya förmågor med intressanta namn: vad sägs om Greazy Alice, Tyler Ballgame och Hot Apple Band? Varför en man med det coola namnet Hudson Whitlock döper sitt soloprojekt till något så enkelt som Brenda blir ännu mer obegripligt i den konkurrensen.
Varsågoda: Extra allt 2025 Q3!
Passande nog är det lördag i dag också. I kväll är Amy Poehler värd och hon får presentera Role Model.
Själva femtioårsfirandet klarades obegripligt nog av redan i februari, för att själva grejen var femtio säsonger. Men valet av Poehler för denna kväll känns väl speciellt, hon är ju ändå SNL royalty. (Och en av mitt livs största kändisspottings, när jag såg henne i receptionen på Chateau Marmont.)
”Av alla dina specialintressen är det här svårast att förstå” sa en gång en vän om att jag brydde mig så mycket om SNL. Det här var dock någon gång för femton år sedan. Sedan dess har jag tappat lusten att se skådisar utan närvaro läsa repliker från cue cards i sketcher med förutsägbara upplägg, omtuggade för femtielfte gången. Ursäkten att de ju faktiskt behövt få ihop en hel show på en vecka känns så tunn, ingen har väl tvingat dem att använda mindre tid än nödvändigt?
Men ändå… programmet har ju något. Upplägget är så dumt och medvetet försvårande, men rent och till stor del oförändrat i femtio år. Och ibland lyckas de, ibland lyckas de något så överjävligt.
Jag lyssnar nu ikapp Lonely Islands och Seth Meyers podcast om deras år på 30 Rock - det är omöjligt att inte ryckas med i entusiasmen. Och de har rätt att de där åren var ”an golden era”. Wiig, Poehler, Forte, Armisen, Hader, Rudolph, Sudeikis, Fey - helt sjuk koncentration talang. Det är dock förutsägbart att tycka att den SNL-generation man såg mest av i lättpåverkad ålder även var den bästa.
Vi får se när snart 81-årige skaparen och demonproducenten Lorne Michaels kliver av - och till vem han lämnar över. Kanske gör han det ikväll?
Det lite längre svaret är att de två varianter som vi blindtestade mot båda inköptes i USA. På Systembolaget finns ingen färdigblandad Negroni, oräknat alkoholfri Nejgroni, som ju inte låtsas vara en Negroni.
Varken Tanquerays version eller No 21 Negroni (blandad i Italien) skiljer sig från en ”riktig” drink i färg, men i smak var de tydligt snällare, sötare, mindre bittra. Det var inget problem att skilja dem från en gjord från scratch.*
Så fortsätt blanda själv: gin, Campari och söt röd vermouth (till exempel Cocchi storico).
* ”If you want to make a Negroni from scratch, first invent the universe” som Carl Sagan aldrig sa.
Negroni Bianco
Rör med is och sila upp i ett glas med en stor isbit. Garnera med citronskal.
Luxardo Bitter Bianco behöver man beställa från Systembolaget.
Cin-Cyn
Rör med is, häll upp i ett glas med en stor isbit, dekorera med apelsinskal.
Lite mindre bitter än en vanlig Negroni, av att byta ut Camparin. Cynar är en italiensk apertivo gjord på bland annat kronärtskocka. Den finns i Systembolagets beställningssortiment.
Tyvärr använde jag den möjligheten för lite när vi hade fanzinet Austin på nittiotalet. Jag var för feg eller lat för att jaga fatt på de artister jag ville skriva om. Eller så förberedde jag mig dåligt för de intervjuer som blev av och hoppades på att personkemi skulle räcka för en bra pratstund. Så blev det inte alltid. De två ynka numren av Austin är därför inte så bra.
Jonas Jonasson i bob hund minns jag däremot som ett bra telefonsamtal och det är en fin liten intervju. (Och väldigt medvetet att låta någon annan än sångaren få komma till tals, vilket blir särskilt kokett när frontmannen i fråga är Thomas ”citatmaskinen” Öberg.)
Det här var vintern 1996/97. Bandet hade släppt sin andra fullängdare, den som väl egentligen inte hette men nu alltid kallas "Omslag: Martin Kann".
Några citat ur artikeln:
"Jag och Thomas började spela kring -81. Vi träffades när han såg mig köpa en Kraftwerkskiva och så började vi prata. Vi spelade ren syntpop. Vi visste inte så mycket, men vi försökte. Det var mest ljud och lite melodier och ibland någon smäll. Det bästa vi visste var att lägga in en smäll."
"Jag tycker inte om när man inte spelar på syntarna, utan bara låter för att låta."
”Det som är speciellt med oss är att vi så mycket spelar en grupps musik. När vi alla är nöjda med vad vi gör så bildar vi en väv.”
”Jag trivs mycket bra med min roll på scen, fast jag har mycket att göra. När jag inte spelar finns det alltid knappar att trycka på.”
Bilderna i artikeln är från hösten 1996, när bob hund spelade i Falun. Det var en väldigt fin konsert. Några av våra falukompisar fick vara med och spela blås på "Sommaren rasar". Och vid något tillfälle var en till oss närstående lillebror uppe på scenen och gav basisten Mats axelmassage, medan Mats fortsatte spela.
I dag spelar bob hund sin allra sista konsert. Jag tror inte det blir några axelmassager från publiken. Men kanske kommer Jonas och Thomas lägga in en smäll?
PS: Jag har försökt lista mina tio favoritlåtar med bob hund. Så här blev det.
Det är antagligen bara jag, men musikåret 2025 känns fortfarande inte fantastiskt.
Det är dock fortfarande knepigt att sålla fram endast 25 låtar från de tre senaste månaderna, men jag jobbade mot klockan och har nu fått ihop en spellista.
Pulp och Saint Etienne är med, som om 90-talet aldrig tog slut. Yung Lean gör sin debut på en av dessa listor. Jorja Smith, El Perro Del Mar, Unknown Mortal Orchestra, Four Tet och Nilüfer Yanya har - så att säga - varit med förr.
Så varsågoda: Extra allt 2025 Q2!
Och glad sommar!
Men det är så klart bra att kasta in handduken innan man ballar ur.
Jag har skrivit mycket om Saint Etienne här på Extra allt under åren. Det kommer nog ändå behöva bli en rejäl summering i höst.
Det stämmer så klart inte, men eftersom jag ändå samlat på mig en hel del passande låtar så kan jag lika gärna lägga ihop dem.
Jag tror att jag som ofta kommer att låta påsken ljudsättas av verkliga fåglar i träden, Floating Points och Pharoah Sanders "Promises" samt Damien Jurado.
Men det behövs flöjter. Och även en gnutta mer sväng, så det har jag samlat. En del brasilianskt blev det, och spanskt, italienskt, japanskt och libanesiskt. Precis som våren så påminner musiken om att det finns en hel värld där ute.
Så in och lyssna på Ronnie Vons "Baby de tal", en fantastisk brasiliansk låt från 1970 som tog mig igenom de sista veckorna av kvarhängande vinter.
Varsågoda: Extra allt vår 2025!
Tidigare våriga spellistor finns här, här, här, här och här.
Har jag fel eller har musikåret inletts något svagt? Har något kommit som tagit våra öron med storm? Vilket är ens årets hittills bästa album?
Men självklart har det gått att få ihop en spellista med 25 låtar från januari, februari och mars. Ganska många fick strykas. Exempelvis föll Håkan Hellström på att han sjunger "gloriiiii" i stället för "glory" och till slut störde det mig för mycket. Så ja, där märker nu hur jämn matchen var.
Sampha lyckades däremot smyga sig in två gånger, men inte som huvudartist. För det gäller strikt "en låt per artist"-regel.
För första gången har Lisa Nilsson kvalificerat sig till en sådan här spellista. Jag tycker i och för sig att låtmaterialet på nya albumet är bättre än framförandet, men ”Silverregn” är fin och har inte minst ett ambitiöst outro - vilket man ju gillar.
Sedan är det Damon Albarn, El Perro Del Mar, Eddie Chacon, Japanese Breakfast, Little Simz - massor av bekant.
Så varsågoda: Extra allt 2025 Q1
Jag skrev ju i julkalender som sammanfattade 2024 om återföreningar. Och den Kenthysteri som hängt i luften de senaste veckorna gör ju att man tycker synd om de engelsmän som inte gillar Oasis, för då kommer väl inte bara varje låt i diskografin rankas och varje konsert recenseras - utan kanske varje enskilt ackord?
Men så var jag själv på återförening i lördag, med fyra andra i en konstellation som inte träffats fulltaligt på femton år. Livet har så att säga pågått. Att tiden gått kändes dock inte av alls.
Vår syssla var inte att skapa och spela musik, utan att skriva humor, som ju åldras snabbt och ofta illa. Men jag kan tänka mig att känslan var som för Mustonen och Sirviö, att spela de där låtarna igen och det känns bra.
Bästa film: "Anora"
Gardering: "The Brutalist"
Kommentar: Här har jag hört att "Anora" är hemsk, men den verkar ändå troligast att vinna.
Bästa regissör: Sean Baker för "Anora"
Gardering: Brady Corbet för "The Brutalist"
Kommentar: Se ovan.
Bästa kvinnliga huvudroll: Demi Moore i "The Substance"
Gardering: Mikey Madison i "Anora"
Kommentar: För lång och trogen tjänst. Sådana priser älskar juryn att få dela ut.
Bästa manliga huvudroll: Adrien Brody i "The Brutalist"
Gardering: Ralph Fiennes i "Conclave"
Kommentar: För visst kommer Chalamet få andra chanser?
Bästa kvinnliga biroll: Zoe Saldana i "Emilia Perez"
Gardering: Isabella Rosselini i "Conclave"
Kommentar: För inte kan väl Grande vinna för ”Wicked”?
Bästa manliga biroll: Kieran Culkin i "A Real Pain"
Gardering: Edward Norton i "A Complete Unknown"
Kommentar: Tänk att Fuller McAllister får en Oscar!
