Få se nu vad jag skrev då... "sjöng fantastiskt", "maximering av show", "sjunga liggande på flygel", "hitskavalkad", "copywriterlyrik i mellanspelsfilmerna" - tja, allt det där gällde ju nu också.
Men den här gången var det ju ännu mer maxat. För även om Beyoncé var stor 2013 så har hon lyckats bli ännu större, inte minst genom att bara hålla sig kvar på toppen. Hon har släppt ännu fler hyllade album, hon har varit personlig, hon har utforskat nya stilar, hon har gjort rösten till en animerat lejon, hon har haft så många hits på Billboard att det bara är Paul McCartney och Michael Jackson som slår henne.
Hon är så stor att de numera urgamla Destiny's Child-låtarna bara behöver skymta förbi i ett klädbyte, utan mer utrymme än blinkningarna till Britney Spears, Jackson Five eller Diana Ross. Beyoncé har gått vidare. (Hon skippade också egna hits som "Single Ladies", "Halo" och "Irreplaceable".) De nyaste låtarna är de bästa och det gäller inte bara singlarna.
Och hon är framför allt så stor att scenshowen kan vara ännu mer påkostad och uppblåst än för tio år sedan. Det är nu nästan för mycket. För många tempodödande klädbyten, inflation i dekor. I slutet av de mer än tre timmarna är man mätt på silverglittrande jättegrejer som rullas ut. Ett snäckskal, nåja. Dansande industrirobotar, de var ju med redan tidigare. En till häst? Den förra var ju större. Och när Beyoncé flyger över publiken är det liksom bara väntat.
Det riktiga högbudgetinslagen är väl däremot kanske de 18 dansarna (eller hur många det var). Det är inte alla som har råd att betala för så mycket samlad repetitionstid. Dansarna ges dessutom generöst med utrymme och möjlighet att vara individer, inte en enda ansiktlös bakgrund till stjärnan.
Jag ser fram emot att se Mrs Carter i någon idrottslada om ytterligare tio år, för att se hur långt hon kommit då. Min gissning är att det då finns minst två robotar som är med och dansar på riktigt.
