Jodå, det var Antony & the Johnsons jag fick se igår. Lite korthårigare än förra gången, men den fantastiska rösten nådde lika långt. Trots en ganska ostig ljussättning och onödigt slarvig dekor (jag är bortskämd av Sigur) så blev det… och nu kommer det där ordet man helst vill slippa använda: magiskt.
Det är ganska sällan man under en konsert får höra covers på låtar från bland annat den udda samlingen Moondog, Nico och Whitney Houston, utan att någon av dem känns malplacerade eller sökta. Hoppas Antony fortsätter att utveckla sin tolkning av ”I Wanna Dance With Somebody”. Så får vi kanske höra den i fullständig version nästa gång.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar