Radio på TV

Har stått och strukit skjortor och precis sett det andra avsnittet av SVT:s "Kommissionen".

Eller ja, jag har inte sett det, jag har ju kollat på skjortorna. Och lika bra gick det ju att bara lyssna. När jag någon gång tittade upp mot TV:n såg jag bara nyllen och kontorsmiljöer. Ibland var det lite rasmassor, men mest pratade folk.

Måste vara den dyraste radioteater som gjorts i Sverige. Men hädanefter kanske jag ska stryka mina skjortor på tisdagskvällar.

Fransk pop, del 9: Daft Punk-encyklopedin

Du vet att du har lyckats när någon ger ut en uppslagsbok om dig.

Daft Punk fick – som första franska robotar – en encyklopedi tillägnad sig för tre år sedan. Ingen tegelsten, men ändå tjockare än alla uppslagsböcker som finns om mig.

På dryga hundra sidor dissekeras varje beståndsdel av deras karriär. Det är nästan gulligt hur mycket soppa på en spik det blir. Förlaget måste verkligen ha varit desperata på att ge ut en bok om Daft Punk.

Ett av uppslagsorden är till exempel ”Spielberg, Steven” (uttala med fransk brytning). Det förklaras att han tycker om att ha med barn i sina filmer och att Daft Punk faktiskt också har haft med barn i några av sina videos. Sådeså.

Vi stalkar Bangkok Cobra

Objekt: delar av Bangkok Cobra.

Plats: Stockholms centralstation.

Tid: fredags eftermiddag.

Övrigt noterat: de gick in på Pressbyrån.

Läs mer vad vi på Extra allt skrivit om kobrorna vi inte kan sluta bry oss om här och här.

Vad får man visa i byxlinningen?

Tydligen är manligt könshår någonting helt otroligt upprörande i USA.

I alla fall tycker Houston Chronicle att Dolce & Gabbanas jeansannons är värd att dissekeras rejält. Så hemsk tycker de att könshåret är att när de i den här artikeln skriver om annonsen vågar de inte visa hela bilden, som publicerats i Esquire.

Skönast i artikeln är texanernas antydan om att européer är ju som de är:
“We tried to ask Dolce or Gabbana if that's their intention, but, like many Europeans right now, they're on vacation.”

Typiskt europeiskt: dra ner brallan och sen bara dra på semester.

Kanske borde Houston Chronicle också ta semester och slappna av lite.

Vad får man läsa upp i radio?

Den viktigaste frågan att diskutera kring svensk rasism tycks just nu vara: "Får man säga 'neger' i radio?"

Svar: ja, men beroende på sammanhanget.

Eller rättare sagt så är ju frågan som diskuteras: "Får man i radio läsa upp ordet 'neger' ur en roman som handlar om Kamerun i början av 1900-talet?"

Svar: ja.

Ändå måste Nyamko Sabuni (fp) sitta i radio och vara arg på radiouppläsningen, trots att hon själv nyss insåg det larviga i kampanjen mot Nogger Black. Finns det inte större grejer att ta tag i?

Fransk pop, del 8: Stereolab, Moogfanatiker

Okej, Stereolab är inte helfransk pop, men Laetitia Sadier är fransyska och hon är en fjärdedel av dagens Stereolab.

Men att jag skriver det här har mest att göra med att Bob Moog dog igår, 71 år gammal. Amerikanen Moog konstruerade den första riktigt användbara synten, Mini-Moogen. Som tack fick han Polarpriset av Sverige och av beundrarna Stereolab fick han bland annat låtar som ”Yes Sir, I Can Moogie” och ”Moogie Wonderland”.

Nu är Bob Moog inte kvar på jorden längre. Nu är han i rymden, bland de elektroniska stjärnorna, de som Laetitita Sadier sjöng om. Kanske är det Stereolab vackraste stund:

Stereolab – ”Des étoiles electroniques”

Fransk pop, del 7: Serge Gainsbourg

Serge vs Whitney 1986

De som tycker att Ulf Lundell är en snuskgubbe har i och för sig helt rätt, men han bleknar ändå i jämförelse med Serge Gainsbourg. Då menar jag inte bara Serges skivor, som alltid lyckades orsaka skandal på ena eller andra sättet.

Ta bara det här klassika ljudklippet. Den 5 april 1986 hamnade Serge bredvid Whitney Houston i soffan i det franska TV-programmet Champs-Elysées. Snygg, ung kvinna + snuskgubbe utan hämningar = bra TV.

För er med dålig hörsel, här är vad som sägs. I rollerna Serge, Whitney och den allt mer desperate programledaren Michel Drucker, som till slut börjar tolka åt fel håll.

Serge: ”She’s a genius”
Programledaren: (till Whitney) ”He says you are genius. C’est génial.”
Whitney: ”Oh, thank you very much”
Serge: (stönar och grymtar fram något)
Programledaren: ”He says you are great. Il dit vous êtes trés jolie.”
Serge: ”Naaah. You are not Reagan, and I am not Gorba… Gorbaschew. So don’t try, eh? I said I want to fuck her.”
Programledaren: ”Oui… eh... alors, je vous traduis. He says you are great. Il dit vous êtes trés jolie. Non non non non…”
Whitney: ”What? What did he say!?!”

Sedan, vilket inte är med på klippet, fortsatte tydligen förvirringen. Whitney säger att hon tror Serge är full (no shit, Sherlock), programledaren försöker säga att Serge bara vill ge Whitney blommor, men Serge står på sig.

Fast som en liten reträtt förtydligar han att han inte ville ta henne precis där och då, utan först efter sändningen. Så då fanns det ju inget att bli upprörd över.

I just can't wait for saturday

Missa nu för guds skull inte Tim Sweeney imorgon, lördag. SvD har honom på förstasidan på kulturdelen idag och ni kan läsa en liten intervju här.

Bröderna Nilsson presenterar

Tim Sweeney
Marie Laveau
Hornsgatan 66
Lördag 20 augusti
22 - 03
100 kr

Vi ses imorgon / Adrian

Postmodern uppgörelseroman

Säg hej till den inte fullt så postmoderna uppgörelseromanen.

Så var de här, 70-talisternas uppgörelseromaner. Och det är inte mycket som skiljer dem från sina äldre släktingar. Dramaturgin precis samma som den alltid varit. Barn vill slå sig fritt och växa upp. Föräldrar vill manipulera och kontrollera. Och i värsta fall även förgripa sig på barn som vill slå sig fritt och växa upp. Precis som tidigare gäller den oskrivna regeln: för kändisbarn (barn till finanshjältar eller välgörenhetsprofiler) räcker det med mindre sympatiskt föräldrabeteende (passiv aggression, egocentriskhet), medan barn till bibliotekarier eller kommuntjänstemän måste kunna presentera allvarliga tråkigheter (sexuella övergrepp, sexuella övergrepp) för att kunna nå fram.

När jag läser Sean Wilseys nyutkomna debut ”Oh the Glory of It All” (Penguin Viking) inser jag att det faktiskt finns något som skiljer 70-talisternas uppgörelseromaner från sina föregångare. 70-talisterna är den första generationen som växt upp i en postmodern familjediskurs, där kärnfamiljen är en anomali snarare än normen. Ni vet, pappa, pappa, barn eller mamma, mamma, barn eller styvpappa, helmamma, plastsyskon och barn. Kort sagt: alla familjebildningar som inte innebär att en man och en kvinna lever i ett äktenskap tillsammans med sina barn. I Wilseys fall var den postmoderna familjen ett synnerligen skruvat gäng med Danielle Steel som hemlig styvmamma, påven som partner-in-crime och Raisa och Michail som avlägsna far- och morföräldrar stöpta i polyten.

Resultatet är nedslående. Åtminstone om man heter Gudrun Schyman, eller om man tillhör den skara kvinnor som brukar skrika död åt familjen och jämföra kärnfamiljens förespråkare med talibaner. Den postmoderna familjen är precis lika förtryckande som sin föregångare. Åtminstone om man skall tro författarna. Förutom att familjebanden är lite röriga och att ordet ”styvförälder” och företeelser som ”delad vårdnad” förekommer mer frekvent så är genren i stort sett oförändrad.

Säg hejdå till den inte fullt så postmoderna uppgörelseromanen.

Gästskribent: Petter Persson

Fransk pop, del 6: France Gall

France Gall - "Le coeur qui jazz"

Det svänger!

Som en gummiboll

Det är någonting med det här som faschinerar mig. Jag blir som ett litet barn vid synen av alla dessa studsbollar som far nedför San Fransiscos branta gator. Du hittar fler bilder här.

När vi är inne på ämnet gummibollar så ligger inte ballonger speciellt långt ifrån. Nike har spelat in en kul liten film med en massa balonger och lite skateboardåkande. Det verkar som att allt blir mycket roligare om man har riktigt många av samma sak. Daft Punk har sammanfattat det hela i en låttitel, Harder, Better, Faster, Stronger. Mer, mer, mer av allt...

Fransk pop, del 5: Etienne Daho

Etienne Daho – “Weekend à Rome”

Saint Etienne kallas ofta (med rätta) för anglofiler, men de är frankofiler också. Det bevisas inte bara av namnet, utan också av att det här är andra gången i den här serien jag har Bob Stanley att tacka för att ha upptäckt en fransk artist.

Bob, Sarah, Pete och Etienne Daho gjorde en EP under namnet Saint Etienne Daho (fattarni, muahahaha!). Och så spelade de in ”He’s on the Phone”, en upphottad cover på Etiennes ”Weekend à Rome” från 1984.

Etienne är ytterligare en av de många franska superstars som få utanför Frankrike bryr sig om. När jag var i Paris i våras skulle Etienne släppa en liveskiva med sina största hits. Det är andra gången han gör det, så jag tänkte att intresset skulle vara måttligt.

Men en eftermiddag flydde vi in från spöregnet mot ett av FNAC:s många skiv/bok/film-varuhus. Utanför stod en femtio meter lång kö av människor som en och en halv timme senare hoppades få Etiennes autograf. Någonstans i Frankrike sitter nog några och tackar Etienne för att han hjälpte dom upptäcka Saint Etienne.