Tack för igår!

Igår avslutade vi Supermix-säsongen med ett fullpackat El Mundo, med ballonger, serpetiner, drinkar från Markus och Malin och fin musik. Tack alla som kom!

China Paradise gjorde sin allra första spelning och det bådar gott för framtiden. Snart förstärks sättningen av en trummis och då får de inte längre plats på El Mundos lilla scen, så vi hade tur som fick dit dem innan dess. Och dessutom, snart kommer de behöva plats för större publik.

Vi andra som inte spelar musik själva utan bara spelar andras musik från skiva försökte kontra med en s.k. "hitstömning", vilket innebar Caribou, Tracey Thorn, Oskar Linnros, Hot Chip, Matthew Herbert, Wild Nothing, Ariel Pink, Ulf Dageby, Teenage Fanclub, Whitney Houston, Teddy Pendergrass, Phil Lynott, Radio Dept och Prince. En Supermix, helt enkelt.

Säsongens sista Supermix

Supermix/El Mundo/Erstag.21/Lördag 29 maj kl 19-24/Fri entré

På lördag har vi stor säsongsfinal på El Mundo! Live på scen: China Paradise.

Så här skriver Sara i nya numret av Sonic: "China Yggströms soloprojekt China Paradise är sirligt som brysselspets, och har alla förutsättningar att bli Sveriges nästa export till hela internet." Förvänta er en avskalad och organisk spelning med en massa popglitter på toppen.

Resten av kvällen fyller vi med vin, ballonger och Supermix-hits från våren som gått.

Medan Extra allt sov, del 1-7

1. Caribou spelade på Strand en lördag. Daniel Snaith hann spela både Korg-synt och elgitarr och tamburin och cabasa och blockflöjt och så trummor. För även om det redan fanns en trummis på scen var han bara tvungen att hoppa in och bonustrumma ovanpå. Ibland hade de lite för roligt, roligare än vad publiken hade när det gled över i post rock, men för det mesta svängde det.

2. Det spred sig viss osäkerhet inför vår gemensamma Supermyxonos-kväll. Vilken musik väljer man till ett dansgolv på Debedis en fredag? Hur långt bör man sträcka sig i publikfrieri till en publik som allra helst vill höra Morrissey och Krunegård. Eller nej, förresten, de ville ju höra det vi spelade också, men Morrissey och Krunegård var de nästan pinsamt förväntade önskningar som faktiskt dök upp. (Och en i baren ville höra Mikael Ramel, det fick han.) Jag minns mina egna önskningar till DJ Micke Carlsson, numera i skivbutiken Pitch på Skånegatan, när han stod i en ljudkur på CoZmoZ i Borlänge 1992. Det var små lappar jag räckte över. Vad kan det ha stått? Oftast Stereo MC's, "Ebeneezer Goode", "Smells Like Teen Spirit" och House of Pain. Om någon önskat "Jump Around" på Debedis hade jag nog spelat den.

3. Den nya "Wall Street"-filmen används som reklam för Investerar-SM. Jag minns faktiskt inte riktigt den gamla filmen och har inte sett den här, men är det inte lite tvärtom? Som att använda "Plutonen" som rekryteringsfilm till armén.

4. The Ark har släppt en tidning som sålt guld. Skivan som följde med hade fallit ur det exemplar som letade sig fram till mig, men jag har bläddrat lite i tidningen och kände mig nöjd med det. Sedan lyssnade jag på Leo Zeros edits av Bowie och tänkte att det var så nära the Ark jag vill komma just nu. Jag skulle kunna tänka mig att band i framtiden kan skippa att spela in en skiva och bara ge ut ett magasin om sig själva i stället. Momsen är ju i alla fall lägre.

5. Sourze.se skickade ut ett nyhetsmail med rubriken "Anna Anka ger Billy Butt svar på tal". Det är så att man tror att Newsmill ligger bakom Sourze, för att själva framstå i bättre dager.

6. Jag såg Barbra Streisands debutfilm, "Funny Girl". En film om hur en framgångsrik kvinna (Barbra) inte kan vara ihop med en mindre framgångsrik man (Omar Sharif). Varför hon dras till honom i första början är oklart, men vad vet jag, för filmskaparna var det självklart att Omar Sharif är snygg och att Barbra Streisand inte är det och redan där tycker jag tvärtom. Tips från coachen: se den roliga rullskridskoscenen i början och de maffiga helikopterinzoomningarna i mitten, skippa resten.

7. Jag har köpt en komplett uppsättning Mupparna-filmisar från 70-talet. Nummer 1-68, vissa till och med i dubletter. Och alla i mint condition. Underligt. I viken låda har de legat?

Återkomsten

Från 1 maj tog Blogger bort den variant av publicering som vi använt för Extra allt. Man skulle migrera hela grejen och ändra i koden etc. Vissa delar av det som Blogger tyckte att man skulle göra fungerade först inte med vårt webbhotell.

Så därför har vi inte kunnat uppdatera bloggen. Vi hoppas ni överlevt ändå.

Nu har vi fått till det delvis, men som ni ser så funkar det fortfarande inte felfritt, en massa bilder saknas. Vi jobbar på det.

Jag ska se till att ni får del av saker som hänt under frånvaron. Medan Extra allt sov, som Sandra Bullock skulle ha sagt.

Det blir Rufus Wainwright, åskoväder över Kongo, de dimhöljda bergens gorillor, Ennio Morricone, Mupparna, förberedelser inför våravslutningen av Supermix nu på lördag med debutspelning av China Paradise, Rättviseförmedlingen, Caribou spelar cabasa, Joanna Newsom spelar harpa och The Ark fuskar med momsen.

Och så en liten guide till folkmordslitteratur.

IT avdelningen, var god dröj...

Omdesign?

Eller nej, jag tror vi struntar i att låta Extra allt bli riktigt så här webbretro.

Däremot så har Blogger bestämt sig för att från och med 1 maj inte längre stödja vår variant av bloggpublicering, med FTP. Vi ska försöka migrera allt, men blir det ett tillfälligt avbrott i helgen så vet ni vad det beror på.

Supermix med Caribou-utlottning

Supermix/El Mundo/Erstag.21/Onsdagar kl 19-24/Fri entré

På lördag spelar Caribou på Strand i Stockholm. Kommer du till Supermix den här veckan har du chansen att vinna såväl gruppens senaste skiva "Swim" som biljetter för dig och en kompis till helgens konsert.

DN På stan är lite väl optimistiska när de här skriver att Caribou kommer och spelar live på Erstagatan. Eller vänta, kanske blir det så? Bara den som är med oss hela kvällen kan vara riktigt säker på om Daniel Snaith dyker upp eller inte.

Förutom vår Caribou-special kan du förvänta dig nytt med Magic Numbers, The Drums och Navajo Bixby samt gammalt med The Roches, Etta James och Dennis Wilson (så klart särskilt från hans "Caribou sessions"). Kanske försöker vi även utvärdera "Fool's Day", den nya Blur-singeln. Är den möjligen bara en sämre kopia av "Coffee and TV"?

Och nu börjar det närma sig:
7/5: Deportees och Johan Borgert spelar live och Supermix spelar skivor tillsammans med Mykonos, Debaser Medis

PS: Här är vi på Facebook och här är vi på Twitter

No Kids

Det blir Caribou-special på veckans Supermix. Men nu sitter jag här och lyssnar om och om igen på några andra kanadensare. "At the Grove" med No Kids finns 22 minuter in i den här mixen av Tatti Persson.

Det är en enkel, anspråkslös låt som biter sig fast. Är det pianot, melankoliskt och tillbakalutat, som gör det? Eller det dämpade blåset?

Hur som helst, när den lilla gitarren kommer in, vid 24 minuter i mixen, då vill jag bara åka bil mitt i vårnatten och lyssna på "At the Grove". I flera mil.

Femtio ord

Fantasilöst
Det som gnagde mig när jag vaknade var inte drömmens innehåll, utan bildspråket. Känslomässigt bagage symboliserades med just bagage, många väskor jag inte fick med på ett avgående tåg. Att jag var vilse yttrade sig i att jag irrade runt med en krångligt ihopvikt karta. Snälla undermedvetna, ansträng dig.

Saker jag skrivit

På Stadsmissionens hylla såg jag en roman av Sven Wollter. Förutom det allmänt deprimerande med en sådan boks existens påminde den mig om att jag aldrig skrivit någon roman.

Artiklar har jag skrivit. Noveller, visst, det har jag skrivit, publicerade noveller, till och med. I jobbet skriver jag propositionstext och förordningstext och interpellationssvar och annat officiellt. Och så har jag skrivit ett pilotavsnitt till en tv-serie, ett projekt som fortfarande till viss mån lever. Och som 11-åring skrev jag en ungdomsdeckare som refuserades, väldigt vänligt och uppmuntrande, av Wahlströms.

Men ingen hel roman från början till slut. Jag har inte ens haft chansen att bli refuserad. Kanske måste jag åka till Kalifornien och som skrivarstuga hyra ett hus av en tenor, som Caroline Hainer har gjort.

Så gick jag ut från Stadsmissionen. Och där på ett elskåp: affischen för en humorföreställning som jag varit med och spökskrivit. Jag vågar inte gå och se den, jag står inte för den, jag behöver faktiskt inte stå för den, men den finns där.

Sven Wollter har aldrig spökskrivit en humorföreställning, tänkte jag.

Sedan gick jag hem, googlade och upptäckte att den där boken av Sven Wollter, det var inte en roman, det var någon sorts självbiografi. Och han hade inte ens skrivit den ensam, utan tillsammans med en journalist.

Det är fortfarande noll-noll mellan mig och Sven.

Daft Punk i Globen

Min mest bestående tanke från Bounce avskedsföreställning i Globen, som jag hamnade på i fredags, är inte något om alla som breakade och stod på en hand eller att det är kul med en avancerad show med studsmattor och flashmobs så att hela läktaren skakar, utan att det verkligen är sant det där som Fredrik brukar säga.

Att någon gång MÅSTE man verkligen se Daft Punk live.

När Bounce använde Kanye Wests "Stronger" och sedan Daft Punks "Harder, Better, Faster, Stronger" och "Technologic", då behövde ingen stå på en hand, inga flashmobs behövde ta över läktaren, ingen behövde ens göra danssteg. Det räckte att de gick, de marscherade i två rader åt varsitt håll, perfekt synkat, perfekt enkelt, och det var så snyggt.

Så även om det här var Bounce avskedsföreställning, kanske kan de göra masskoreografi till Daft Punks nästa turné? I det sammanhanget kommer det bli ännu bättre, för då följs inte "Technologic" av ett salsanummer.

"Var du med under chillwave-eran?"

Jag är ju rätt intresserad av innovativa namn på musikgenrer, men kan inte riktigt acceptera genrenamnet "chillwave". Det myntades här på skämt, men verkar ändå ha fått en del spridning.

Vi pratar här alltså ungefär om de Pitchforkband som Andres Lokko ondgjorde sig över har tagit över musikbloggarna, som mördarsniglar. Memory Tapes, Washed Out, Neon Indian, etc.

Det kallas också "glo-fi", som ju är ett trevligare begrepp och visar vad det handlar om, hemmainspelat, lågbudget, men med ambitioner att lysa. Men kan vi inte bara kalla det bloggpop?

Ariel Pink's Haunted Grafitti står längst fram bland de här banden. Det enda som håller "Round and Round" borta från titeln Årets Hittills Bästa Låt är ju att han inte överraskat oss. Efter "I Can't Hear My Eyes" förväntade vi oss inget mindre.

Och kan man inte bärga sig till Ariel Pinks album kommer i juni kan man lyssna på Wild Nothing, som jag har inte riktigt kunnat acceptera att Ariel Pink inte på något sätt är inblandad i. Idén är exakt samma, ljudbilden, Kate Bush-fascinationen. Men Wild Nothing verkar bara vara Jack Tatum.

Kalla det "chillwave", kalla det "glo fi" eller "bloggpop". Jag gillar det.