Joni 80: Turbulent Indigo

Turbulent Indigo (1994) 

Inblandade utöver Mitchell: Larry Klein (orgel, bas), Wayne Shorter (sax), Michael Landau (gitarr), Carlos Vega (trummor), Jim Keltner (trummor), Greg Leisz (pedal steel), Steuart Smith (gitarr), Seal (kör) m.fl.

Murrigt, dämpat album som visserligen har sina stunder, men kunde skalats av ännu mer. “Magdalene Laundries” döljs i atmosfäriska ljuddimmor. Shorters sax låter ibland opassande munter bredvid Mitchell som är allt mer pessimistisk (och hes). “Sex Kills” är en ändlös klagan om hemskheter, men låten glömmer att nämna sig själv.

Betyg: tre svaga Joni (av fem alltså)

Det här inlägget är en del av firandet av Joni Mitchells kommande 80-årsdag.

Joni 80: Night Ride Home

Night Ride Home (1991) 

Inblandade utöver Mitchell: Larry Klein (bas, gitarr, kompositör m.m.), Vinnie Colaiuta (trummor), Wayne Shorter (sax), Alex Acuña (slagverk), Bill Dillion (gitarr), Michael Landau (gitarr), Brenda Russell (kör) m.fl.

En mysig skiva. Sedan lyssnar man på texterna och inser att de mest är väldigt dystra, eller handlar om hemska saker, som “Cherokee Louise”. Och så hör man Mitchells påhopp på hushållerskan som stämt henne. Fast inte ens det är svavelosande. Ilskan är nu sorg, men mer nerv hade behövts.

Betyg: tre Joni (av fem alltså)

Det här inlägget är en del av firandet av Joni Mitchells kommande 80-årsdag.

Joni 80: Chalk Mark in a Rain Storm

Chalk Mark in a Rain Storm (1988) 

Inblandade utöver Mitchell: Larry Klein (bas m.m.), Michael Landau (gitarr), Manu Katché (trummor, slagverk m.m), Wayne Shorter (sax), Peter Gabriel (sång), Willie Nelson (sång), Billy Idol (sång), Tom Petty (sång), Wendy & Lisa (kör), Don Henley (kör), Benjamin Orr (kör) m.fl

Albumet inleds och avslutas fint, men däremellan är den fluffiga produktionen mest mosig. Bland de många gästsångarna är Idols taggtrådsröst nästan (bara nästan) ett efterlängtat avbrott. “Snakes and Ladders” blir varken snärtig yuppieparodi eller sorgsen nutidsbetraktelse. Den fina berättelsen om Mitchells föräldrar på ”The Tea Leaf Prophecy” blir bara såsig.

Betyg: två Joni (av fem alltså)

Det här inlägget är en del av firandet av Joni Mitchells kommande 80-årsdag.

Joni 80: Dog Eat Dog

Dog Eat Dog (1985) 

Inblandade utöver Mitchell (som för första gången inte spelar någon gitarr alls): Larry Klein (producent, kompositör, synthar m.m.), Thomas Dolby (synthar m.m. samt medproducent alternativt “sound file assistant”, beroende på vilken utgåva man litar på), Mike Shipley (producent), Michael Landau (gitarr), Steve Lukather (gitarr), Larry Williams (flöjt och sax), Wayne Shorter (sax), Michael McDonald (sång), Don Henley, James Taylor och Amy Holland (kör) m.fl.

Gropen med “modern” ljudbild grävs ännu djupare. Men det är inte bara produktionen som brister, låtarna är också i allmänhet risiga: för enkla i både musik och de plakatsatiriska texterna. “Shiny Toys” är under Mitchells värdighet. Det är illavarslande när ”Ethiopia” känns som starkaste spåret, den är åtminstone hypnotisk.

Betyg: en stark Joni (av fem alltså)

Det här inlägget är en del av firandet av Joni Mitchells kommande 80-årsdag.

Joni 80: Wild Things Run Fast

Wild Things Run Fast (1982) 

Inblandade utöver Mitchell: Larry Klein (bas), Michael Landau (gitarr), Steve Lukather (gitarr), John Guerin (trummor), Vinnie Colaiuta (trummor), Larry William (synth och sax), Russell Ferrante (synth), Wayne Shorter (sax), Lionel Richie (sång på ”You Dream Flat Tires”) m.fl.

Medelålderskris? Mitchell bytte ut stora delar av bandet för att låta mer som The Police. Och nye basisten Klein gifte hon sig med, vilket hörs i några ovanligt lyckliga kärlekstexter. Det är ojämnt: inte fantastiskt, ibland bra, men bitvis fruktansvärt. Bland 80-talsljuden har framför allt ylande gitarrer åldrats illa.

Betyg: två Joni (av fem alltså)

Det här inlägget är en del av firandet av Joni Mitchells kommande 80-årsdag.

Musikåret 2023 - tredje kvartalet

Jag har inte enbart Joni Mitchell i högtalare och hörlurar, även om det just nu är mycket med att lyssna igenom en hel karriär. Men jag har också sorterat fram de 25 bästa låtarna från juli, augusti och september.

Kanske kan man ana ett behov av trygghet och tröst i det här urvalet. Det är i alla fall vad jag skulle säga om jag skulle psykoanalysera mig själv genom denna spellista. Bekanta röster som Albarn, Madley-Croft, Murphy, Smith, Stevens... Filosofiska frågor som "Why Am I Alive Now?" och "What Was I Made For?" övergår i konstateranden som "So You Are Tired" och Devendra Banhart har tappat bort laddaren - till sig själv? 

Och sommaren tog slut, det spelar ingen roll om både Burial och Steady Holiday har gjort låtar om den, eller Huw Marc Bennet gjort en låt om en rosa solnedgång.

Nåja, jag hoppas du kan upptäcka någon ny musik genom det här, som kan vara till nytta under det kommande höstrusket.

Varsågoda: Extra allt 2023 Q3!

Joni 80: Shadows and Light

Shadows and Light (1980) 

Inblandade utöver Mitchell: Jaco Pastorius (bas), Pat Metheny (gitarr), Don Alias (trummor och slagverk), Lyle Mays (elpiano och synth), Michael Brecker (saxofon), The Persuasions (kör)

Liveinspelning men låter oväntat likt studioinspelningarna, vilket minskar spänningen men visar den samlade skickligheten. ”Edith…” och ”Black Crow” får lite omgörning och ”Woodstock” en pessimistisk touch. En bra dokumentation av en turné man gärna bevistat. Däremot var nog doo-wop-covern roligare på plats och solon av Metheny och Alias är överflödiga.

Betyg: tre Joni (av fem alltså)

Det här inlägget är en del av firandet av Joni Mitchells kommande 80-årsdag.

Joni 80: Mingus

Mingus (1979) 

Inblandade utöver Mitchell: Charles Mingus (kompositör av fyra spår), Jaco Pastorius (bas), Wayne Shorter (saxofon), Herbie Hancock (elpiano), Peter Erskine (trummor), Don Alias (congas), Emil Richards (slagverk)

Borde Mitchell ha tackat nej till samarbetsprojektet med den döende legendaren? Vackra ”Goodbye Porkpie Hat” mår inte bra av den här versionen. Det finns fina ögonblick, men fler jobbiga riktade till musikermusiker. Det är bättre att höra Mingus, Mitchell, Hancock och till och med Weather Report separat, inte ovanpå varandra.

Betyg: en enda, men stark Joni (av fem alltså)

Det här inlägget är en del av firandet av Joni Mitchells kommande 80-årsdag.

Joni 80: Don Juan's Reckless Daughter

Don Juan's Reckless Daughter (1977) 

Inblandade utöver Mitchell: Jaco Pastorius (bas m.m.), John Guerin (trummor), Wayne Shorter (saxofon), Don Alias (slagverk m.m.), Airto Moreira (slagverk), Larry Carlton (gitarr), Chaka Khan, Glenn Frey och J.D. Souther (kör) m.fl.

Varningsklockor: dubbelalbum, 16-minuterslåt, ouvertyr, slagverksjams, blackface på omslaget… här härjar hybris. Eller i alla fall slappa tyglar. Det finns bra spår, som ”Dreamland” och ”Off Night Backstreet”. Men sedan… Det är inte bara utsvävningarna som brister, titelspåret låter bara överblivet ur ”Coyote”. Visst börjar decennier av storrökning märkas på sångrösten?

Betyg: två starka Joni (av fem alltså)

Det här inlägget är en del av firandet av Joni Mitchells kommande 80-årsdag.

Joni 80: Hejira

Hejira (1976) 

Inblandade utöver Mitchell: Henry Lewy (ljudtekniker), Jaco Pastorius (bas), L.A. Express (komp), Neil Young (munspel), Bobbye Hall (slagverk) m.fl.

Vindlande, rastlösa historier från vägarna, borta från L.A. vars lyxighet nästan är helt bortblåst även i musiken. Den stora nyheten är Pastorius aviga, flytande bas. Låtarna är långa med ett genomgående, kolgrått sound. Det är vackert och suggestivt, men tyvärr blir det ibland även lunkande jämntjockt. Mitchell sjunger fantastiskt.

Betyg: fyra Joni (av fem alltså)

Det här inlägget är en del av firandet av Joni Mitchells kommande 80-årsdag.

Joni 80: The Hissing of Summer Lawns

The Hissing of Summer Lawns (1975) 

Inblandade utöver Mitchell: Henry Lewy (“more than an engineer”), L.A. Express (kompband), Jeff “Skunk” Baxter (gitarr), Wilton Felder (bas), Chuck Findley (blås), Bud Shank (blås), James Taylor (gitarr och kör), Graham Nash och David Crosby (kör) m.fl.

När ambitionerna kräver mer än Kaliforniens bästa kompmusiker: börja använda syntar och sampla burundiska trummor. Även texterna siktar högt, samtidsnoveller med satiriska eller sorgsna nålstick åt olika håll (och en uppsluppen nostalgitripp till 50-talstonåren). Det är storartat och myllrande, men sammanhållet. Lyssna många gånger - det finns alltid mer att upptäcka.

Betyg: fem Joni (av fem alltså)

Det här inlägget är en del av firandet av Joni Mitchells kommande 80-årsdag.

Joni 80: Miles of Aisles

Miles of Aisles (1974) 

Inblandade utöver Mitchell: L.A. Express (hårt tyglat kompband)

En blandad kompott till livealbum, vid tillfället en slags ”greatest hits”. Äldre låtar som får ny kompkostym mår väldigt bra, allra mest en suggestiv “Rainy Night House”. De akustiska numren är däremot ganska onödiga. Den enda låt som bara getts ut här, “For Love or Money”, är fin och funky.

Betyg: fyra Joni (av fem alltså)

Det här inlägget är en del av firandet av Joni Mitchells kommande 80-årsdag.