Rakt emot tanken på att undvika (ignorera/straffa/bojkotta) ett USA som glider åt fel håll, över kanten, så åkte jag till New York City i somras, med hela familjen.
Nu är ju inte New York City det egentliga USA, men ändå. Jag läste Martin Gelins sorgsna farväl i bokform, som riktade en bitter udd även mot de priviligerade Brooklynintellektuella som pratar, men mest spelar med i status quo.
Som redan har märkts i den här julkalendern har USA stört mig i år. Det finns mycket värre som har hänt i andra delar av världen, men man tänker ju att USA ska veta bättre.
Det tog därför emot lite att boka resan och det kändes lite extra nervöst att vänta i kön till Immigration. Skulle de be att få kolla igenom mina konton i sociala medier? (Hur många Negroni är det okej att ha lagt upp på Instagram för att bli insläppt i Trumps USA?)
Dessutom hade vi hört att även New York som stad hade förändrats på sistone. Fler tomma butikslokaler, fler hemlösa, marijuanarök överallt.
Men så kommer man dit.
Bokhandlarna är proppfulla och charmigt överbemannade. Brooklyns kvarter med brownstonehus har alltid en skuggig sida av gatan. Tacos från en food truck parkerad bredvid ett skolbussgarage är typ de bästa jag ätit. Skyltar om “best pizza in New York” ljuger, men det är ändå en jäkligt bra slice man får. På Lower East Side finns en butik som heter Sweet Pickle Books, där den som lämnar in begagnade böcker får en burk pickles i utbyte. Ovanför vågorna vid Rockaway Beach svävar drönare som spanar efter hajar. Man kan sitta i vilket gathörn som helst och se folket passera.
Och man kan se “Hamilton” på Broadway, där den ska ses, i “the greatest city in the world” som systrarna Schuyler sjunger. Det är det väl fortfarande?
