Good for Paris

Har jag skrivit förut om skärningspunkten mellan den amerikanska och det franska?

Hur det inte alls känns fel att höra amerikaner bräka loss i Paris femte arrondisement, för de hör hemma där också? I Luxembourgträdgården, längst inne bland de tummade deckarna på Shakespeare and Company, på Polidor, på gatorna som Stein och Toklas och Hemingway vandrade.

Jo, det har jag. Men jag blir påmind om det varje gång jag återvänder.

Det gjorde jag förra veckan. Eftersom reselitteraturen var på väg att ta slut gick jag in på FNAC på Boulevard Saint-Germain och köpte Jeffrey Eugenides "The Marriage Plot". Utan att veta att Mitchell, en av huvudpersonerna, också åker till Paris. Mitchell vandrar runt på de där gatorna och är hungrig. Sommarjobbspengarna från Detroit ska räcka länge, han har redan gjort av med några dagars budget på en enda hotellnatt och får ta en espresso som lunch. Året är 1982 och han har precis blivit fnyst åt av en intellektuell feminist för att han läser "A Moveable Feast" av Hemingway. "I thought it would be good for Paris" urskuldar han sig.

Jag såg en utgåva av "A Moveable Feast" i skyltfönstret på Shakespeare and Company förra veckan, inte den delen med nya böcker och tummade deckare, utan det dyra antikvariatet. En gång hittade jag en förstautgåva av en Salinger där, jag tror det var "Franny and Zooey" och jag tror den kostade 150 euro. Jag ångrar att jag inte köpte den. Jag har mer pengar nu än när jag bodde i Paris, då var jag nästan som Mitchell. Men jag läste inte Hemingway, kanske för att min inre intellektuella feminist fnös åt mig. I stället läste jag Stein, jag tror det var på Shakespeare and Company jag hittade "The Autobiography of Alice B. Toklas".

I förra veckan köpte jag ingenting på Shakespeare and Company. De hade en poesiuppläsning och det var smockfullt. I stället gick jag upp på Rue des Écoles och köpte en biljett till "Certains l'aiment chaud", det vill säga "I hetaste laget". I en vecka till kör biografen Le Desperado "50 år av amerikansk komedi". En film per kväll: Cary Grant, James Stewart, Katherine Hepburn, Ginger Rogers och de andra.

Den här kvällen var det alltså Marilyn Monroe, Jack Lemmon och Tony Curtis. Och så jag. Och så tanten bakom mig som slog sig själv på knät för det var så roligt. Jag tänkte att det här var "good for Paris".